Utsikten från höjdkammen på sydvästsidan av fjället Tjuolen var den här dagen fantastisk. I det klara, soliga vädret syntes fjällvidderna oändliga när horisonten bröts av nya och åter nya fjälltoppar. En blick nedåt och det började nästa snurra i huvudet. Tvärbrant och inte förrän cirka 1000 meter längre ner vid fjällbjörkskanten planar fjällsluttningen ut mot Korpån. Jag brukar inte vara speciellt höjdkänslig och det var nog inte endast fjällstupet som gjorde att jag började få en känsla av svindel. Det var också svårt att få fotfäste på den isiga och vindpinade bergkanten. Här hade det egentligen behövts rejäla broddar eller stegjärn. Men vad gör man inte, det var här nedanför i fjällkanterna där vinden sopat undan snön från markvegetationen som riporna fanns.

Vita vingar Skidorna gick inte att använda på de branta och isiga sluttningarna. Skidstavarna var däremot till god hjälp och kunde också tjänstgöra som isdubbar då lägena började bli kritiska. Jag hade efter kikarspaning lyckats få syn på ripor som satt som små vita snöbollar på en kalfläck. Efter en tämligen mödosam krypande och hasande ansmygning hade jag kommit inom skotthåll. I andra skottet blev det som ett moln av vita vingar i luften. Klart avtecknade sig riporna mot den klarblå himlen. Vinandet av vingar från 60-70 fåglar hördes tydligt när riporna drog iväg över en ravin och längre österut efter fjällsidan. Cirka 400 meter längre bort slog ripflocken åter ner på en kalfläck. Knarrandet av ripa Nu hade flocken kommit närmare mina jaktkamrater Håkan och Thomas, så det var bara att hoppas att någon av dem hade sett riporna komma. Om inte annat så borde de höra ”knarrandet” från ripflocken. Ljudet nådde ända tillbaks till mig. Första ripan jag skjutit låg kvar uppe i branten. Den andra började rulla ned efter fjällsidan. Först långsamt, men sedan i allt högre och högre fart, för att passera mig på 15 meters håll och så småningom försvinna i björkskogen långt nedanför. Ripan nere i skogen var det bara att glömma tills vidare. Utan skidor skulle det inte gå att ta sig fram i björkskogen för där låg snön djup. Skidorna var parkerade långt från där jag nu befann mig. Flocken tillbaks Jag fick ta mig uppåt för att bärga den ripa som låg kvar. Precis innan jag var framme hörde jag klatschen från Håkans .22 WM. – Nu kommer dom tillbaks till mig, var min tanke när jag hörde skottet. Jag kastade mig ner bland stenarna i sluttningen. Fräsandet av vita vingar rakt över mig. Men så fortsatte ripflocken upp över fjället. Det var sedan, när jag skulle försöka att åter få kontakt med ripflocken som jag kom upp på den höga fjällkammen. Efter att ha suttit en stund för att låta pulsen gå ner i varv efter ansträngningarna och efter en kopp kaffe var sinnena åter under kontroll. Jag såg Håkan vinka bortifrån. Nu hade han nog fått syn på en ny flock ripor och det var dags för nya försök. Borgafjäll Jag befann mig tillsammans med Håkan Domarhed, Björklinge och Thomas Ekberg, Örebro, i Norra Borgafjällens domänreservat. Det är den sista veckan då riporna är lovliga och den bästa veckan. Bäst därför att dagarna då är så långa som möjligt, chansen till bra väder är som störst och snön i regel har sjunkit ihop och är lättåkt. Trots att det endast är mindre än en timmes skidfärd från bilparkeringen i Borgafjäll upp till fjäll med fjällripor, så ser vi under veckan inte någon mer jägare. För att komma i kontakt med dalripa, så behöver en jägare inte ens åka så långt. Första dagen hade vi hjälp vid jakten av jaktguiden Christian Ek från Nynäs Jakt & Fiskecamp, där vi även har hyrt stuga. Det är mycket värt att få råd av en person som känner markerna och förhållandena. .22 LR och .22WM Thomas och jag har studsare i kaliber .22 LR och Håkan en med .22 WM. En annan mycket användbar kaliber är också .22 Hornet eller om jakten gäller dalripa ett kombivapen då det kan bli en del uppflogsskytte. Studsare i kaliber .22 LR skjuts lämpligen in på 70 meter och vapen med .22 WM på 90 meter. Skidorna behöver inte vara några breda skogsskidor för lössnö utan smala löparskidor går bra att använda. Helst ska skidorna ha stålkanter för bra grepp vid åkning på skrå i sluttningarna. Vid vår jakt skulle vi ha varit väldigt glada om vi haft någon form av broddar eller stegjärn att sätta under stövelsulorna. Det hade underlättat jakten avsevärt, då det mest blev fråga om jakt till fots utan skidor. Räkna med kyla Trots att dagarna kan bli soliga och varma är morgontemperaturer på –30 grader inte ovanligt. Varma kängor eller stövlar, samt rejäla handskar behövs. Packningen i ryggsäcken kan inskränka sig till termos med varm dryck och några smörgåsar, samt naturligtvis karta och kompass. Mobiltelefon kan vara bra att ha, samt en viltsäck för riporna. Någon extra tröja behövs i regel inte. Det är istället så att man oftast behöver ta av sig någon tröja. Däremot är det viktigt att ha så vindtäta ytterkläder som möjligt av typ gammaldags anorak, som släpper ut kroppsfukt. Till grundutrustningen hör också en handkikare för den nödvändiga kikarspaningen efter ripor, samt solglasögon. Sårtejp för att tejpa över gevärsmynningen är bra att ha. Rätt som det är så kör man på huvudet i någon utförslöpa och geväret far ner i snön. Dalriporna ett bra alternativ Att från dalbottnarna åka snett uppför fjällsluttningarna genom björkskogen ger uppfattning om i vilken terrängtyp riporna håller till. Även fjällriporna kan hålla till i fjällbjörkarna vid gränsen mot kalfjället, men annars är det här som dalriporna finns. Jakten på dalripa kan vara nog så givande trots att de inte uppträder i stora flockar som fjällriporna. Skidandet efter dalripa är betydligt mindre krävande rent fysiskt än att ta sig fram i oftast brant terräng och besvärligt före där fjällriporna håller till. Oftast går jakten på dalripa till så att jägaren först upptäcker ripornas spår. Med ledning av spåren kan sedan riporna lokaliseras. Handkikaren är till stor hjälp, som vid lokaliseringen av fjällriporna. Det kan vara svårt att få ögonen på riporna och oftast är det genom någon rörelse som de avslöjar sig. Jakt på dalripa med hjälp av stående fågelhund kan också gå mycket bra under den senare delen av säsongen. Snön är då oftast så hårt packad att den bär hunden. Fjällripa finns det alltid Bestånden av dalripa kan variera avsevärt mellan åren, medan det alltid finns fjällripa. Det gäller bara att hitta dem. Mellan klockan 11-14 på dagen var det helt klart att fjällriporna satt som bäst. Med lite tur så kunde det då gå att få relativt många ur en flock. Första dagen fick vi inte så många ripor, men resultatet förbättrades vartefter genom de erfarenheter vi fick. Det är ju inte heller antal byten som räknas utan jakten som sådan och totalupplevelsen. Redan första kvällen stod det klart att det här var vinterns jaktäventyr. Detta trots, eller kanske var det med anledning av, alla hårda strapatser i ishala och hisnande fjällbranter efter fjällripa. Vi skulle inte heller glömma ett mer stillsamt skidande efter spår av dalripa eller en dags rödingfiske, för alla dagar är inte vädret lämpligt för jakt på kalfjället. En veckas fjällsemester blev vinterns jaktäventyr. Sista kvällen blev det också bestämt att andra veckan i mars nästa år var bokad för fjället. Text och foto: JAN DOMARHED JJ Nr: 3/2000