Spana, rusa, smyg och skjut!

spana.jpgSolen höll på att gå ner, när bock och get rusade ur skogskanten. Micke fick fart, stack mot holmen, smög upp över krönet och ringlade sedan ner mellan stenblocken. En sista koll i kikaren bekräftade att det var rätt bock! Bara fem meter till, fram till stenen så han fick stöd och studsaren över gräset...


 Om Mikael Fritzon inte upphållit sig så länge vid de intressanta vildsvinsspår han fann i det allra första gryningsljuset, då hade han bättre tajmat bockens revir-runda.
Men avtrycken stod så skarpa, att de var omöjliga att bara gå förbi utan att undersöka närmare.
Micke böjde sig ner, strök med fingret och kände på konturernas fasthet. Det kunde inte vara länge sedan den grisen passerat.
Vissheten stärktes av att klövstämplarna uppslukades av gräs, som nyligen berövats sin silverskimrande dagg. Micke spanade nyfiket i spårens riktning.
Kvällen innan hade han konstaterat att en viss bock fortfarande gick samma slinga i detta område.
Bocken brukade snedda över en flik av en betesvall, gå utmed ett dike med höga, frodiga tistlar och sedan raskt dra fram genom ett potatisfält tills han kom in i ungskogen med ett flertal granar, björkar och tallar som han omsorgsfullt plågade med hornen.

Exploderade

Om man stod i jakttornet intill diket, då skulle man ha goda chanser att få honom nästan rakt under de grå, väderbitna golvplankorna.
Det var den ursprungliga planen.
Det låg lätta dimslöjor över potatisåkern. Micke spanade rutinmässigt så fort han fick en glugg i lövverket. Där bortom slöjorna stod tornet och kunde han bara ta sig dit och uppför stegpinnarna utan att avslöjas, skulle allt gå efter ritningarna.
Men bocken var långt före tidtabellen och gled försmädligt ur fältet och in i skogen just som Micke fick honom i handkikarens linser.
– Vi missade honom.
En halvtimma senare var det dags för nästa rådjurskontakt. Ett möte som även detta blev till djurets fördel. Trots att Micke gick sakta och för jämnan stannade och studerade gluggar, gläntor och gipar blev han upptäckt av nästa revirherre. Bocken exploderade i barskt råskäll, utgjutelser som följdes av tydliga knakande och brakande flyktsprång och så ytterligare en serie skäll från den plats där bocken ställde sig för att se om inkräktaren skulle följa efter.

Ljusskygga

Micke log och skakade på huvudet. Än en gång hade han dragit det kortaste strået.
Det var inte lätt att hitta bockarna under fjolårets extrema värmebölja med dagtemperaturer på 30 plusgrader. Så snart solen gick upp gled de in och ställde sig i mörka, fuktiga tätningar varifrån smygande gestalter lätt upptäcktes.
När solen just var i färd med att bryta över trädtopparna såg han ett finlemmat hondjur som hastigt förflyttade sig mellan två dungar, till synes ängsligt angeläget om att strålarna inte skulle träffa henne.
Micke gjorde några försök att locka ut en nyfiken platsbock i slutet av morgonpyrschen. Ett par, tre blyga pip på Buttolon kan ibland göra underverk, men hur han än vädjade, fick tonerna inget gensvar, om man bortser från att några hästar längst ner i beteshagen tog illa vid sig och oroligt kom dundrande för de jämrande ljuden.
Eftersom det sannolikt var värmen, som gjorde att det gått troll i jakten, var det svårt att tänka sig att kvällen skulle bli bättre efter ännu en lång, het dag. Det är ändå som kyligast i soluppgången.

Bra handkikare
Senare på kvällen, med facit i hand, var det lättare att förstå varför rådjuren, som på en given signal, slutligen kom ut ur sina gömmor på bred front. När mörkret småningom föll, då dalade också temperaturen kraftigt och det måste djuren har känt i förväg!
Micke unnade sig, klokt nog, en handkikare av bra kvalitet. Och han använde den flitigt. Några minuter innan solen försvann bakom granridån i väst fick han därför snabbt syn på en get som lösgjorde sig ur en lövskogsremsa.
Ett ensamt hondjur, som är på vift i mitten av augusti, föder alltid hopp; chansen är ofta stor, att det kommer en bock i hennes doftspår.
Mickes puls tickade snabbare.
Om det var så att geten hade lämpligt sällskap, då var var oddsen på hans sida med gynnsam vind och nådigt skydd för dold framryckning. I varje fall under de första 250 metrarna.
Några minuter senare besannades misstanken. En bock visade sig och jäktade ut geten på öppet fält.

Åtråvärd herre
Fastän avståndet var långt syntes det tydligt att det var en kraftfull kavaljer med horn långt över öronspetsarna. Det stämde med tidigare observationer: En sådan åtråvärd herre hade setts i området.
Det långa avståndet gjorde att Micke, utan större rädsla för upptäckt, kunde rikta in stegen mot en holme i landskapet för att sedan snabbt ta sig fram i fullständigt skydd bakom denna.
Lejonparten av sträckan avverkades i rask takt med ett enda oroande avbrott för en bred kanal, men den klarades med ett vigt hopp.
Framme vid holmen smög Micke upp över krönet. Under överhäng av en stor rönn, spanade han försiktigt mot platsen där han sist sett bocken och geten.
Jo, de gick kvar!
Micke ringlade fram som en orm mellan stenblocken. Drog nytta av möjligheterna till skydd för att komma närmare.
Denna bock var utvald och han förtjänade att Micke gjorde sitt yttersta för att få en ren skottgata och ett gediget bra stöd innan kulan släpptes iväg.
Det hade hjälpligt gått att skjuta från kullens högsta punkt, men enstaka grässtrån irriterade. Det fanns en viss risk att kulan skulle välta, om den snuddade vid dem.

Lyrformade horn
Micke ålade vidare, men bara de gånger båda rådjuren sänkte sina huvuden. Då flyttade han sig raskt några meter framåt och kom sedan försiktigt upp igen.
En sista koll i handkikaren: Jo, minsann, det var rätt bock. Han med ganska mörka, lyrformade horn.
Nu hade Micke bara fem meter kvar att avancera. Han ville fram till stenen så att han fick ett fast stöd och studsarpipan fri över gräset…
Längre ut på fältet hade två tranor gått av och an. De hade varit mera vaksamma än rådjuren och fick nog av intrånget, då Micke smög upp studsaren på stenen.
Rådjuren blev oroliga av att tranorna lyfte, men hade inte en susning om varför.
Fåglar är så nyckfulla.

Friaren försvann
Micke justerade förstoringen. Solen lyste upp bockens flank, i samma ögonblick som han satte riktmedlet på den rödbruna halsen. Bilden var stor och tydlig och det fanns inte antydan till darrning.
Bocken verkade lyftas en aning när kulan slog i, men ramlade sedan omedelbart baklänges och blev liggande.
Geten sprang mot honom, skrämd av skottet, men för henne verkade friaren ha gått upp i rök; det enda som syntes var ett stoftmoln, som hängde kvar några sekunder innan det upplöstes.
Solen gick ner bakom molnbankarna och mörkret sänkte sig hastigt. Micke gick fram till bocken. Nöjd med jakten och nöjd med skottet.
Text och foto: Hans Norgren

AKTUELLT

Hur stoppas aktivister som saboterar vargjakt?

Västmanland (JJ) Aktivister stör vargjakten i Kölstareviret i Västmanland. – Det är märkligt att polisen inte agerar, säger Jägareförbundets Gunnar Glöersen i Jaktjournalens webbradio. Men polisen meddelar att utredning pågår.

Evalds företag ruinerades av Naturvårdsverket – nu stämmer han staten

Evald Hellgren bedrev en blomstrande näringsverksamhet i Örträsk i Västerbotten när Naturvårdsverket felaktigt drog in tillståndet för hans populära vildsvinsfälla Sinkabirum. Två år senare fick han rätt i kammarrätten, som konstaterade att Naturvårdsverket överhuvudtaget ”inte haft fog för sitt beslut” – men då hade hans firma ruinerats. Evald vände sig till Justitiekanslern för att få ersättning för sina förluster men fick avslag med motiveringen att Naturvårdsverkets fel inte varit tillräckligt ”uppenbart”. Nu stämmer Evald Hellgren staten med hjälp av Centrum för rättvisa.

Annonser