Topptjäder – Tredje gången gillt

Toppjakt på tjäder handlar till stor del om att hitta rätt område. Lars Lindgren vet var han ska leta. Det tar ett par timmar innan den första tuppen sitter i en talltopp. Men den försvinner i ett obevakat ögonblick och nästa tjäderkontakt dröjer ytterligare någon timme. Det går visserligen inte Lars Lindgrens väg den andra gången heller, men är det någon gång trägen vinner så är det vid toppjakt på tjäder.

Platsen är södra Lappland, tiden i slutet av januari 2013. Lars Lindgren från Obbola, trädskällarjägare på höst­arna och toppfågeljägare på vintrarna, är ute på en av vinterns tjäderresor.
Bara ett par dagar tidigare drog en storm över fjälltrakterna och rensade träden från snö, men i går kväll började flingorna åter­igen singla från en tyst mörk vinterhimmel. Innan snöfallet slutade hade det kommit en decimeter torr, lätt snö som lagt sig i träden.
Under småtimmarna klarnar det upp och den nya dagen gryr över en ljus skog. Snöfallet har gett en lätt upplega och en mörk tjädertupp kommer att avteckna sig tydligt mot snö och rimfrost i trädkronorna.
Under den nästan molnfria himlen har det blivit 23 grader kallt. Kyligt toppfågelväder, men långtifrån för kallt. Tupparna behöver knappast gå ner i snön efter morgonbetet.
Dagens första etapp går i uppförslut ge­nom tät skog. Kilometer läggs till kilometer. Men när tillräckligt mycket höjd är vunnen och Lars till sist skidar ut på den första flacka myren är det lätt att förstå varför han valt att inleda dagen med en transportsträcka.

Vinterland för tjäder
Framför oss breder en vidsträckt dal ut sig under en köldblek himmel. På båda sidor fort­sätter flacka granlider upp mot högre höjder. Men i dalens botten löser tallbackar och myrar av varandra. I myrkanterna står det glest med myrtallar.
Att en del av tallarna i den närmaste myr­­kanten är tjäderbetade är
bara väntade inslag i land­skapsbil­den. Detta är utan tvi­vel prima vinterland för tjäder. Och det är inte bara den fina utsikten som fått Lars att återvända.
– Jag lämnade fem tuppar här i går, berättar han. Jag sköt en och de andra flög i den riktningen, men jag följde inte efter dem. De kan ju vara bra att ha i dag.
Han pekar över den närmsta myren och uppöver dalen. Lite längre fram syns spåren av en skjutplats i snön.

På 136 meter ska det bara kunna gå på ett sätt. Tuppen faller handlöst rakt ner efter skottet.
Favoritträd
Chansen är god att tupparna är kvar i närområdet. En plats som tjädrarna visat att de uppskattar är som regel värd ett återbesök. De har sina favoritställen och ibland till och med sina favoritträd.
Lars berättar att han skjutit tre tuppar i området under de senaste två dagarna. Han tillämpar en självpåtagen gräns om högst två tuppar per toppjaktsdag, men i går var han ännu lite strängare och bröt efter en. Sedan lämnade han den lilla flock han hade kontakt med. Tills i dag, som blir hans sista toppjakts­dag här i vinter.
Men toppjakt är inte enkelt. Och de fem tupparna från i går har uppenbarligen kom­mit på bättre tankar än att stanna här i döds­skuggans dal. Den första myren visar sig vara tom. Ingen nedrasad upplega eller urskakad rimfrost tyder på att de betat i tallarna under morgonen.

Riktiga lössnöskidor

Lars glider vidare på skidorna. Det går lätt, delvis men inte enbart för att han är en gammal tävlingsåkare. Som så många andra inbitna toppfågeljägare åker Lars på de långa, mjuka Östergrensskidorna med flacka brätten både fram och bak. Och som så många andra är han såld på modellen.
Lars har åtskilliga års erfa­renhet av Öster­grenarna och
använder ett par med tio cen­ti­meters bredd. Kanske är de en aning tyngre att föra framåt genom snön än den vanli­gare åttacentimetersmodellen,
men de ger ännu lite bättre bärighet. Om det nu är möjligt, för redan de smalare Östergrenarna får andra terrängskidor att kännas lika hopplösa som löparskidor i lössnö.
Myrarna är inte så stora i den här delen av dalen, men de ligger tätt. Vi åker av den ena efter den andra, åtskilda bara av tunna skogs­remsor. Överallt syns tjäderbetade tal­lar. Men inga tjädrar.
Vi har åkt halva rundan och Lars börjar vända hemåt. Här och var pekar han ut platser där han hittat tjäder vid tidigare tillfällen.
Var de än är i dag så är det inte på de gamla favoritplatserna. Men någonstans sitter de förstås. Och till slut kommer vi dit.

Lars Lindgren skjuter med studsarens benstöd vilande på ryggsäcken.
Tjäder i topp

Vi glider på skrå i en utförslöpa och åker ut på en myr. Då plötsligt sitter den där; en ensam tupp i topp bortefter myren. Avståndet är drygt 300 meter, men halsen är redan sträckt och tuppen helt stilla.
Lars vänder och åker snabbt in i skydd av en liten trädgrupp i myrkanten. På andra sidan träden borde avståndet till tuppen vara kring 250 meter.
Tuppen är borta. Kvar finns bara en snöfri talltopp. Vi har inte sett någon fågel flyga varken åt höger eller åt vänster, så Lars satsar på att den troligen flugit rakt från oss.
När en tjädertupp flyger är det oftast bäst att följa efter i samma riktning. Det innebär i det här fallet först över några små backar inne i gles skog. Sedan ut i en myrkant och över myren. Men ingenstans syns det någon tupp.
Vi är på väg bortåt i stället för hemåt nu. Efter någon kilometer fattar Lars ett beslut. Det är inte lika fint tjäderland längre fram i samma riktning, så det är troligt att tuppen vikit av åt endera sidan. Åt vänster ligger myrar vi redan sökt av. Åt höger ligger en isolerad myr uppe i skogen på sluttningen.

Tjäder i luften
Lars viker höger, in i skogen. En stund senare glesnar skogen och han skidar ut i en myrkant. Men trots att vi försöker spana ser vi inte tuppen förrän den är i luften. Då är den plötsligt nära, öppet, och vi ser varenda detalj medan den arbetar sig över myren.
Tuppen måste ha startat någonstans till vänster om oss. Den passerar öppet i sida och försvinner över skogen åt höger, i riktning tillbaka mot den plats där vi hade den första kontakten.
– Nu tar vi den, säger Lars när han följer tuppen med blicken.
Men tuppen har full fart när vi ser det sista av den och kan strängt taget försvinna var som helst. Bortsett från myren där vi hade den första kontakten, nästan en kilometer bort, är det mest skog i flygriktningen. Tät och hög granskog i en lång granlid. Det blir knappast enkelt att återfinna den här tuppen.
Lars tar i alla fall kurs efter tjädern. Om inte annat flög den nu tillbaka i den riktning vi ändå ska färdas och enstaka småmyrar kan trots allt ge lite sikt. Men vi skidar inne i skogen och större delen av tiden får vi bara glimtar över trädtopparna i det närmaste om­rådet.
Lars kontrollerar gps:en då och då för att kolla kursen.
– Det finns en liten myr längre fram, säger han efter en stund. Där kanske vi kan se något.
Mycket riktigt. Strax före den lilla myren stannar Lars tvärt och stelnar till med blicken uppåt vänster. Det behövs inga ord. Jag förstår att han ser en tjädertupp och att den antagligen inte är långt borta.
Lars backar ett par steg. Jag kikar fram mellan grenarna. På bra skotthåll sitter en tjädertupp lugnt i toppen av en liten gran.
Lars knäpper loss bc-bindningarna och stiger ut i djupsnön. Där kränger han av rygg­säcken och drar studsaren ur dess hölster. Han tar av mynningsskydd och linsskydd och repeterar in en patron. Det kommer inte att bli någon lång ansmygning.

Det är årets sista jaktdag i det här området för Lars del och när tuppen är bärgad vänder han hemåt.
Skjuter från ryggsäcken
Efter en kort pulsning och lite krypande för att få fritt skottfält under en liten björk som snön böjt ner så är Lars skjutklar. På korta benstöd på ryggsäckens ryggsida vilar en 6XC byggd på BAT-låda och Kriegerpipa, toppad med ett March 2,5-25x.
Hittills i vinter har Lars varit hundrapro­centig på skyttet. Även om han bara skjutit några få topptjädrar detta dåliga fågelår, så har han tagit en hel del orrar på håll ut till 350 meter. Och nu visar avståndsmätaren 136 meter.
Slutet kan rimligtvis bara bli ett. En stund senare har vi trampat oss uppför en förvånansvärt brant sluttning tills vi hittat dun och därefter en tjädertupp under en gran.
– Nu åker vi hemåt, säger Lars när han lyfter upp tuppen och borstar snön av den. Det här gick ju bra.
Lite drygt halva dagen har gått och strängt taget skulle det inte finnas så mycket mer att berätta om den här dagen, om det inte vore för ”de tre små prickarna över i:et”.
Trägen vinner, vilket redan bevisats. Men det är lika sant att ju mer man förbereder sig, desto mer tur har man. Och det finns anledning att skriva ytterligare ett par rader apropå det.
När vi kom tillbaka till stugan tog Lars skotern och satte ut en tavla på 150 meter. Du ser träffbilden om tre skott här intill. Väl genomförda förberedelser kan ta sig många former, och en verkligt välskjutande studsare är en sådan. Känner du en liten tår i ögonvrån vid den anblicken så är det helt i sin ordning. Du är inte ensam.

AKTUELLT

Ser en ljusnande framtid för jaktfrågor i EU

Kungsbacka (JJ) Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, Daniel Ligné, ser en ljusnande framtid för jaktfrågorna inom EU. Han tror att EU-politiker tagit lärdom av Storbritanniens utträde ur unionen. – Man inser nog att det inte går att plåga folk hur mycket som helst, säger Daniel Ligné i Jaktjournalens webbradio.

Unga jägare får testa ny jakt

Örebro/Storuman (JJ) Unga jägare i Storuman och Örebro ges möjlighet att testa olika sorters jakt. Det är Jägareförbundet som ordnar så att de får jaga på nya marker.

Bjud på Mannerströms kryddiga vildsvinsskinka

Kungsbacka (JJ) Mästerkocken Leif Mannerström bjuder nu i juletider Jaktjournalens läsare på ett härligt vildsvinsskinkerecept. Det är vilt, kryddigt och doftar jul. Överraska släkten och sätt lite guldkant på årets julbord.

Delade meningar om antal lodjur i Blekinge

Blekinge (JJ) Länsstyrelsen uppskattar att det finns mellan 15 och 20 lodjur i Blekinge län. Jägarnas Riksförbund tror att det är en kraftig underskattning och vill ha jakt på 30 lodjur i vinter.

Annonser