På vildrenjakt med Björn

00septbjorna.jpgUnder vildrenjakt händer det att chanserna uteblir därför att jägaren har för dålig kondition. När man jagar tillsammans med världens bästa skidlöpare är detta inget problem, men jaktutgången kan man lika fullt inte garantera.

Det ymniga regnet kom drivande ut ur dimman västerifrån. Det var sämsta tänkbara väder för vildrenjakt, men tiden var knapp, så ut måste vi.
En av jaktgästerna var den inte helt okände skidlöparen Björn Dæhlie. Vi två enades om att försöka en sväng ner i skogen för att söka ren där, medan vädret förhoppningsvis förbättrades på fjället.
På väg genom skogen, mot en höjd varifrån man kunde se över många vildrenaktuella myrar, höll vi god fart och det var en befriande känsla att ha med sig en jaktgäst som man inte behövde slå av på tempot för. Svetten bröt snart fram i pannan, så småningom även på Björn som var noga med att ersätta vätskeförlusten genom att dricka medhavt mineralvatten. Det var nyttig lärdom för en jägare som tycker om rörlig jakt. Ersätter man inte vätskeförlusten, blir man fortare matt och sliten.
Samma pinande västvind, blandad med lite regn, blåste på höjden och inte heller såg vi någon ren. Två skott small efter en stund längre ner i myrområdet och det visade sig senare att det var två stortjurar som hade fällts där. Björn, som var mitt upp i förberedelserna inför vintersäsongen, var rädd att bli kall och därmed förkyld, så när vi fick besked över radion att det klarnade uppe på fjället, begav vi oss till parkeringsplatsen.
De sista resterna av dimma höll på att försvinna när vi kom upp på kalfjället. Det var nästan som på en teater när ridån går upp och föreställningen kan börja. Men här satt vi inte och applåderade på parkett, här var det vi som gjorde entré på scenen och det i en spännande pjäs som ingen visste slutet på.

Världens vackraste
Vi drog oss inöver mot en större sjö omgiven av myrar där det ofta hade observerats ren. På väg att runda en sista kulle, fick jag syn på några renhorn som stack upp på andra sidan, och vi tog skydd i brådrasket. Ett försiktigt spanande avslöjade att det låg en stor flock nere i en sänka. Men på grund av vindriktningen måste vi krypa snett tillbaka och sedan mot ett stort stenblock, som gav gott skydd och som antagligen borde bli bra att skjuta ifrån.
Aldrig har jag varit med om att krypa fortare, men på de sista, strategiska metrarna fram till stenblocket måste vi minska på tempot så att renarna inte skulle höra oss. När vi stack upp huvudena över stenblocket, var det en mäktig syn som bredde ut sig på en av världens vackraste scener. Omkring 150 renar låg eller stod i en flock 50 meter framför oss och bakom flocken reste sig en svagt, sluttande, färgsprakande, ljungbevuxen slänt som slutade i en gul myr som i sin tur uppslukades av en knallblå sjö.

Nästa akt
Björn ville själv bära ut stortjurens huvud och det hade jag ingenting emot.Det fanns flera stortjurar med i flocken och några av dem såg ut som om de hade fått rollen som kungar eller kejsare i höstens brunstskådespel. Med höga, brunglänsande horn, kraftigt uppsvällda nackar och snövit ragg, som nådde nästan ner till marken och med svällande muskler var de beredda på många och hårda brunststrider. En av de stora tjurarna stod i utkanten av flocken med bredsidan till. Den hade stora horn, som poängmässigt tveklöst höll guldklass. Allt var klart för nästa akt i skådespelet så jag gav tecken till Björn att han skulle skjuta den. I samma ögonblick som det small stupade den överända, träffad i nacken, och resten av flocken satte sig ögonblickligen i rörelse. Det visade sig att ett av de mindre djuren i flocken haltade svårt och vi försökte få skott på det, men det kom inte fritt och flocken hade snart sprungit ur skotthåll.
Björn funderade på om vi inte skulle följa efter renhjorden och jag var starkt frestad att göra ett försök, men vi började få ont om tid. Kocken väntade redan med lunchen i stugan, dessutom hade det varit bäst att låta flocken få lugna sig, så kunde fler jägare få försöka sig på den efter lunch.
Huvudet på rentjuren skars loss och den övriga kroppen markerades för senare transport. Björn ville gärna bära huvudet själv och det var inte mig emot. Bärande blir det tillräckligt med under loppet av en höst. Vi satte fart och hann till och med till lunchen, medan den ännu var varm.

En mindre flock renar
De senaste åren har det blivit flera jaktturer efter vildren för Björn, även om slutet av september är en upptagen tid för en professionell skidlöpare. Det är inte så enkelt att vara starkt jaktintresserad när hösten skall vara den tid då man lägger grunden inför en ny, hård säsong. Men är jakten fysiskt krävande, är den ingen dålig träning, enligt Björn.
Den gångna hösten hade det gått ganska dåligt med mycket dimma och sydlig vind, och då vi skulle ut på morgonen låg dimman tät. Men vinden hade börja vrida sig mot nordlig, och det gav hopp om att dimman skulle lätta och att en del av vildrenarna, som vi visste höll till i det södra området, skulle dra norrut.
Vi drog iväg upp på fjället till en sjö som ligger långt söderut i jaktmarken och tog en stig vidare söderut in i ett hav av dimma. När vi rundade ett fjäll, som är ett av de mest strategiskt viktiga för vildrenens vandringar, lättade dimman och vi fick åter användning för kikarna.

Tävlingsmänniska
Björn är naturligtvis tävlingsmänniska ut i fingertopparna och eftersom det inte är någon stor utmaning att springa ifrån mig på fjället har han hittat på något annat att tävla om. Han skall försöka få syn på vildren före mig. Detta är naturligtvis skärpande och leder till att kikaren kommer upp ur fodralet nästan oftare än vanligt.
I kanten av ett stort, flackt myrområde gick det en liten flock med ren, men där fanns inga stortjurar så kikaren vandrade vidare över det storslagna landskapet. Björn hade också fått syn på den lilla flocken, och var genast beredd med att lägga fram en strategisk plan för framryckningen. Jag ville gärna få kontakt med en av de andra jägarna på radion, för skulle han komma gående, som det var överenskommet, skulle han stöta flocken i medvind. Någon radiokontakt uppnåddes inte, så det var bara att sätta fart i hopp om att vi skulle komma i håll för djuren innan de blev stötta eller drog sig undan.

Försiktig och mistänksam
En bäckravin gav bra skydd första biten, men sedan var det ganska öppet och flackt resten av sträckan fram mot djuren. De hade börjat att dra sig söderöver, ut i myrområdet, eftersom vinden hade vridit sig till sydöstlig riktning och med den kom det också en vägg av dimma. Vi började få ont om tid. Ryggsäckar och kikare lades av vid en stor sten och så började en framryckning, som snart fick svetten att rinna. Vi kravlade, kröp, sprang hukande och låg och tryckte när renarna vände sig och tittade åt vårt håll. Som vanligt var flocken ledd av en uppmärksam renko, som nästan drev en till vansinne med sin vaksamhet och misstänksamhet. Detta var vildrenjakt när den är som bäst. En jakt, fysiskt utmanande, men likafullt beroende av att välja rätt taktik för att lyckas.
En låg, gräsbevuxen kulle, erbjöd det nödvändiga skyddet för att snabbt komma in på flocken, som var på väg över myren. Vi kröp så fort vi kunde och fick lagt oss i läge på var sin tuva med studsarna klara. Det fanns två mindre tjurar i flocken. Nu hade jag visserligen bara sett penseln på den ena, men den andra hade en större och mer typiskt tjurkrona, som var fejad till skillnad från kornas ännu bastklädda horn, och det var den tjuren som Björn skulle försöka fälla först. Då den var på väg över myren och mot nästa rygg, kom dimman drivande och snart var djuren lika oskarpa som dåliga fotografier. Så uppstod det en reva i dimman, tjuren stod bra till och Björn sköt. Just i samma bråkdel av en sekund som skottet gick, satte den fart och mycket tydde på att träffen satt för långt bak. Björn sköt igen och tjuren blev liggande. En kalv dröjde sig kvar och tittade på den fällda tjuren och jag sköt på den innan den på nytt blev otydlig i dimman. I brådskan sköt jag för högt på kalven som föreföll stå mycket längre bort, på grund av den dåliga sikten, än den verkligen gjorde, men nästa skott satt lägre och kalven gick över ända alldeles intill tjuren. Nu tätnade dimman så mycket att resten av flocken försvann. Men vi hörde renkon locka på sin kalv ett bra tag innan det blev tyst.

Könsbyte
Vi gick fram till djuren och kunde konstatera att det första skottet mot tjuren satt för långt bak men det andra satt i bogen. Första skottet mot kalven hade tagit med sig lite hår från manken, medan det andra satt tio centimeter lägre.
Vi skulle just börja urtagningen av respektives djur, när Björn, som hade fått tjuren på rygg kom med ett aldrig så litet utrop. Det var vissa saker som inte stämde. Tjuren måste ha bytt kön efter att den blivit skjuten, för nu var det en ko som låg där! I och med att könsbyte bland däggdjur, än så länge är förbehållet människor, var det bara att konstatera att man hade tagit nog så fel. Renkon hade mer typiska tjurhorn än flertalet mindre tjurar, de var bruna och fejade, något de andra korna ännu inte hade gjort och hon hade inte haft med sig någon kalv. Vi hade flera jakttillstånd på ”Valfritt djur under 50 kilo”, så det spelade ingen roll, men när vi var klara med de två djuren fanns det knappt sikt att gå, så vi stod inför ett annat problem. Hur skulle vi hitta våra ryggsäckar? Landskapet var platt, vi hade hamnat en bra bit bort när vi hängde på flocken, och den sten vi hade lagt säckarna vid, var inte den enda på fjället. Om dimman blev liggande och andra renjägare kom dit före oss, kunde de i alla fall glädja sig åt att ha funnit två ganska nya fjällryggsäckar, diverse fotoutrustning, kläder, mat och inte minst en Leica kikare med avståndsmätare och en Zeiss kikare, båda av sent datum.
Men efter en stund började dimman lätta igen och samtidigt fick jag meddelande över jaktradion att en flock med fyra stortjurar och en liten bock, var på väg söderut, så därför lät vi säckarna och kikarna vara där de var och drog iväg norrut mot en moränrygg som borde ligga strategiskt till. När vi kom fram dit fick vi se en ensam, mindre ren ute på en myr väster om oss, men den fick tillsvidare vänta, för en dryg kilometer bort såg vi överdelarna av några stortjurhorn som närmade sig. Fortsatte de på den kursen skulle de komma inom gott håll, men vinden hade nu vridit över mer från norr, så frågan var hur långt de skulle fortsätta med vinden i ryggen.
Tjurar i guldklass
Det har blivit en del vildrenjakter de senaste åren, men det är inte alltid det finns stortjurar i vildrenflockarna.Det sista dimsjoket höll på att driva bort och solen badade det stora, gula myrområdet i ett gnistrande ljus och det började bli behagligt varmt. Så kom tjurflocken. Den ena efter den andra kom de söderut i ett jämt tempo, med enstaka, korta halter. Kikarsiktet avslöjade att åtminstone två av dem höll uppenbar guldklass trofémässigt sett, och de två andra var också tydliga medaljkandidater, även om valören var något osäker. Vilken medaljvalör Björn var intresserad av, borde det inte råda någon tvivel om, men det var som så ofta på jakt, små marginaler. Vi måste få dem inom håll, rätt djur väljas ut under loppet av några sekunder och kulan måste självklart placeras på rätt ställe.
Tjurflocken minskade avståndet till oss och höll oavbrutet en bra kurs. 400 meter, 300 meter, 200 meter, nu var de mitt framför oss, men så började de svänga österut. Den synbarligen lovande inledningen hotade att gå om intet, om inte taktiken lades om. Renarna kom att passera bakom en annan moränkulle och då hade vi en chans om vi sprang allt vad vi orkade och tog oss upp på kullen innan djuren passerat den. Björn var inte svårbedd och vi sprang hukande så myrvattnet stänkte och kröp så upp på kullen och stack upp huvudena. Där var de, omkring hundra meter bort i sakta mak på väg söderut. En av de två största stack ner mulen i en liten vattenpöl och blev stående med bredsidan till. Björns Ruger small och tjuren markerade tydligt och började springa i cirklar som vanligt är efter en lungträff. Till slut föll den överända, medan de andra tjurarna stod och såg på. Så small 30-06:an igen och den lilla tjuren gick i backen. De tre andra stortjurarna drog sig sakta bort, men stannade flera gånger och såg efter den store som nu låg stilla. Det hade varit frestande och lättvindigt att skjutit dem allihop, där vi låg perfekt på moränryggen, men vi hade inte fler tillstånd på stortjur, så vi lät dem lugnt dra vidare utan att de märkte oss, och så småningom försvann de över ett fjäll i öster.
Det var en verkligt fin stortjur, och som väntat av reaktionen efter skottet, hade den 165 grains tunga Swift-kulan, gått igenom båda lungorna. Den mindre renen hade också blivit träffad i lungorna, men därtill hade den ett snuddskott i halsen, och hur det hade gått till var något vi aldrig med säkerhet fick veta.

Fem vildrenar före lunch
Björn begav sig av för att hämta ryggsäckarna medan jag började slakta. Då båda ärendena var avklarade, kunde vi konstatera att den ensamma renen, som hade hållit till ute på en myr västerut, nu hade dragit sig något närmare. Vi kom överens om att Björn skulle försöka skjuta den, medan jag drog iväg söderut för att ordentligt märka ut de två första djuren, med tanke på senare hämtning.
På långt håll kunde jag se Björn smyga sig närmare, ta av sig ryggsäcken och använda den som stöd för studsaren, och en stund efter det att renen fallit överända, kom ljudet av skottet rullande.
Vi möttes åter vid stortjuren och Björn kom släpande med det senaste djuret, en ensam kalv och vi märkte så alla dessa tre djur med röda färgband.
En bit längre söderut såg vi röken från en eld. Det var några av de andra jägarna som kokade té i samband med lunch. Vi kom också underfund med att det kunde smaka med något i matväg och med fem vildrenar, inklusive en bra stortjur, före lunch, hade vi väl gjort oss förtjänta av det. Och även om det var en bit till de andra jägarnas eld, så borde det gå att hinna dit medan téet fortfarande var varmt. För vissa är snabba förflyttningar på fjället, lätt träning innan den verkliga säsongen startar.
Text och foto: DAGH BAKKA
JJ September 2000

AKTUELLT

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Överviktiga jakthundar

Övervikten har ökat markant bland svenskarna de senaste åren. Och det verkar som om den trenden även gäller våra jakthundar.

Jägarna tvingas ta smällen

De senaste veckorna har det debatterats flitigt runt vildsvinsstammen och de skadeproblem som uppstått inom vissa områden. Man pratar om skador för mångmiljonbelopp som drabbar lantbruk, villaägare och trafik i första hand.

Annonser