Riplycka mellan ovädren

Vid vinterjakt på ripa har vädret alltid sista ordet. Men oväder rasar ut och plötsligt ligger jaktmarkerna lika inbjudande igen. Så när Frida Abramsson i Klimpfjäll börjar ana Fiskonfjället genom snöyran ställer hon bort kaffekoppen. Det är äntligen dags.

Inte ens handkikaren kunde trolla fram några fjällripor i de höga sluttningarna, trots mycket gammal spillning mellan stenarna.

Det har snöat och blåst i dagar. I Klimpfjäll går ett par lastmaskiner långa skift med snöröjningen och uppe i skidbacken arbetar pistmaskinen för fullt. Frida jobbar till vardags på hotellet, där bilarna på parkeringen blir allt osynligare och gästerna allt snöigare. Men hon har ledighet att ta ut och en inskjuten .22 magnum som ligger och väntar, så hon kastar då och då ett längtande öga ut över sjön mot fjällen på södra sidan.
Det är början av mars. Rätt tid att vara på fjället och söka ripa. Men de senaste da­garna har det bara gått att skymta fjällsidorna i söder under korta luckor då vinden och snöfallet lättat. Till sist vänder det. En tidig förmiddag glesnar snöfallet och vinden visar tecken på att avta. Fiskonfjällets sluttningar blir synliga under ett lågt molntäcke. Även om det inte spricker upp helt så lyfter molnen och blir ljusare.
För en ripjägare är det en stor fördel att bo så att jaktmarkerna syns genom fönstret. När Frida väl bestämt sig tar det inte lång stund förrän jaktkläder och skotermundering är på, skoterkälken lastad och skotern igång.
När motorn tystnar står Frida vid foten av fjällsidan och pekar ut över en gryta med omväxlande grusåsar och små grupper av fjällbjörk.
– Här såg vi en stor flock för några dagar sedan, säger hon.

Riporna satt lågt, så efter en inledande klättring släppte Frida höjderna och gick utför.

Riporna satt lågt, så efter en inledande klättring släppte Frida höjderna och gick utför.

Börjar ta höjd

Det syns en del renblåst snöfri mark på kullarna i grytan. Just sådana fläckar söker fjäll­riporna gärna upp för att beta vintertid. Men det ser ut att vara ännu mera renblåst mark på de skarpare ryggar som löper uppför fjällsidan, så när Frida hängt på sig ryggsäcken och studsaren börjar hon med att ta höjd.
Hon använder snöskor med rejäla grepp och färdas lätt på snön som packats av vinden. På snön mellan stenarna ligger det rip­spillning här och där och bara en kort bit från skotern finns ett färskt ripspår i nysnön.
– Den har varit här sedan det slutade snöa.
Lite längre upp sitter det plötsligt en ripa på en sten. Men den är redan orolig. Halsen är sträckt och den rör sig nervöst. Några sekunder senare lättar den och flyger bort efter fjällsidan. Frida följer den med blicken så länge det går. Det är fortfarande blåsigt och yr lite snö i vinden, så en vit ripa är inte så lätt att följa.
– Jag såg den passera två ryggar, säger hon. Men inte den tredje.
Det är oftast en god idé att försöka återfinna en stött ripa. Frida följer efter några hundra meter, men den här gången är ripan borta. I stället gnetar hon vidare uppför ryggarna som löper uppefter fjällsidan. Planen är att kontrollera dem först och sedan kolla grytan vid fjällets fot.
Ett antal höjdmetrar senare börjar det verka som om riporna valt bort höjderna för dagen. Fjällripor brukar inte vara särskilt besvärade av hårt väder, men kanske har samma vind som hållit Frida från fjället även fått riporna att avstå från de här karga stenskravlen. Det syns bara gammal spillning och gamla spår som vinden blåst fram.

Fyra ripor i en liten björkridå gav första fågeln i säcken.

Fyra ripor i en liten björkridå gav första fågeln i säcken.

De sitter lågt

Dagens vändpunkt kommer via kikarspaning. Uppifrån en av höjderna går det att ana misstänkta små runda vita bollar på en grusås långt under oss. Först är det inte säkert vad det är för något. Kanske snö? Men sedan syns det att de rör på sig. Ripor!
Mellan Frida och riporna faller fjällsidan undan i ett stup. Från stupet och uppåt längs fjällsidan har det lagt sig en stor hängdriva som också måste rundas, så det blir en rejäl omväg utför en obruten snösluttning. Men så hinner det också hända saker längs vägen.
– Där sitter en ripa!
Den nya ripan sitter på den första grus­åsen nedanför sluttningen. Frida går ner i en svacka där hon är skymd för ripan och tar av sig snöskorna där. De är av plast och har ett ljud som kan oroa ripan när hon närmar sig.
Det hjälper inte. När Frida kryper upp på sin tilltänkta skjutplats på ett flackt stenblock är ripan borta. Men en snabb spaning avslöjar att det i stället sitter minst fyra ripor vid ett litet stenskravel på ett snöfält 300 meter längre fram. Kanske har den tilltänka ripan flyttat dit, eller så var det en liten flock som satt här och nu bytt plats.
Riporna är oroliga. De börjar springa undan över snön så fort Frida närmar sig. Innan hon är inne på skotthåll har de nått en liten björkdunge och strax därpå lättar de.
Typiskt! Vid fjällripejakt gör ripornas hu­mör hela skillnaden. De vet nästan alltid att jägaren kommer och resultatet avgörs till stor del av hur de reagerar på det. Ibland är de hopplöst skygga, ibland lätta att tas med. Nu flyger och springer de redan på långt håll.
Men det kan alltid komma en överraskning. När Frida närmar sig björkdungen som den lilla ripflocken just lämnat tvärstannar hon plötsligt och börjar kränga av sig studsaren.
Inne bland björkarna sitter en ensam fjällripetupp och sträcker hals. När Frida har studsaren i händerna börjar den springa. Ett snabbt skott från knästående skickar en skur av snö runt ripan, men den flyger.
Fridas kommentar är kort men otryckbar. Hon fyller tyst på magasinet innan hon hänger tillbaka studsaren på ryggen.
– Jag såg att den satte sig längre fram, säger hon.

Frida Abramsson fick några fina timmar på fjället under en lucka i blåsten och snöandet.

Frida Abramsson fick några fina timmar på fjället under en lucka i blåsten och snöandet.

Många men skygga

Det visar sig snart sitta åtskilliga ripor i en björkkant och runt en liten grusås i den senaste ripans flygriktning. Frida fortsätter mot dem, men det har gått troll i jakten. Ripor flyger och ripor springer undan. En som sticker upp huvudet och visar hela halsen ända ner till halsroten belönas med en ny snödusch, men strängt taget är riporna helt enkelt för nervösa. De flesta lättar bortom hundra meter.
Men det är hela tiden ripor i närheten nu. En flock springer undan genom en björk­ridå och Frida chansar på en spurt på snöskorna. Hon kastar sig i skjutläge just som flockens dummaste ripa – ensam kvar – stannar till ute på en öppning på 35 meter. Sekunden innan skottet ska gå lättar även den…
Nu börjar det vara nerv i jakten. Frida vill inte avsluta tomhänt. Och just då så slår ripornas ombytliga humör till igen. För plöt­s­ligt lugnar de ner sig.
Fyra ripor i en björkridå i kanten av en liten tjärn släpper in Frida på bra skotthåll och där faller den första.
Det blir fler chanser den närmaste stunden. En ripa väljer att sitta kvar på sin sten medan resten av flocken pilar iväg över snön. En stund senare springer en annan ripa upp på en ås där den ställer sig och tittar tills kulan kommer. Och i ögonblicket därpå springer en annan ripa upp nära den nyss skjutna, där den omedelbart går samma öde till mötes.
Ripflocken har rullat framför Frida en bra stund, men när de sista två ligger i ryggsäcken är de plötsligt borta. Frida söker en stund, men konstaterar sedan att det redan varit en bra dag och att det finns lite jobb att göra nere på hotellet. Samtidigt friskar vinden i på nytt. En halvtimme senare är snödrevet i full gång igen.
Vädret har som sagt det sista ordet när det gäller vinterjakt på ripa. Men bor man på rätt plats så kan man ta tillfällena när de kommer. Och, som Frida konstaterar, så är Klimpfjäll en så god plats som någon i början av mars.

AKTUELLT

Bakslag både för staten och samebyarna i Girjasmålet

Luleå (JJ) Uppdaterad. Dagens dom i Girjasmålet innebär bakslag både för samebyarna och staten. Rätten slår fast att samebyn har "bättre rätt" till jakt och fiske, men den får inte ensam rätt att förvalta jakten och fisket. – Det fortsätter som förut – länsstyrelsen upplåter jakt och fiske till andra personer, säger Margareta Bergström, hovrättspresident, till Jaktjournalen.

Hemliga vargjakter – för att stoppa aktivister?

Kungsbacka (JJ) Jägareförbundets ordförande, Torbjörn Larsson, utesluter inte att samhället i framtiden måste hemligstämpla vargjakterna – för att slippa sabotage från aktivister. – Problemen i Västmanland ligger högt på vår prioriteringslista, säger Torbjörn Larsson i Jaktjournalens webbradio.

Bus drunknade – återupplivades mirakulöst

Borås (JJ) Magnus Erntson, Fritsla, var i helgen nära att förlora sin drever-basset-taxkorsning, Liten Bus, vid ett allvarligt drunkningstillbud. – Hon var död en stund, eller så nära död man kan vara. Men mina kompisar fick liv i henne med hjärtmassage och konstgjord andning, säger Magnus.

Annonser