Linn – framtidens jägare

00junilinna.jpgVarför är dagens ungdom inte intresserade av att vistas i skog och mark? Är det vi vuxna som inte bjuder in dem i naturens hemligheter, eller är det för mycket annat som lockar? Vi kritiserar ofta ungdomen för deras sätt att se på jakt, och saknar förståelse för det växande motståndet mot dödande av djur. Kanske är det så att vi jägare glömt bort att introducera de unga i konsten att umgås med det vilda, och skapa förståelse för vårt jaktintresse?

De flesta jägare jag känner, har vuxit upp i familjer där man levt nära naturen och där jakt varit en naturlig del av livet. För oss som sen barnsben sett vilt hamna på middagsbordet känns dödandet av djur naturligt För oss är jaktsäsongen årets höjdpunkt och får ej störas av något annat. Så har det varit för far, farfar och så vidare. En naturlig del av vardagen, som åtminstone för i tiden, utgjorde ett viktigt tillskott till hushållet.
I takt med avfolkningen av landsbygden kommer allt färre barn och ungdomar i kontakt med djur och natur. Gåvorna från skogen behövs ej längre för att dryga ut inkomsterna från dåligt betalda arbeten. Anledningarna för att ge sig in i skogen blir allt färre. Det är fysiskt jobbigt att gå utanför asfalten och vädret är alltid dåligt för den moderna människan.
De gånger barn kommer i kontakt med djur är på djurpark eller via TV. Ett par gånger om året får man kanske ha friluftsdag i skolan, och får då en glimt av världen bakom skogsridån. Är det då så konstigt att intresset för jakt och annat vildmarksliv håller på att dö ut?
Kan vi kräva förståelse av barn som vuxit upp med bambi, lejonkungen med flera, att vi som hobby skjuter oskyldiga djur?
Jag har själv två döttrar som vuxit upp med hundar och jakt, men som trots det inte alltid har förståelse för varför jag skjutit älgkalven från sin mamma. Att försöka påverka dem till att bli jakt intresserade har visat sig vara bortkastat. I stället har jag försökt att på deras villkor få dem intresserade, av naturen i första hand och jakten i andra hand. Bärplockning, fiske eller en skogspromenad har alltid varit uppskattat. Inga orimliga strapatser har förekommit, då jag tror att en negativ upplevelse kan påverka relationen till naturen under lång tid.
Den yngre av döttrarna, Linn, har visat sig vara den som bibehållit intresset längst och ser ut bli jägare, men kanske inte på det sätt som jag förväntat mig.

Jakt utan gevär
För att få barnen intresserad av jakt tror jag att det är viktigt att man låter dem bli ordentligt bekanta med det vilda innan bössan får följa med. Första mötet med en älg behöver inte sluta med att älgen dör. Det går faktiskt att jaga älg utan gevär och ändå bibehålla spänningen.
Upplevelsen kan faktisk bli mer minnesvärd för dig och ditt barn om djuret ni jagar får leva vidare efter ert möte. Lösningen för mig har blivit jakt med kamera. Inte för att jag slutat skjuta vilt, men för att jag på det sättet förlänger jaktsäsongen och på ett mer avspänt sätt umgås med det vilda tillsammans med barnen.
Linn har på detta sätt fått bekanta sig med älgar, ståndskall, ansmygningar och väntan på hunden. Hon har med egna ögon fått se, det jag och mina jaktkamrater pratar om. Allt utom skottet, som annars anses vara pricken över iett för en lyckad jakt dag, har hon fått uppleva.

Dino och Linn
Linn var fyra år gammal då jag köpte Dino. Hunden blev hennes kompis och hon följde valpens väg till en ypperlig älgställare. Dressyr, cykelträning, utställningar m m, grundlade säkert hennes önskan att i verkligheten se hunden arbeta med älgar.
Det var till jakt hunden var tänkt att användas, och all träning gick ut på att forma en jakthund. Oron för att Dino inte skulle komma att duga till jakt fanns, och Linn klargjorde ofta för mig det grymma i att ta bort en hund som inte duger till jakt.
Har han sökt bra, har han skällt några älgar idag? var frågor jag alltid fick och får av henne än idag efter en jaktdag. Utan hundens medverkan i skogen hade hon nog aldrig blivit intresserad av jakt.

Skott på älg
Då Linn var tio år gammal fick hon smyga på sitt första ståndskall. Med en videokamera förevigade vi dagens upplevelser.
Turerna med Dino blev fler och hon lärde sig hur jakt med löshund bedrivs. Hon tyckte om det hon fick uppleva i skogen, och efter hand fick hon den förståelse jag önskade för ett av mina största intressen, jakt.
Ett par år senare tyckte jag att hon var mogen för riktig jakt. Bössan fick följa med och vi bestämde oss för att skjuta älgen om tillfälle gavs. Det var i slutet av Oktober och den första snön hade kommit. För att inte avskräcka Linn alltför mycket, lovade jag henne att vi skulle begränsa jaktturen till ett område som inte är alltför krävande för kroppskrafterna.
Redan då vi lämnade bilen såg jag att Dino fick älgvittring i näsan. Jag strök kopplet och Dino försvann i sitt första sök. Vi följde hundspåren några hundra meter och fick förklaringen till hans hastiga försvinnande.
Tre älgar hade uppehållit sig ganska nära vägen, men tydligen blivit skrämda av ripjägare.
När en timme hade gått och Dino inte återkommit, började jag misstänka att han hunnit upp älgarna. Vi hörde inga skall, och för att gör vår väntan mer behaglig så beslutade vi oss för att göra upp eld. Den medhavda matsäcken kom väl till pass, och vi fick tillfälle att prata om det ena och det andra medan vi åt smörgås och drack kaffe.

Ståndskall
Vi lämnade den värmande elden något motvilligt, men nu gällde det att hitta ståndskallet. Vid det här laget var jag nämligen säker på att Dino fått tag i älgarna och nu hade dem under kontroll.
Dagarna i oktober är korta och det fanns inte mycket tid för att hitta det förmodade ståndskallet. Jag fick inga signaler från pejlen och drog slutsatsen att han måste befinna sig bakom någon av de åsar som omgärdade oss. Trots mitt löfte till Linn att ingen klättring skulle förekomma under dagen, så var vi tvungna att ta oss upp på en höjd för att få pejlkontakt med hunden, eller höra hans skall.
Linns iver över att kanske få smyga på ett ståndskall, gjorde att hon glömt sina krav och vi gick upp på en ås, ungefär en kilometer från platsen där vi gjort upp eld. Snön blev djupare ju högre upp vi kom och vandringen tog oroväckande lång tid. Det var bara en timma kvar till solens nedgång och möjlighen att hinna fram till ett ståndskall minskade. Då vi kommit upp på höjden pustade vi ut en stund för andhämtningen inte skulle överrösta det eventuella hundskallet.
Det var Linn som hörde skallet först. Det kom från ett bäckdråg en knapp kilometer från åsen vi stod på.

Han skäller ju
– Hör du inte Dino, han skäller ju, utbrast Linn. Jovisst hör jag honom, svarade jag, trots att jag knappt gjorde det. En begynnande bullerskada gjorde sig påmind, och jag gladdes åt att jag hade Linns oförstörda hörsel till hjälp.
Nu gällde det att komma till skott innan lagen satte stopp för jakten. En kilometer meter kan vara en lång väg att smyga då vinden är svag och underlaget fruset. Vi började ansmygningen men jag insåg snabbt att tiden skulle rinna iväg och rädda älgarna. Jag förklarade situationen för Linn, som inte tyckte att det spelade någon roll om älgen fick leva. Det blev ju fler jaktdagar och då hade vi ju en legitim orsak att ge oss ut på jakt fler gånger, löd hennes sunda kommentar.
Den sista biten fram till ståndskallet smög jag framför Linn, med bössan skjutklar. Det kunde ju dyka upp en älg som inte hunden skällde på. Frågan var nu om det var ko och kalv som Dino skällde på, eller om det var ett ensamt vuxet djur.

Obefogat
Linn smög otroligt tyst och jag var tvungen att vända mig om gång på gång för att förvissa mig om att hon inte blivit efter. Oron för detta var dock obefogad, för det syntes ingen trötthet i hennes steg.
Som vanligt tar de sista hundra metrarna fram till ståndskallet längst tid att smyga. Skymningen kom över oss och innan vi sett älgarna var jaktdagen slut.
Jag bytte bössan mot kameran och vi smög oss hastigt fram de sista metrarna för att få se älgarna innan det blev för mörkt. Trots att älgarna måste ha hört oss så stod de kvar, märkbart irriterade av hundens uppvaktning. Det var ko och kalv, vilket förklarade den ringa flyktviljan. Ko och kalv brukar ju tåla betydligt mer i form av mänsklig störning än ensamma älgar.
Jag försökte komma i läge för ett skott med kameran, medan Linn hukade sig bakom en liten gran. Pang, eller rättare sagt klick. Kon hörde slutaren men stod kvar så pass länge för att vi skulle få ett par dugliga bilder, trots det dåliga ljuset.
Till slut blev det dock för mycket för henne och hon skenade iväg med både kalven och hunden efter sig.
Vi stod tysta kvar en stund för att höra vart åt det bar iväg, men tystnaden blev total då älgarna försvann. Förtrollningen släppte och vi började gå mot vägen.
Pappa, hoppas bilderna blir bra, sa Linn.
Glädjen över upplevelsen lyste i hennes ögon. Hon hade äntligen fått vara med och knäppa en älg. Hon har goda förutsättningar att bli en duktig jägare, oavsett vilket vapen hon kommer att använda, bössa eller kamera.
Text och foto: LARS ÖDERYD
JJ Juni/2000

AKTUELLT

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Överviktiga jakthundar

Övervikten har ökat markant bland svenskarna de senaste åren. Och det verkar som om den trenden även gäller våra jakthundar.

Jägarna tvingas ta smällen

De senaste veckorna har det debatterats flitigt runt vildsvinsstammen och de skadeproblem som uppstått inom vissa områden. Man pratar om skador för mångmiljonbelopp som drabbar lantbruk, villaägare och trafik i första hand.

Annonser