Primitiv girighet

För den primitiva människan är girighet en välutvecklad instinkt. Men även den mest mätta vegetarian måste väl ändå känna ett uns av habegär när en stor ripkull lättar framför denne.

Settern står i kanten av videkärret och jag drömmer att min gamla Flodman fanns till hands.

Löven på fjällbjörkarna var ännu gröna och ljungen och hade inte blivit gulröd, men ändå kändes det som om vi var igång. När setter drog sig in från läsidan av videkärret och frös i ett stramt stånd blev det ännu tydligare.

Av ren reflex fann jag den bästa skjutpositionen och när hunden drog i väg in i snåren lättade ripkullen. Några flög rätt upp och stod nästan stilla i luften, med andra bjöd på större utmaning när de flög ut över flanken.

De välutvecklade kycklingarna lättade i flera omgångar och bjöd på många chanser förutsatt att man inte var för långsam till att ladda om. Men det small aldrig, det enda som hördes var pipet från GPS:en när koordinaterna lagrades.

Som censurerad porr

Ripinventeringen i augusti kan ses som jaktens form av antabus. Bara se och räkna, inte skjuta och njuta. Som en censurerad porrfilm jämfört med riktigt sex. En gång för inte så länge sedan började ripjakten i början av augusti och under de goda åren behövde de mest ivriga jägarna ha med sig rippojkar vars uppgift var att bära fällda fåglar och patroner.

Man fyllde väggen på kojan med döda fåglar och lät sig avbildas på svartvita bilder med pipan i mungipan. Ripförvaltning bestod i att bekämpa artens predatorer med alla till buds stående medel. Finansierat av arrendatorer, men inte minst av statliga skottpengar så att de duktigaste jägarna kunde leva på jakten.

Då och nu

Ripbestånden varierade mellan åren men topparna var enorma, och man gjorde naturligtvis uttag efter detta. Förutom de så kallade sportjägarna som bedrev jakt för förnöjelsens skull snarade många fjällbönder ripor som extrainkomst.

I dag består ripförvaltningen i Norge och Sverige i stor grad av begränsade jaktkvoter ett antal dagar per ytenhet. Från en totalfredning till åtta fåglar per jägare och dag om ripinventeringen visat tvåsiffrigt antal ripor per kvadratkilometer.

På några håll är kunskapsnivån så låg att man fredar fjällriporna om jakttrycket på dalriporna varit för stort. Lite som att freda orre för att för många tjädrar fällts.

Smakar det så kostar det

Att det är viktigt att vårda stamfåglarna under dåliga år är ett vanligt argument. Därav droppas jakten vintertid. Regeln gäller också fjällriporna eftersom många tydligen inte klarar av att se skillnaden på dem. Att döda ripor inte kan lägga ägg råder det inget tvivel om men det hjälper inte att lägga ägg om knappt några alls kycklingar kläcks och når jaktbar ålder.

Predatorkontroll är en av de allra viktigaste insatserna för att hjälpa ripbestånden. Detta kan man som tidigare nämnt se i historiska dokumentationer och man ska inte längre än till Skottland för att se att det fungerar än i dag.

Men ska predatorkontrollen ha effekt på ripbestånden måste det vara en långsiktig förvaltning, effektiv och över stora områden. Detta kostar pengar och vem ska betala? I Skottland är det jägarna, eller rättare sagt skyttarna som är villiga att betala. Upp till en miljon kronor för en veckas ”driven grouse shooting”.

Tackar gnagarna

I Sverige och Norge är det inte många som vill betala mer för en veckas jakt än vad goretexstället kostar, så då får vi i stället sätta vår tillit till gnagarna. Ett smågnagarår har fyrbenta rovdjur, rovfåglar och kråkor så lättfångad mat att många ripkullor klarar sig och beståndet ökar en smula. De stora fågelårstopparna uteblir utan predatorkontroll. Men man behöver inte ha en helt nattsvart syn, mer som en skymning.

Undantag finns för dem som är villiga att betala för att det ska finnas en jaktbar stam av ripor. En viss variation mellan åren kommer man inte undan, men dipparna blir inte så djupa och toppåren kan bli riktigt bra.

Åter till verkligen

Det var i en sådan här fjällmiljö jag stod i vid videkärret och saknade min Flodman. De välutvecklade kycklingarna som for i väg bortom spången på pipan. Det direkta rekylupptaget som möjliggjorde ett snabbt andraskott. De sjungande klicken från ejektorerna och det allt glesare patronbältet. Fjädrarna som sakta drev bort för vinden efter en kärnträff och den spontanapporterande hunden med fjädrar i munnen.

Glädjen över ett bra hundarbete, godtagbart skytte och känslan av att kunna skörda av ett stort överskott.

När det lättar en ripkull på tio-tolv välutvecklade kycklingar måste det väl till och med vattnas i munnen på en jakteunuck. Men löven var nu fortfarande gröna och min gamla Flodman ersatt av en Garmin Astro. Patronerna av en blyertspenna till alla noteringarna.

Rippojken hade skiftat kön och ålder och blåste nu så hårt i visselpipan att den drömmande skytten snabbt återfann sig i verkligheten och settern till slut lyssnade.

Text och Foto: Dagh Bakka

0 kommentarer

AKTUELLT

Samarbete över gränserna gav björn

Strömsund (JJ) I morse släppte Ralph Persson, sin plotthund RJ i ett känt björntillhåll i Vimmervattnet. Det blev starten på en lång jakt som buktade över flera jaktlagsgränser. Och även länsgränsen till Västernorrland.

Björnhane bet både jägarna och hunden

Ljusdal (JJ) Det gick riktigt hett till när Erik Söderlund och Axel Wallberg på tisdagen gemensamt fällde en 97-kilos björnhane. Den hann bita och skada både jägarna och en björnhund innan den föll.

Annonser