Ryck mig i snöret…

01julivildsvina.jpgHögsommardagen gick mot sitt slut. Dagens hetta började övergå i en behaglig svalka inne bland skuggorna i den nästan tropiska grönskan runt torpet. Det doftade jord, skog och någonting annat också...gris? Ja, för tusan, vildsvin!

Kalle och jag vandrade fram genom det knähöga gräset, förbi de uråldriga frukträden, genom resterna av vad som en gång varit en syrénberså, pressade oss igenom ett blandsnärje och stod plötsligt framför vildsvinens matplats. En yta, inte större än åtta till tio kvadratmeter, var helt fri från all vegetation och den sörmländska leran lyste grå, fulltrampad av klövavtryck i allahanda storlekar.

Foder som bakgrund
– Här måste det vara, sade Kalle. Vi såg oss omkring men grönskan stod som en vägg runtom, utom i en enda riktning där en tunnelliknande glänta ledde rätt fram, och i riktning mot övervåningen på ett ödetorp.
Från vindsfönstret till matplatsen kunde avståndet vara högst 50 meter.
– Hm, sade Kalle. Här handlar det om ett enda skott. Något andra skott kommer det aldrig att bli en chans till. Hoppas natten blir ljus och det inte mulnar på. Vi behöver allt ljus vi kan få och helst hjälp av månen också.
Av vår jaktvärd hade vi utrustats med en säck kreatursfoder, nästan vitt till färgen och han hade instruerat oss att strö ut fodret över hela, den öppna ytan. Utan denna ljusa bakgrund skulle vi inte ha en chans att kunna se vad som var fram eller bak på ett svin, än mindre avgöra om det var skjutbart.
Det visade sig att han skulle få helt rätt och vi lyckönskade oss senare under natten över att ha strött ut rikligt med foder.

Ödetorpet
Vi vadade fram genom grönskan till torpets ingång. Trappan bestod av en väldig stenhäll och efter väggarna klättrade humle mellan bestånd av digitalis och nässlor. Med visst besvär fick vi upp den sneda dörren och kikade in. Vi befann oss hundra, eller kanske två- eller trehundra år tillbaka i tiden, för torpet andades 16- eller 1700-tal. Flagnande tapeter hängde ner från väggarna under vilka man kunde ana de ursprungliga, kraftiga väggstockarna. En trappa, där stegen slitits ner till vågor av generationers vandringar upp till övervåningen, ledde upp till vår skjutplats. Platsen borde varit omgiven av tidens tystnad och stillhet. Men – idyllen krossades brutalt av trafikoväsendet från E4:an som passerade på andra sidan ett viltstängsel, mindre än hundra meter bort. Kontrasten var chockerande, därtill förstärkt av att E4:an här går i en backe och bullermattan från alla långtradare, som växlar ner till högvarv och sakta kämpade sig uppför lutningen, är plågsamt stor.
Det är tur att vildsvin är mindre störda av trafikbuller än vad människor är.
Framme vid fönstret stod en stol. Först prövade vi att öppna fönstret och efter en del lirkanden gick det att skjuta upp det ljudlöst under förutsättning att det fick stå något på glänt. Kalle, som skulle skjuta, fick fram studsaren på vilken en väl tilltagen och ljusstark tub var monterad. Som stöd för vapnet valde Kalle sina alltid medhavda skjutkäppar för vilka han hyser en skrockfull tilltro. Dem förutan är han bara en halv människa men är de bara med så lyckas jakten. De ”drar” vilt och efter den kommande natten visste jag inte vad jag skulle tro. Efter en del joxande med stolen var allt i ordning. Kalle gjorde ett antal provanläggningar och det kändes bra. Svinen kunde få komma.

Mot midnatt
Timmarna kröp långsamt fram. Vi förstod av vår jaktvärd att vi knappast kunde vänta oss några svin förrän sent på kvällen men att det lika fullt var nödvändigt att vara på plats flera timmar i förväg för att vår vittring vid foderplatsen och på vägen till torpet skulle hinna förklinga.
Jag var trött trots spänningen inför jakten och hade pumpat upp en luftmadrass som jag placerat på golvet några meter bakom Kalle där han satt i sin stol och tittade ut mot den öppna plätten. Ur ryggsäcken letades det fram en snöre. Detta fästes i Kalles stol och runt min fot där jag låg utsträckt på madrassen i välgörande sömn. Arrangemanget syftade till att Kalle skulle väcka mig genom att rycka i snöret om jag avgav störande snarkningar eller om det var vildsvin på gång, för jag ville på inga villkor gå miste om jaktens höjdpunkt eller bli väckt av ett dånande studsarskott.
Sommarnatten svepte allt tätare runt torpet. Några morkullor hade sträckt förbi och ute på E4:an hade trafiken minskat även om det aldrig gick många minuter mellan långtradarnas rytande nerväxlingar.
Kalle tittade på klockan. Det närmade sig midnatt. Ständiga kontroller genom kikarsiktet visade att skjutljuset var godtagbart men inte mer. Plötsligt kände jag hur det ryckte i snöret kring foten.

Kryllade av svin
I en blink var jag klarvaken. Försiktigt vältrade jag mig av madrassen, kröp fram till fönstret och intog plats på min sittryggsäck med utblick genom den stängda fönsterhalvan.
Kalle viskade i mitt öra: Grisar på gång. Jag hör hur de rumsterar högst 100 meter bort. De verkar närma sig.
Nu hörde jag dem också och sekunden senare strömmade det ut grymtande, gnällande, grälande grisar på det utlagda fodret. Det rådde ingen tvekan om att svinen var medvetna om att de inte längre befann sig i skydd för de var uppenbart stressade och nervösa.
Kalle lade försiktigt studsaren på plats och gled upp intill kolven. Jag höll för öronen. Då och då anade jag hur han bytte riktning och jag tyckte mig höra dunket från hans hjärta. Men inget skott kom och plötsligt skrek en gris till. Det var som om man hade blåst i ett askfat. Tomt!
Inte en gris fanns kvar. Bara ljudet hördes när de i panik brakade bort genom sly och buskar. En svag människodoft från det öppna fönstret hade antagligen nått ett känsligt vildsvinstryne.

Natten gick mot sitt slut
Den blick Kalle gav mig visade i vilken spänning han hade befunnit sig.
– Det kryllade av grisar i alla storlekar, viskade han upphetsat. Där var säkert ett tiotal i alla möjliga storlekar. Flera stycken var säkert skjutbara men i vimlet kunde jag inte få rent håll på någon. De täckte varandra hela tiden och stod nästan aldrig stilla. Nu kommer det väl förstås inga fler, sa han besviket.
Jag kröp upp på min madrass igen och kollad att snöret satt där det skulle innan jag med synen av grisflocken för mitt inre, somnade om.
Klockan tre ryckte det på nytt i snöret. Yrvaken tittade jag upp och såg Kalles profil mot det begynnande gryningsljuset genom fönstret. Han dämpade med handen och oerhört försiktigt tog jag mig bort till fönstret. På foderplatsen rotade några grisar. Detta måste vara en annan flock än den tidigare. De var färre till antalet och uppträdde inte fullt så nervöst. Länge, länge väntade Kalle. Problemet var som tidigare att få hårkorset placerat över rätt djur, helst en fjoling och fri från övriga grisar. Spänningen var olidlig. Men Kalle väntade och väntade. Risken att någon vittring av oss skulle nå till svinen genom det öppna fönstret blev större allteftersom tiden gick. Men så slets natten sönder av studsarsmällen. Mynningsflamman bländade några sekunder och borta var vildsvinen. Alla utom ett.

I morgonens svalka
01julivildsvinb.jpgKalle repeterade ut tomhylsan och tömde magasinet på patroner. Sedan stängde han fönstret och lät studsaren glida ner i sitt fodral medan luften med ett pysande ljud lämnade luftmadrassen. Vi packade ihop och gick ut i det tilltagande gryningsljuset. Kalle hade skjutit rätt sorts gris, en fjoling på 35 kilo. Vi tog ur den på platsen, väl medvetna om att svinets släktingar med förtjusning skulle sätta i sig inälvorna nästa natt.
Några veckor senare fräste vildsvinskött på grillen. Den som inte upplevt smaksensationen av grillat vildsvin har något att se fram emot. Det smakar fläsk men med en tydlig viltsmak, som inget tamsvinsfläsk någonsin kan mäta sig med.
Text och foto: JOHN DUFF
Jaktjournalen juli 2001

AKTUELLT

Skyddsjakten i Rackstad: ”Vi hoppas få bort hanen”

Värmland (JJ) Länsstyrelsen har beslutat om skyddsjakt på en andra varg i Rackstadreviret. Sex jakthundar har dödats eller skadats av vargarna och så sent som på lördagen inträffade en ny attack. – Vi hoppas få bort hanen i flocken, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna i området.

Nyupptäckt invandrad varg i Norrbotten

Arvidsjaur (JJ) Tack vare spårsnö har länsstyrelsens personal kunnat spåra en varg öster om Arvidsjaur. Enligt DNA-analys härstammar vargen från den finsk-ryska populationen.

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Annonser