Vita ripvingar över fjället

septemberb.jpgJakt med stående fågelhund är något av det mest upplevelserika en jägare kan vara med om. Fjällnaturen är storslagen och hundens arbete är alltid spännande. Höstfjället visar upp sig från sin bästa sida med klart väder, frostnätter och dito färger. Och bjuder på stora, fina ripkullar. Själv ställer du upp med en jaktsugen dubbelchampion. Kan man ha det så mycket bättre i denna jordiska värld?

Men lika viktig som själva jakten är middagsvilan i fjällriset när solen står som högst. Kaffet är drucket, hundarna vilar, och vi är ett med dagen i ett lat välbefinnande. Morgonpassets byte hänger i en knippa på en gren – en fin samling brunspräckliga ripor.
Vi har ingen brådska, det är middagshöjd, och vilan är loj och mätt. Bara vinden är i rörelse. Vi kunde väl ha tagit en sväng efter den senaste kullen innan vi tog middagspaus, men varför denna brådska? Nu vilar också riporna fram till eftermiddagens näringssök.

Rött kort
Men vi är också här för att skörda. Frampå eftermiddagen bär det därför av in över myrmarkerna. Vi jagar med unghunden, engelska settern Kibbo och dubbelchampion Reppeåsens Cora, en elegant irländsk setter. Det den ene vinner i ungdomlig framåtanda, tar den andre igen i erfarenhet och korrekt uppträdande.
Unghunden Kibbo har jaktlust till tusen och får gå i första släppet. Men han jagar mycket på egen hand och är stark i tron på att han kan springa ikapp riporna när kullen lättar. Det är roligt med jakt, och då helst när det går med klingande drev. Det blir inte mycket fågel av sådant, det är bara de gula korten som hopar sig.
Efter ännu en praktfull stötning, slänger Øivind ifrån sig utrustningen och springer efter så gott han kan.
”Kibbo, Kibbo” skallar det över fjällsluttningen. Man får bra kondition av sådant där. Men nu ges ingen nåd längre. Busen får indraget släpp och förses med tagghalsband medan dubbelchampion Cora reder upp situationerna. Hon hittar inte på några dumheter. Därmed lugnar det hela ner sig och riporna lever genast mer farligt.
Långtur för fågel
septembera.jpgCora försvinner snabbt som ett rött streck mot horisonten till vänster om oss, när hon sträcker ut. Inte fel att utnyttja terrängen, men… Förtvivlan står att läsa i Øivinds ansikte. Detta var oväntat. Vi vandrar sakta efter. När vi rundar en liten fjällkam, får vi syn på settern stående i kanten av en myrhals. Hon står bergfast.
Även jägaren är på helspänn. Försiktigt närmar han sig jaktens klimax, ståndet, med sitt oförutsägbara löfte om sekunder då allt eller inget kommer att ske. Nu utestängs alla intryck från den omkringliggande världen. Alla sinnen är skärpta och inställda på vad som kommer att ske. Gömmer snåret en eller flera fåglar?
– Jaah… hörs med stark röst samtidigt som Øivind försiktigt tagit sig upp vid sidan om jaktkamraten. Genast avancerar fågelhunden ett par meter. En irriterad ripkalle ger ifrån sig ett skrattande árrg-arrg-gå väck-gå väck´ medan den lättar ur det låga riset. Vita vingar fladdrar över rödbrunt ris. Bössan flyger till kinden, men ripan släpps ändå iväg några meter innan fingret kröks kring avtryckaren. Två skott dundrar i fjället. Fjädrar virvlar i luften och ripkallen störtar i backen. Då lyfter resten av kullen ur videsnåret och det bommas! Och Cora står fortfarande bergfast!

Duktig hund
septemberc.jpgApport! Det tar inte Cora lång stund att hitta den skadskjutna fågeln. När ripan väl är lokaliserad hinner den bara med några snabba vingslag innan Coras käft slår igen över bytet. Det är en uppenbart stolt fågelhund som avlevererar den fortfarande livaktiga ripkallen till Øivind, innan hon söker ut på nytt. Hon vet att det kan finnas fågel kvar där kullen lättade och genomsöker snabbt området. Men här finns inga kvarliggare. Tillbaka hos chefen väntar massor av ros och beröm för välgjort arbete, värdigt en dubbelchampion.
Framemot kvällningen har vi ständig kontakt med fågel och båda hundarna prövas i tur och ordning. Ripnätet och ryggsäcken blir ständigt tyngre. Och när Kibbo får en sista chans på vägen hem och visar att han kan, om han bara vill, är dagen räddad ur alla synpunkter.
Text och foto: KJELL-ERIK MOSEID
Jaktjournalen Augusti 2002

AKTUELLT

Olycka på Tullgarn

Tullgarn (JJ) En olycka inträffade i eftermiddag i samband med provkörning av en båt vid Swedish Game Fair, på Tullgarn, söder om Stockholm.

Ändrade magasinsregler för björnjägare

Tullgarn (JJ) Det ska bli tillåtet med femskottsmagasin i halvautomater vid björnjakt. Det meddelade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han invigningstalade på Swedish Game Fair på fredagen.

Whiskymarinerad rådjurssadel

På frågan om vad som är det godaste viltköttet svarar de flesta rådjur. Jag håller med och min personliga favorit är en grillad rådjurssadel. 6 personer: 1 kg utskuren rådjurssadel Marinad: 1 dl fin rapsolja 2 skivade vitlöksklyftor ½ dl chilisås 2 msk mörk balsamvinäger 3 msk flytande honung ½ dl whisky Tillbehör: ½–1 kg

Björnjägarens Arci Odin – Inkallningsbar jaktmaskin

David Nilsson drog verkligen vinstlotten när han 2013 köpte sin första spets. Att det blev en gråhund var mest en slump. Nu fem år senare ångrar han inte sitt val. Svenska och finska jaktchampionen Björnjägarens Arci Odin har verkligen levererat.

Kan ett jakttillbehör ha med jaktetik att göra?

Det har länge förbryllat mig lite varför man så sällan ser en handkikare runt halsen på jägare i Sverige. Just handkikaren är ett sådant där tillbehör som faktiskt kan ha en jaktetisk funktion. Det finns siffror som pekar på att jägare i norden köper färre kikare än i Europa och övriga världen. I Norge har en del jägare kikare medan det verkar vara mycket ovanligt i Sverige och Finland.

Annonser