Rävfångstens mästare

Bo Sundling med två nyfångade rävar.Att fånga räv är ett hantverk där fallenheten för uppgiften varierar. Från perfektionisten, som lämnar en närmast orörd snöyta efter sig, till amatören vars läggplats ser ut som där en hund krafsat över ett ben. Efter att ha sett Bo Sundling i aktion kan jag bara säga en sak: Jag skulle inte vilja vara räv i Niemisel.

Tidigt en morgon 1951 skidar en yngling uppför backen bakom huset i södra Niemisel, Norrbotten. En bit upp finner han ett släpspår som vindlar sig från platsen där en av saxarna legat. Efter ett par hundra meter ligger klubben, släpankaret, i snön. Järntråden som fäste klubben har gått av, och räven, med en Victor 2:a om foten, är borta. En kilometer… tre… stengryt… över älven, var säkert tankar som flög genom huvudet på den unge fångstmannen. Men likt väduren i Bibeln hade räven, genom en försynens skickelse, trasslat in järntråden i en buske så att den kunde infångas som ett offer på viltvårdens altare. Det dagen var det meningen att Bo Sundling skulle fånga sin första räv.
Idag, nästan exakt 50 år och några hundra rävar senare, åker jag tillsammans med Bo uppför samma backe. När vi passerar åteln, där den alltid har legat, noterar vi färska rävspår efter troligtvis två rävar. Det är nu början på mars och rävarna har börjat följas. Redan vid första läggplatsen finner vi ett släpspår, och en bit bort sitter en medelstor hanräv och väntar.

Två rävar
– Det här är sista rycket. Idag ska jag plocka upp snarorna, säger Bo, samtidigt som han lösgör rävtassen från den plastade vajern. Vi lämnar räven och fortsätter för att hämta in resten av redskapen. Då visar det sig att ännu en räv gått fast. Här är terrängen glesare och räven har farit längre. Under spårningen ser vi hur räven försökt skala av sig fotsnaran genom att uppsöka buskar och stenskravel. Men varje gång har släpankaret lossnat.
– Jag använder ganska små klubbar. Rävarna far lite längre men jag tror dom mår bättre, säger Bo, och förr eller senare fastnar dom.
Så även denna gång. En mycket vacker rävtik trycker vid en sten.

Utmaningen är belöningen
Trots att det här är sista föret blir dessa vinterns bästa skinn. Härlig rödfärg, felfria på rygg och sidor och utan de typiska luggslitna bakkanterna på låren. Faktiskt är skinnpriserna nu i stigande, men det är inte därför jag fångar räv, säger Bo.
– Numera är det utmaningen som driver mig. Att försöka lägga fotsnarorna så att inga rävar vänder, och att hålla rävstammen nere. Att få bort det här rävparet är rena bingon för viltvården. Nu blir det ingen rävkull här uppe i år.
De flesta rävar går snällt i även ganska illa lagda fotsnaror. Även om dagens rävar är avtrubbade jämfört med förr, finns det en och annan gammeldags räv. Därför ska man alltid vara noga vid utläggningen, berättar Bo.
– Till sist kommer den där skygga räven, och då gäller det att inte ha slarvat. En räv som en gång blivit misstänksam är mycket svår att få senare.
Reaktionen hos rävar som anat något skumt varierar mycket. En del vänder bara lugnt tillbaka, andra sätter sig ner liksom för att begrunda situationen, en del ringar sig fram till jägarens spår, de mest nyfikna krafsar fram tuben till snaran, och vissa språngar från platsen. Hur räven reagerar, anser Bo, beror på rävens tidigare erfarenheter, och vad och hur starkt det doftar.

marsravb.jpgGe inte upp!
Bo menar att en ”oförstörd” räv, som första gången träffar på en fotsnara, tål en viss störning. Den kan mycket väl känna att det ligger något under snön, men går fast eftersom den inte vet vad det är. En räv som vänder har förmodligen dåliga erfarenheter, den kan till exempel ha tampat lite snett i en fotsnara tidigare och inte fastnat ordentligt. En sådan fadäs minns en räv i flera år, kanske hela livet, enligt Bo.
Men det kan finnas andra förklaringar, säger han. Räven ha kommit strax efter det att snaran lagts ut, medan folkvittringen varit för stark. Eller så kanske den haft daglegan i närheten och hört eller sett något misstänkt.
– Det viktigaste är dock att inte ge upp. Är du tillräckligt envis, och lägger med omsorg, åker vändräven dit. Till sist är omständigheterna på din sida: snaran har fått ligga några dagar, det har ett par centimeter och vinden kommer från rätt håll. Då sitter den!

Högstatusjakt
När Bo Sundling började sin fångstbana fanns det gott om räv, men skinnen stod lågt i pris. Ändå hade rävfångaren hög status. Det var bara enstaka personer i varje by som höll på, och hur fångsten gick till var väl bevarade yrkeshemligheter. Att ingen berättade om sina knep var antagligen en kvarleva från den tid då fångsten hade ekonomisk betydelse.
Som tur var hade Bo en morbror, Artur Drugge, som lärde honom grunderna. Artur Drugge är förmodligen den person som fångat flest rävar i Råneå socken genom alla tider.
– Senare, när jag lärt mig fånga och fått körkort, fortsätter Bo, hände det att folk ringde och ville ha rävar bortplockade, eller tipsade om spår. Att räven skulle hållas kort var en självklarhet. På den tiden sköts det på räv i alla möjliga och omöjliga lägen. ”He kom en räv och jag gav én en smäll”, sa gubbarna. Tre till fyra av tio fångade rävar hade hagel i kroppen. Sådant ser man inte idag, tack och lov. Förutom lidandet medförde långhållsskyttet att rävarna blev otroligt skygga.

Hästvägar användbara
– Förbudstiden på 1960-talet var en episod för sig, berättar Bo leende. Naturligtvis fortsatte rävfångsten i stort sett som tidigare. Att hålla nere rävstammen utan fångst är ju omöjligt i våra trakter. Förbudet medförde bara att fångstmännen blev försiktigare och förebredde sig bättre, eftersom missar kunde bli dyrbara. På den tiden fanns det gott om hästvägar som var bra att lägga ifrån. Sedan försökte man lägga på ställen där räven kunde fångas utan att utomstående upptäckte fångstplatsen. Vittjningen skedde då som nu i mörker, och för att slippa ha bilen kring vägen brukade rävfångarna låta sig skjutsas och hämtas. Det fungerade utmärkt. Utan mobiltelefon!
Under ”rävboomen” på 1970-talet, då man kunde få 300 – 400 kronor för ett rävskinn, var ingenting sig likt. Folk blev som tokiga. Alla skulle fånga eller vaka räv. Åtlar fanns överallt. Det smögs på kvällar och nätter. De som fångade på andras åtlar, och blev upptäckta, fick ofta sina läggspår sönderskidade. Snaror stals eller blev nerpissade. Som tur var sjönk skinnpriserna efter några år, och då återgick all till det normala.

Sax eller fotsnara?
En fråga som diskuterats är om fotsnaran är bättre än trampsaxen. Bo säger att ur fångstsynpunkt är redskapen likvärdiga, men fotsnaran är bättre för räven. Däremot är det en myt, det som så ofta påståtts, att i stort sett varenda saxräv skulle ha söndertuggade tänder efter att ha bitit på skalmarna.
– Jag kan inte erinra mig några tandskador på de rävar jag fått i sax.
Att lägga ut trampsax eller fotsnara går också på ett ut. De är lika lätta att handha.
– Jag lägger snaran på samma sätt som saxen, underifrån, utan att röra rävspåret.
I rävfångst, som i alla andra hantverk, varierar yrkesskickligheten. Och efter att ha sett Bo Sundlig lägga en fotsnara, skulle jag inte vilja vara räv i Niemisel. Finns det bara en bra väg fram rävspåret förefaller läggplatsen helt orörd. Efter fångsten är Bo noga med att kolla snaran, speciellt vajrarna. Däremot byter han aldrig ankare, utan nöjer sig med att tvätta snara och ankare.

Underhåll
Till kärnområde där Bo alltid fångat åker han och slänger något på åteln i stort sett varje vecka året om, och på vintern håller han uppe ett skidspår, från vilket han åker ut och lägger fotsnarorna.
– Jag åker ganska rakt och rundar aldrig åteln helt. Räven ska ha fri passage in. Efter 50 år har man lärt sig en del om hur terrängen styr räven. Vissa växlar är dösäkra. Här ovanför huset, på krönet av en liten ås, har jag fått långt över hundra rävar.
Rävar att minnas
Under den period på 50 år, då Bo Sundling fångat räv, har en hel del ovanliga händelser inträffat.
– En gång, minns Bo, fick jag en räv, som under spårningen verkade ha mycket små fötter. Räven hade krupit under ett fröhus. När jag lyste med ficklampan under golvet syntes en svart räv. En korsräv, tänkte jag glatt och sköt. När jag drog fram räven var det den fulaste varelse jag någonsin sett, helt utan täckhår. Därav de små fötterna. Jag skickade in räven till SVA, som meddelade att det var en samsonräv.
En annan gång hade en räv krupit under ett tröskhus.
– Då blev det jobb: först fick vi bära ut alla kornsäckar och bryta upp golvet för att komma åt räven. Därefter lägga tillbaka golvet och bära in säckarna. Det tog tre man en hel dag. Så bräckjärn, spett och spade kan var nödvändiga hjälpmedel då rävarna krupit under lador eller ner i gryt.

Rävtiken visade ingen stress.Oväder
Inför oväder plockar Bo alltid upp snarorna.
– Annars kan man få leta! Jag har aldrig mistat en räv på grund av dåligt väder, men en gång kom ett större snöfall, oväntat mitt i natten. På morgonen hade två rävar gått fast, rävarna färdas ju mycket när det är oväder. I skogen syntes spåren någorlunda, men så fort det blev öppet var allt igensopat. Jag hade dock på känn åt vilket håll det burit iväg, och snart fann jag rävarna sittande som hundar i koppel, inte långt från varandra.
– Den mest udda händelsen jag varit med om var dock när ett lodjur dödat och ätit ur bakdelen på en räv.
Skogen är inte bara älgjakt. Småviltjakten måste lyftas fram. Den är mer händelserik än älgjakten och därför ungdomarnas bästa inkörsport till all jakt. Men ska det finnas jaktbart småvilt måste vi hålla efter rovviltet, bland annat genom att fånga räv, utvecklar Bo. Vi måste bli fler fångstmän. Idag lever ungdomarna ett hårdare liv, än vad vi gjorde. Nu är utbudet av fritidsaktiviteter enormt. När jag växte upp fanns mindre att välja på. Jakten låg nära till hands för alla på landsbygden. Nu verkar det som om datorer och annat håller ungdomarna borta från jakten.
Innan vi skiljs kommer Bos första räv åter på tal. Det har hänt en hel del sen dess. Man visste inte mycket när man började.
– Tänk att man inte hade bättre vett än att prova fästa klubben med en järntråd!
Text och foto: KJELL BRÄNNSTRÖM

AKTUELLT

Lurade jägare överklagar polisbeslut

Skåne (JJ) Christoffer Frank och de andra jägarna, som lurats på jakt de betalat för, överklagar nu polisens beslut att inte inleda förundersökning. – Härvan sväller – nu är vi 14 personer som betalat för jakt, berättar Christoffer Frank.

Nytt besked om Rackstadvargarna idag

Värmland (JJ) Varg nummer två fälldes på torsdagen i skyddsjakten i Rackstadreviret i Västra Ämtervik. – Vårt mål är att få bort alla vargarna i området. Jag väntar besked från länsstyrelsen i dag, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna.

Kritik mot järvinventering

Norrbotten (JJ) Sju samebyar i Norrbotten kritiserar länsstyrelsens inventering av järv. Spårförhållandena har varit dåliga och spårarna har missat järvar, menar företrädare för samebyarna.

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Annonser