Lufsen –en basset till det mesta

maja.jpgHon ville inte ha en jakthund. Han ville ha en jakthund.Det visade sig att bådas önskningar blev uppfyllda. Med petit basset griffon vendéen Bock-öns Lufsen fann båda sin idealhund och nu är också hon engagerad i hundens jaktliga karriär.

Lufsen är Anette och Tom Nilssons, Ljungbyholm, första hund. När de fick höra talas om en kull griffonvalpar så åkte de till uppfödaren. Man kan ju alltid titta på dem, resonerade man, men det vet envar hundälskare att har man väl än gång lyft upp en åtta veckors valp i famnen så är man (och valpen) såld.

Agility

majb.jpgFå hundar torde ha engagerat sina hussar och mattar som Lufsen. Så snart hunden var mogen började utbildningen på lydnadskurser, viltspår och jaktträning. Anette startade också Lufsen framgångsrikt på agility där han flera gånger distanserade sina medtävlande hundar.
– Agility är en härlig hundsport som hundarna älskar, berättar Anette. Krypa klättra, springa slalombana, hoppa hinder ger utmärkt motion för både hund och förare. Det stimulerar hundens lydnad och förighet vilket man har stor nytta av inte minst under jakt. Fler jakthundar borde få träna och tävla agility, inte minst den tid på året när ingen jakt pågår.
Anette hade dock ett problem med Lufsen. Dressyrplanen var ett omtyckt betesområde för hare och harspåren doftade härligt i jakthundnosen. Detta ledde till bristande koncentration inför uppgiften men Anette kom på ett listigt sätt att fånga hundens uppmärksamhet. Uppstucket i ärmen placerade hon en rådjursskank. Äckligt, tyckte en del andra deltagare – högst intressant tyckte Lufsen och hängde villigt med runt banan, dock mer på säkerhet än på snabbhet, enligt Anette.

Ingen eftersöksstjärna

Under Lufsens uppväxt lekte Tom och Anette fram spårningsförmågan. Inomhus lades släpspår med toffel eller annat attraktivt medan Lufsen otåligt väntade, instängd i angränsande rum. Skogsvanan kom med spårning av husse eller matte som försvunnit ut i marken och som därefter skulle sökas upp. Lufsen fick också följa konstlade blodspår.
– Första viltspåret markerade vi upp med klädnypor i vilka det satt en bit rött plastband, minns Anette. I slutet låg den traditionsenliga rådjursskanken. När vi kom fram till spårets början såg vi att samtliga klädnypor försvunnit. Barn hade upptäckt dem, följt spåret och ordentligt plockat bort varenda klädnypa. Trots detta och trots att det var trampat i spåret selade vi på Lufsen och kommenderade : Sök spår! Nu var vi helt hänvisade till den gamla sanningen att alltid lita på hunden. Och Lufsen tog sig utan svårighet fram till rådjursskanken.
Numera är dock Lufsen så starkt präglad på drev, och lätt fallen för den frestelse färska löpor utgör, att skulle det behövas göra ett svårare eftersök får en expert på området ta vid.

Direkt på rådjur

Toms erfarenhet från jakthundar grundade sig på hans fars drevrar och stövare samt en emellanåt inlånad tax. För Tom framstod dessa hundar som alltför uthålliga drivare med lång väntan på återkomst som följd. Tanken att finna en hund som passade bättre till den egna jakten styrde chanstagningen till petiten.
Många hundägare ser det som en fördel att först jaga in sina hundar på svårdrivna jössar även om hunden i framtiden främst skall jaga rådjur. Även Lufsen fick bekanta sig med hartraj som unghund men en överenskommelse med en stövarjagande jaktgranne om att inte skjuta hare medförde att Lufsens injagning ganska omgående inriktades på rådjur. Det kom att fungera utmärkt. Lufsens drevtider stannar strax bortom timmen varefter han snabbt återvänder, ofta med kontaktskall, till föraren. Stöter han ihop med älg kan ha ge något enstaka markeringskall. Räv intresserar han sig inte alls för. Tom och Anette har funnit den hund de vill ha.

Skadad tass

Jaktjournalens besök hos Lufsen fick skjutas upp ett par gånger. Hunden hade skadat en tass och en infektion hade fått fäste i såret. Två veckor senare, en av vinterns vackraste dagar, kunde dock den planerade jakten genomföras men med skyddssko på den skadade tassen. Lufsen var nu mycket jaktsugen efter fjorton dagars vila. Upptaget kom i en unggransplantering och blev början till ett drev som kom att pågå i två timmar och gå ganska stort. Mestadels flöt drevet fint. Rasens, typiska, ganska grova skall, hördes bra i den stilla luften. Tappterna var få och kanske obefintliga eftersom Lufsen är en hund som tystnar när vittringen minskar längs vägar eller över mark med dålig vittring. Drevhastigheten låg något över medeltaxars liksom förstås framkomligheten men rådjuret buktade första timman trångt och började först inpå andra timman ledsna på leken och byta område.
Efter en förflyttning fick vi åter kontakt med drevet och när Lufsen upplät sitt kontaktskall över skogen, kallade Tom på hornet och inom ett par minuter kom Lufsen lufsande efter en skogsväg.

Glädjen i tävlandet

Lufsens inträde i familjen har förändrat tillvaron för Anette och Tom. Hunden upptar mycket av deras tid och intresse.
– För oss har det blivit ett av våra stora intressen att tävla med Lufsen, medger Tom. Det finns hundägare som anser att när väl utställningsmeriten är avklarad, och de tre första prisen på jaktprov gjort en hund till jaktchampion, skall man avbryta tävlandet. Och det står ju var och en fritt att göra. Utställningar lockar oss inte. För oss innebär jaktproven däremot mycket. Vi kommer ut på nya marker i olika delar av landet, får träffa andra bassetintresserade personer vid länskamper, landskamper och olika svenska mästerskap. Detta är stimulerande och förhoppningsvis också till gagn för hela verksamheten med petit basset griffon.
Vid JJ:s besök hos Anette och Tom fanns inga avkommor efter Lufsen. En parning några dagar senare var emellertid inplanerad och om den ledde till några valpar borde vara klart när detta läses. Huruvida man skulle ta en parningsvalp eller inte var en obesvarad fråga. Problemet är ju som bekant att när den första hunden blir framgångsrik blir den normgivande för alla framtida hundar, och det kan bli svårt för dessa att leva upp till samma höga nivå.

Fakta LUFSEN
majc.jpgSvensk jaktchampion Bock-öns Lufsen
Petit basset griffon vendéen SJ(d)CH Bock-öns Lufsen
reg.nr. S11253/ 96
Efter: SJ(d)CH Bassebina´s Cliff S49074/90
Undan: Bock-öns Jaga S50530/92
Ägare: Anette och Tom Nilsson, Tvärskog, Ljungbyholm
Uppfödare: Bengt och Susann Karlsson, Ljungbyholm
Utställning
1997 Göteborg SKK Uwe Fischer 2 junkl
Öland SKK Ben Reynolds-Frost 2 ukl
1998 Öland SKK Bertil Börjesson 1 ökl
1999 Sävsjö SBaK Anne-Cathry Almstedt 2 ökl., Reserv BRKL
Öland SKK Sven Månsson 2 ökl
Viltspårprov
1997 SBaK östra Tomas Pettersson Ej GK anlagsklass
Jaktprov
1998 SBaK östra Sven-Axel Andersson 1+1 rå, D-cert.
SBaK östra Bo Johansson 1+1+3+3 rå.
SbaK östra Ibb Olsen 1+1 rå
SBaK östra Thord Erik Markström 1 rå.
SBaK södra Hans Lindström 1+1 rå
Småhunds-SM Stefan Emanuelsson 1+1 rå, D-cert
(3:e placering)
SBaK östra Sven-Axel Andersson 1+2 rå.
1999 SBaK östra Sven-Axel Andersson 0 rå.
SBaK östra Benkt Örsta 1+1+2 rå, D-cert.
SBaK östra Benkt Örsta 1+1+3 rå, D-cert.
SBaK östra Thord Markström 1+2 rå, D-cert.
Basset-SM Christer Henningsson 2+3 rå
SBaK östra Bo Johansson 1+1 rå, D-cert.
SBaK östra Kjell Jonsson 2 rå.
2000 SBaK östra Jan Berglind 3 rå.
SBaK östra Benkt Örsta 1+1 rå, D-cert.
SBaK östra Benkt Örsta 1+2 rå.
SBaK östra Benkt Örsta 2 rå.
2001 SBaK östra Benkt Örsta 1+2 rå, D-cert.
Basset-SM, Folke Jonsson 1+1+3 rå, D-cert. (SM-vinnare)
SBaK östra Benkt Örsta 3 rå.
2002 Basset-SM Bengt Larsson 2+3+3 rå (5:e plac)
SBaK östra Bo Johansson 1+1 rå
SBaK östra Torbjörn Björnesund 1 rå
SBaK östra Kjell Jonsson 1+1 rå, D-cert

Rasfakta Petit Basset Griffon Vendéen

Petit Basset Griffon Vendéen härstammar från Frankrike och skapades 1940 ur Grand Basset Griffon då man efterlyste en mindre, drivande hund. 1973 kom den första petiten till Sverige.
Helhetsintrycket skall vara en liten, kraftig och livlig hund med en något avlång kroppsform. Svansen stolt buren, pälsen sträv och lång, dock inte överdrivet lång. Uttrycksfullt huvud, öronens framkant väl vriden inåt. Öronen prydda med långt hår och ansatta under ögonlinjen, inte alltför långa. Färgen en, två eller trefärgad, vit, svart och röd. Mankhöjd 34 till 38 cm.
Jaktprov: Under säsongen 2001 till och med januari 2002, genomfördes 166 starter på jaktprov. 89 procent av dessa ledde till pris och av pristagarna utgjordes 66 procent av förstapris.
Organisation: Svenska Bassetklubben går tillbaka till 1972 och Svenska Petitklubben bildades 1992. Styrelsen för den senare består av: Ordförande Lennart Gullberg, Lindome, tel: 031-991493, Vice ordförande Åsa Jonsson, Långserud, tel: 0533-500 69, Sekreterare Håkan Cajander, Harplinge, tel: 035-500 04, Kassör Ing-Marie Engström, Trosa, tel: 0156-224 09
Text och foto: JOHN DUFF
JJ Maj 2003

AKTUELLT

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Annonser