Luttrade harjägare låter stövaren jobba

Många jaktformer har fått nya förutsättningar. Vissa jakter har fått ett uppsving medan andra hamnat i utförsbacke. Harjakten, en av våra mest klassiska jakttraditioner, har mött både förändring och intressetapp. Jaktjournalen stämde möte med två hängivna harjägare från Dalarna som mellan upptag och fullt drev gav sin syn på såväl harjakt med stövare som jaktformens framtid.

Jack driver så det går undan och skallet hör över socknarna.

– Det här är klassiska harmarker. Hit kom Gustaf Schröder och hans sällskap för att jaga hare när han bodde i Siknäs. Om det var tillgången på hare eller en kombination av det och fäbodkullorna som lockade ska jag låta vara osagt.
Orden formar mönster i pipröken när de lämnar Dala-Järnabon Nils-Erik Edlunds mun. Det är lätt att med hjälp av rådande skumrask och piplukt förflytta sig dryga 100 år bakåt och föreställa sig hur det då såg ut här i skogarna runt sjön Van i västra Dalarna. Milsvid orörd vildmark. Ett företag bara att ta sig hit.
– Ska du berätta historier eller släppa hund? undrar gubben bredvid Nils-Erik.
Göran Nilsson från Vansbro kikar med ett flin på jaktkamraten som väcks ur sin återblick från svunna tider och går mot bak­luckan på bilen.
Nils-Eriks finnstövare Jack sträcker på sig och hoppar spänstigt men försiktigt ner på den något frostnupna marken. Han har ingen brådska ut i terrängen och man slås av hur väl uttrycket ”sådan husse sådan hund” ibland stämmer in.
Det råder ett behagligt lugn över sällskapet i skogen. En harmoni som är så typisk för harjakten, och Nils-Erik och Göran som båda åtnjuter pensionärens privilegium att låta lusten styra om det ska jagas eller inte har många morgnar som denna. Varje vecka!

Tusentals mil och hundratals timmar

– Jag undrar hur många tusen mil jag åkt efter den här vägen och hur många hundra timmar jag suttit i vägkanten i mörker och kyla och väntat på hundar som försvunnit med harar och rådjur framför nosen, säger Göran och ruskar lite på huvudet.
– Det underlättar betydligt om man är lite tokig när man sysslar med jakt, konstaterar han och följer samtidigt stövaren med blicken då den försvinner in i skogen med nosen i backen.
Nils-Erik nickar igenkännande och iden­tifierar i Görans reflektion två företeelser som starkt påverkat jakten med drivande hun­dar och i synnerhet kanske jakten på hare.

Nils-Erik Edlund från Ilbäcken och Göran Nilsson Vansbro byter erfarenheter och skrönor från sammanlagt över 100 år längs harlöpan, medan de lyssnar på ytterligare ett örongodis som klingar i markerna.

Nils-Erik Edlund från Ilbäcken och Göran Nilsson Vansbro byter erfarenheter och skrönor från sammanlagt över 100 år längs harlöpan, medan de lyssnar på ytterligare ett örongodis som klingar i markerna.

Gps:en, en revolution

Jack hinner inte vara borta många sekunder förrän båda jägarna står med näsan bokstavligen tryckta mot displayen på var sin gps-enhet. Det knappas, tycks och analyseras allteftersom strecket på kartbilderna bildar mönster i en digitaliserad värld som får plats i näven.
– Det här är det bästa som hänt! En total revolution för oss som jagar med drivande hund, säger Nils-Erik och håller upp gps:en.
– Absolut den största förändringen och en enbart positiv sådan, så länge den används med förstånd, säger han och undrar samtidigt varför det är så tyst i skogen!
Göran tror däremot, efter en ny titt i displayen, att Jack nog snart kommer på nattslaget efter att ha bytt sida av vägen. Göran instämmer också i lovsången till den nya tekniken och konstaterar att om detta hade varit för 10 år sedan, innan gps:en blev var mans egendom, så hade vi nu inte haft en aning om var hunden var, trots att det bara gått 20 minuter sedan vi släppte.
– Då var det bara att sätta sig och vänta på väckskall och drev. Så länge det var inom hörhåll så visste man var man hade hunden och var haren tog löpan. Försvann det där­emot utom hörhåll så satt man återigen i ovisshet kring var och framförallt när man skulle få tag på hunden igen, säger Göran.

Vägar på gott och ont

– På farsans tid åkte de först tre mil på cykel. Rodde över sjön Van och gick slutligen flera kilometer för att jaga i de här markerna. Nu tar vi oss hit på tjugo minuter.
Nils-Erik konstaterar att tillsammans med gps:en så har det utbyggda vägnätet satt en enorm prägel på jakten.
Det är däremot inte enbart positiva effek­ter som det fintrådiga nätet av vägar i vildmarken fört med sig för jakten. Det har även i både Nils-Eriks och Görans mening bidragit till att harjakten blivit lite väl ”enkel”.
– Förut fick man ställa sig i skogen där man hörde att bukterna gick trånga och posta vid kolbottnar dit hararna alltid sökte sig för skydd och vila. Det krävdes mer kunskap om markerna då för att lyckas, konstaterar de båda.
Nu menar gubbarna att haren i stället
väljer vägarna direkt, och ofta har man haren i pass utan att behöva göra annat än vänta någonstans i gruskanten.
Precis som detta sagts och konstaterats blir det efter några få väckskall full hals en bit norrut. Den från vind skonade senhöstluften fylls med ljudet av ett rungande hardrev.

Inte lätt att vara vit

Visst verkar gubbarna ha rätt i sin lära kring harens nutida val av väg. Det blir bara några få minuter bland träden innan jösse får grus under tassarna. Vi ser honom på flera hundra meter då den stackaren kommer skinande vit mot det bruna gruset.
Det som naturen i årtusenden sett till att harmonisera har vi lyckats förstöra på ett halvt sekel. Det kan väl knappast tydliggöras bättre än genom en vinterpälsklädd skogshare mot den bara marken. Vårt klimat har förändrats. Kring det råder då knappast något tvivel!

På dagens hare upptäckte gubbarna en skada på baklåret och den blev därför skjutbar.

På dagens hare upptäckte gubbarna en skada på baklåret och den blev därför skjutbar.

Väntan inget för den unge jägaren

Även om harjakten på många sätt blivit enk­lare om man räknar möjligheterna till skottchans så är det däremot ingen självklarhet att man får haren i pass. Den vita längs vägen hoppar snabbt av densamma och försvinner in i terrängen igen. Jack kommer någon minut senare i löpan, men trots hård och torr vägbana så spikar han avhoppet.
– Man kan inte skjuta haren för tidigt i drevet. Då får hunden aldrig någon drevvana och klarar inte av att reda ut avhopp som det där, menar Nils-Erik.
Göran fyller på och hittar i Nils-Eriks resonemang en av de största anledningarna till varför han tror att harjakten haft svårt att fängsla den yngre generationen jägare.
– Harjakt handlar om mycket väntan, vilket ungdomarna inte är ett dugg intresse­rade av. De vill skjuta och helst så fort som möjligt. De saknar förståelsen för den tjusning som vi äldre ser i själva drevet. För oss börjar jakten när hunden släpps. Inte först när viltet går i pass, säger han.

Rovdjuren större oro bland äldre

Det är oundvikligt i sammanhanget att fundera kring de ökade rovdjursstammarnas påverkan på intresset och nyrekryteringen till harjakten. Både Nils-Erik och Göran är däremot överens om att deras egen generation nog har svårare att leva med den oro som framförallt vargen tillfört jakten än vad den nya har.
– De unga jägarna som börjar jaga nu har ju inte upplevt något annat än att vargen och de andra rovdjuren finns här och har nog därför lättare att anpassa sig till de nya förutsättningarna än vi har, menar Nils-Erik och fortsätter:
– För visst finns oron där när jag släpper hunden men jag är medveten om riskerna, och den dagen jag inte längre vågar släppa hunden så slutar jag att jaga.
– Vi har också just här haft tur och ännu så länge sluppit någon revirbildning, fyller Göran i och menar att det är anledningen till att de hittills också klarat sig från incidenter.

Aldrig en väghare

Jacks skall och pejlarnas mönster visar snart att det åter är dags att spetsa sinnena och leta vitt i det annars murrigt brungröna land­skapet. Haren är på vägen igen och snart passerar den de tre åskådarna, halvannan meter framför tåspetsarna.
– Den här får vi nog fasen lov att skjuta om han kommer tillbaka, säger Göran plöts­ligt och oväntat!
– Har du bössan med dig du då? replikerar Nils-Erik ironiskt innan han undrar vad som gör att de ska frångå sina principer att plötsligt skjuta en hare och i synnerhet en väghare.
Det visar sig att Göran hunnit se att vår vite vän saknar päls på ett stort område på höger baklår och när minusgraderna kraftsamlar längre fram i vinter så kommer detta att betyda en plågsam tillvaro för jösse.
Haren däremot är förståeligt nog inte alls av samma åsikt och för att grusa gubbarnas planer lägger den flera kilometer av sådant under tassarna innan den åter drar till skogs. Det här blir mastigt även för Jack som till sist måste hämtas med bil.
Under denna transfer kommer däremot haren tillbaka längs vägen och Göran hinner notera avhoppet. Det blir därför ett hett slag som Jack får ge sig på när han är åter, och sekunderna efter blir det full kalabalik inne i skogen när han stöter ihop med den tryckande vita. Nils-Erik som står kvar vid avhoppet får både hare och hund vinande runt stövlarna.
En härlig syn som får Göran, som hittat bössan, att skratta högt!

Hagelkärven har nått fram och gett effekt. Jakten är till ända för den här dagen. Imorgon är gissningsvis gubbarna i skogen igen. Då lär inget skott avlossas!

Hagelkärven har nått fram och gett effekt. Jakten är till ända för den här dagen. Imorgon är gissningsvis gubbarna i skogen igen. Då lär inget skott avlossas!

Ingen jakt den andra lik

Drevet är åter i full gång och de båda gubbarna njuter. De är mitt uppe i diskussioner runt deras erfarenheter av harjaktens oförutsägbarhet när haren åter kommer över krönet. Bössan åker av Görans axel och plug­gas igen medan haren avancerar. Det märks att det inte är första gången Göran får hare i pass!
Blickstilla står de båda gubbarna med ha­ren travande mot dem. När den löpt inom hagelhåll blixtrar gubben till och jakten är slut.
Jack ansluter snart ylande och får ge haren några traditionsenliga bett! De båda gubbarna konstarerar att det blev ytterligare en harjakt som på något sätt skiljer sig från alla andra harjakter!
– Det är det som är tjusningen med harjakt, säger Nils-Erik och konstarerar att trots att han och Göran tillsammans har mer än 100 års erfarenhet av harjakt så blir man aldrig fullärd.

Text och Foto: Lars Nordanbro

AKTUELLT

IF krävde att Antons döda hund skulle grävas upp

Karlskrona (JJ) Anton Nilsson fick sin jakthund Steffe ihjälkörd av en bil. Hunden begravdes men två veckor senare krävde försäkringsbolaget IF att kroppen skulle grävas upp. – Det var först när jag berättade att jag kontaktat bland annat en journalist som bolaget gjorde en helomvändning och nu ska betala ut ersättning, berättar Anton Nilsson.

Jämthundstiken Lulu födde jättekull

Tostared (JJ) Fredrik och Annika Gustafsson trodde inte sina ögon. När jämthundstiken Lulu fött sju valpar såg hon fortfarande jättestor ut. Det slutade med närmast osannolika 17 valpar. – En dog efter två dygn men 16 stycken är vid liv, berättar Fredrik Gustafsson.

Landsbygdsministern om de skeva gåsjakttiderna

Stockholm (JJ) Jaktjournalen uppmärksammade häromdagen de skeva förhållandena som råder för gåsjägare i Sverige samtidigt som forskningen visar att grågåsbeståndet växer och skadebilden ökar. Nu svarar Sven-Erik Bucht på kritiken mot Regeringens flathet i frågan.

Blir det allmän jakt på varghybriderna?

Sörmland (JJ) En liten skara speciellt utvalda jägare – eller allmän jakt på varghybriderna? Det är frågan när länsstyrelsens personal nu grubblar på hur varghybriderna norr om Katrineholm ska avlivas.

Fick älgkroppar stulna

Nordmaling (JJ) Ett jaktlag utanför Nordmaling i Västerbottens län fick i veckan påhälsning av tjuvar i slakteriet. En vuxen älg och en halv kalv saknades när de kom dit på onsdagen.

Annonser