På gåsjakt med Åke

9911gasa.gifDet var fyra grader kallt. En lätt isskorpa hade lagt sig över åkrarna under natten. Åke rattade terrängbilen över den våldsamt uppkörda vändtegen där en vanlig persongbil med all säkerhet hade blivit hängande. Vårt mål för morgonens gåssträck var en strategisk plats i ett djupt dike mellan två åkrar med potatis och rågstubb. ”Intill Elsa Jönssons”, var det sagt.

Klockan hann bli en kvart över sju, normalt gott om tid så här sent i november och om gässen höll gårdagens tidtabell skulle de inte komma förrän en kvart över åtta. Vi borde ha gott om tid att få utrustningen på plats: sätta ut våra lockfåglar, fixa gömsle och maskering.
Men vi hann knappt få ut Åkes tio bulvaner i helfigur, och långt mindre montera järnkorsen i mina skalmodeller, förrän vi hörde gäss trumpeta över oss.
Spanare! Så kallas de på Kristianstadslätten. Som om resten av dagen skulle gå käpprätt åt skogen, om man inte var i ordning och beredd att plocka ner en dylik förtrupp.
Den mest uppenbara fördelen är att redan i gryningen få tag i fåglar med absolut rätt ton och lyster i fjäderskruden. Bättre bulvaner finns inte. Bland en del gåsjägare finns också en föreställning om att dylika spanare kan fördärva morgonsträcket genom att återvända till huvudflocken och skvallra om den fara som hotade:
– Akta er för diket vid Elsa Jönssons!

Spanare
En sädgås lät höra sitt ”kajack kajáck” och uppslukades sedan av den blåsvarta natthimlen. Flög han spikrakt till havet och basunerade ut sin varning?
Åke gick lös på dikets grässvål med en liten militärspade. Först med tanke att skapa en lite plattform för fötterna i det brant sluttande diket. Men denna alltför öppna skjutposition övergavs snart till förmån för en grop där han kunde dölja sig avsevärt bättre.
Eftersom den uppgrävda jorden syntes tydligt mot det omgivande, frostnupna, ljusgula gräset behövde vi lämplig täckning.
Det blev min uppgift att repa tovor ur dikets sträva ruggar. Att samla den mängd som behövdes tog ganska lång tid. Ett skördearbete som med fördel kunde ha gjorts dagen innan.
Ännu några spanare gled in och kom så nära att jag hörde fraset från deras vingpennor. De såg mig och steg till väders.

Laddade Benellin
Nu var det dags att höja beredskapen. Jag fick fatt i automaten, en Benelli Super 90, och laddade den för att ha den inom räck- håll, medan jag fortsatte att repa gräs.
Nästa flock sädgäss visade störst intresse för bulvangruppen på potatisåkern och hängde nästan stilla över dem för ett kort ögonblick. Det lät som om de småpratade; sökte kontakt med figurerna på marken ett tiotal meter ner. Avståndet från Benellin till gässen var knappt längre än det dubbla.
Ändå blev inte första skottet lyckat utan jag var tvungen att följa upp med ännu ett. Först såg resultatet ut som om två sanslösa bomskott, men när jag följde den gås jag skjutit båda skotten mot, vinglade den faktiskt till i luften ett hundratal meter bort. Det syntes tydligt mot den rodnande himlen.
Gåsen föll, men absolut inte där jag väntat mig. Var det enbart frukten av dåligt skytte eller kan det ha haft betydelse att jag nu använde stålhagelpatroner?

Gamla maxavstånd
Flera liknande bedrövliga skjutresultat inträffade under dagen. Det är möjligt att jag hade en dålig dag, men de i och för sig kraftiga stålhagelladdningarna hade inte på långa vägar samma dödande effekt, som jag tidigare var van vid med blyhagel. Och ändå försökte jag begränsa mitt skytte till 20 meter. I varje fall inte över 25.
Åke, däremot, använde Tungsten Matrix. Han nådde gång på gång ut till vad jag bedömde vara ”gammaldags” maxavstånd för en säker blyhagelskytt.
Vi fick hög luft och blå himmel. Sol och vindstilla. En besvikelse, då man skall jaga gäss. I sådant väder uppträder gässen varskare och flyger högre. Speciellt gäller detta sädgäss.
Men när Åke svingade och sköt, föll de ögonblickligen. Hans hagelsvärmar resulterade i döda fåglar i luften; de kom ner som paket så gott som varenda en.
Jag blev fruktansvärt avundsjuk.
I en paus höll Åke fram de djupblå patronerna från Kent Cartridge.

Högt pris
9911gasb.jpgPriset, närmare nio kronor styck, är förstås en utgift som både hämmar och svider, när man skall gardera med full patronväska inför ett bra gåsdrag. Men vilket är egentligen att föredra, att i genomsnitt tvingas skjuta tre stålhagelskott (eller flera) per gås och i bästa fall bara få stackaren vingad med hundratals meter i apportsträcka eller till och med kunna skjuta på längre håll och ändå få varje fågel att slå stendöd i marken?
Om man nu bestämt sig för att jaga gäss, borde patronvalet vara enkelt.
Åke pilade snabb som en vessla ur sin grop så fort han fällt något. Lät inte någon gås ligga kvar med buken i vädret. Med fågeln i hand kollade han snabbt läget, om det fanns tid att rigga upp bytet så levande som möjligt. För detta använde han bitar av styv svetstråd.
Många av de gäss flög bortom vår räckvidd, visade speciell förkärlek för att cirkla kring och söka sig till ett fält intill en talldunge.

Perfekta gömslet
Härifrån small det ofta och lika ofta föll det gäss. Senare fick vi reda på att två killar kunnat stå bekvämt upprätta under tallgrenarna och skjuta på gässen som flimrade förbi i gott håll. Lite av kråkjakt från en gynnsam koja. Den rådande vinden hade fått gässen att göra en sväng under det sista glidflyktmomentet. Och just innan landningen tangerade de talldungen.
Vi fick anstränga oss betydligt mera för att hålla oss dolda och komma till skott. Åke fick till exempel bättra på gräsruggen över huvudet och axlarna varje gång han skjutit eller bara rört sig för att studera horisonten runt om.
Mot slutet vingades en gås som landade 150 meter bort. Så snart den tagit mark såg vi att den började gå. Det blev en uppgift för Åkes labrador retriever.
Innan hunden hade skickats hade gåsen försvunnit ner i ett dike och därmed fanns det flera olika riktningar vartåt den osedd kunde försvinna. Med eller motströms på vattnet eller dra upp över kanten, in i skogen bortom diket.

Bra grepp
Labben fann snart nerslagsplatsen och vi såg att den för en kort stund följde gåsens spår. Sedan försvann hunden.
Gåsen var fortfarande levande då den bars tillbaka. Vi drog båda en suck av lättnad.
Åke log över hela ansiktet.
– Det är ju fantastiskt att hundnäsan kan spåra rätt på den.
Man blir positivt överraskad varje gång, sa han blygsamt.
Stolt kom hunden struttande med sin stora gås med ett bra grepp i halsfästet. Bar den med höjt huvud för att den inte skulle släpa i marken.
Text och foto: HANS NORGREN
JJ 11/99

AKTUELLT

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Överviktiga jakthundar

Övervikten har ökat markant bland svenskarna de senaste åren. Och det verkar som om den trenden även gäller våra jakthundar.

Jägarna tvingas ta smällen

De senaste veckorna har det debatterats flitigt runt vildsvinsstammen och de skadeproblem som uppstått inom vissa områden. Man pratar om skador för mångmiljonbelopp som drabbar lantbruk, villaägare och trafik i första hand.

Annonser