Kan sälhunden komma igen?

00oktsalhunda.gifKan man återuppliva en bevisligen utdöd hundras? – Naturligtvis inte, men vi ska göra det!

I östnyländska Borgå grundades i fjol en förening som tagit till sin uppgift att genom avel och träning återuppliva de sälhundar som före kriget fanns i stort antal på de då finländska havsöarna längst österut i Finska viken.
Eldsjälen heter Leo Sipilä. Hans och de övriga entusiasternas mål är förbättra aveln för att skapa en hund som kan godkännas av Finska Kennelförbundet.
Nu handlar det främst om träningsmöjligheter. Föreningen har bl.a. varit i kontakt med universitetet i Joensuu. Duger sälhunden till att spåra upp och följa med den utrotningshotade Saimenvikaren? Det skulle i så fall vara ett bra forskningsobjekt.

Finsk bosättning sedan 1500-talet
Hogland (fi. Suursaari) som år 1944 avträddes till Sovjetunionen, är med sina 11 km i längd och en bredd på 1-3 km med sammanlagt 20 kvadratkilometer landyta plus fem sjöar den största av de forna finländska öarna i östra Finska viken. Avståndet till Kotka norrut är 43 km samt till den estniska kusten i söder 56 km. De höga kullarna som är typiska för ön bär beskrivande namn såsom Lounatkorkia (Sydvästhöjden) 158 m, Haukkavuori (Hökberget) 142 m, Mäkiinpäällys (”Backtaket”) 118 m samt Pohjoiskorkia (Norrhöjden) 106 m.
Läget är isolerat, men på grund av den höga profilen är ön under vackert väder synlig för ögat så långt som i nordväst till Pellinge i Borgå skärgård.
En fast finländsk befolkning fanns på ön redan under början av 1500-talet. Före det hade Hogland ofta besök av vikingar, sjörövare, vrakplundrare samt inte minst helt vanliga fredliga sjöfarare som sökte vila och lä undan stormar.
Med den fasta bosättningen följde hundar, som så småningom utvecklade sina speciella talanger med tanke på de förhållanden som rådde på havsöarna. Eftersom det det i början handlade om en finsk invandring av fiskare och sjöfolk från den sydliga delen av Karelska näset, var det naturligt att de vid flyttningen tog med sig sina egna husdjur och hundar. De utgjorde de första representanterna för den svårbestämda ras som senare kallades för sälhundar.
I början handlade det om svartvita individer av medelstorlek, men med karakteristiskt upprättstående öron. Eftersom kontakterna söderut var livliga blandades de finländska björn- och älghundarna så småningom upp med estniska och ingermanländska vallhundsraser. Resultatet blev en långhårig och slokörad variant av samma öinvånare.

Kusinerna på grannöarna
Sälhundarna på de mindre grannöarna Seitskär (fi. Seiskari), Tyterskär (Tytersaari) och Lövskär (Lavansaari) påminde till utseendet om Hoglandshundarna men hade delvis andra linjer bakom sig. Leo Sipilä i Borgå som har intresserat sig speciellt för Seitskär, utgår ifrån att urfadern var en svart norsk älghundsras som på 1700-talet hämtades av svenska officerare till fästningsstaden Viborg.
På Karelska näset var avsikten att använda den vid björnjakt, men det lämpade den sig inte för. Hunden var van vid fjäll och öppna landskap. Den mörka färgen gjorde att den var svår att följa i skogarna. Dessutom jagade den sortens hundar utan att skälla.
På 1800-talet introducerade en fiskhandlare från karelska Björkö (Koivisto) norrbaggen på Seitskär. Där gjorde den efter en tids träning succé, och visade ypperliga egenskaper vid sälspårningen ute på isvidderna. Snart beställde seitskärborna ytterligare elva exemplar.
Som sälhundar utvecklade de vissa särdrag, bl.a. den femte tån som underlättade balansen på isen. Svansen ska böja sig lite åt höger, det hör till. Hundarna åt dessutom gärna snö.
Renrasigheten som sådan spelade inte så stor roll. Det väsentliga var att säljägarna klarade av sina uppgifter. Någon mer ingående analys eller beskrivning av öhundarna gjordes inte heller. Under 1900-talets början talade man förutom om Seitskärhundarna om en ras på Hogland (ljust brokigare, kortare päls) samt en dito på Tytärskär med längre päls och mörkare färg. Den senare hade ofta ljusa tassar och mörkare bål.
Det var ingen generell iakttagelse. Samfärdseln och umgänget mellan öarna var livligt, därvid säkert även korsningar och utbyte av hundar.

Familjemedlemmar
Den mest autentiska skildningen av sälhundarna gavs av etnografen och författaren, sedermera chefen för Nationalmuseets förhistoriska avdelning, professorn Sakari Pälsi (1882-1965) i boken Suomenlahden jäiltä (Från Finska vikens isar), Otava 1924. Där ägnar han ett helt kapitel åt de då nästan tvåhundra hundarna på ön Hogland. Då handlade det om en ort som under decennierna före kriget levde två liv, på hösten, vintern och våren som ett långsträckt och isolerat fiskar- och säljägarsamhälle, men under en kort säsong som ett populärt turist- och semestermål för penningstarka fastlandsbor. År 1937 när den fasta befolkningen uppgick till 793 personer invaderades ön av 5000 sommarturister.
Pälsi som tidigare bl.a. hade besökt Mongoliet och företagit en tvåårig forskningsresa till Sibirien fäste sig särskilt vid de varma relationerna mellan husse och hund. Ingenstans bland de fångstkulturer som han hade besökt behandlades hundarna så vänligt och kärleksfullt som i byarna Suurkylä och Kiiskinkylä på Hogland.
”I hemförhållanden åtnjuter de stor frihet. Hundarna tillåts gå ut och in när de bara har lust och får vara med under måltiderna tillsammans med de andra familjemedlemmarna. Det här sker med avsikt, för på det sättet präglas hunden till sin husbonde, vilket är det första villkoret för en framgångsrik träning”.
Lydnaden var ytterst viktig, eftersom den utgjorde en av grundförutsättningarna för att samarbetet senare skulle löpa under den månad säljägarna befann sig ute på isarna. Författaren hänvisar till en gammal öbo som förklarade att sälhunden egentligen bara hade två medfödda instinkter, jaktlusten och viljan att vara sin husbonde till lags. Tillsammans skapade dessa egenskaper en i jaktförhållanden ytterst effektiv partner.
På havsisarna sparade sälhundarna avsevärd möda för jägarna, eftersom dessa inte kunde röra sig lika snabbt. Riktningen dirigerades med gester samt signaler med armar och skidstavar. Ibland företog hundarna långa tysta kringgående rörelser som när det t.ex. gällde att först markera läget och därefter stänga av vägen till närmaste hål eller råk för någon vilsekommen kut.

Skällde inte
Under fördelaktiga vindförhållanden kände de fyrfotade specialisterna vittringen av säl på 3-4 kilometers håll. Eftersom de vanligen löpte 2-300 meter före skytten hade de ett gott försprång då de gjorde en ansmygningen till boet som bevakades tills jägaren kom i skjutposition eller valde någon annan taktik.
Sälhundarna skällde inte. Det var en avgörande egenskap vid den här sortens jakt ute på isarna. En lång nos var ett annat kännetecken på en bra sälhund, av vilka tikarna i allmänhet ansågs vara bättre spårare än hannarna. De vilade oberoende av väder och vind utan att klaga direkt på snön eller isen. Därtill hörde god orienteringsförmåga och utmärkta simegenskaper.
I allmänhet föredrog jägarna svarta hundar eftersom de syntes bäst på isen, men även spräckliga exemplar förekom på jaktfärderna. Enligt den raskarakteristik som den nygrundade finska sälhundsföreningen har uppgjort ska hanen vara 47-50 cm hög medan tikarna mäter 45-48 centimeter.
Eftersom skarsnön ibland tärde svårt på tassarna försågs öhundarna med skyddande lädersockor, men med hål för klorna så att de själva kunde ta sig upp från vakar och råkar samt undgå halkan på den förrädiska glanskisen. Under långa jaktfärder kunde det dock inte alltid undvikas att trampdynorna ibland inflammerades, förhårdnades och eller fick sprickor.

Dog ut efter kriget
Sälhunden förekom inte i Estland eller på det finländska fastlandet. Från 1700-talet finns ströuppgifter – ex. U.T. Sirelius ”Suomen kansanomaista kulttuuria” (Finlands folkliga kultur), 1919 – om att de finländska säljägarna i Kvarkenområdet skulle ha haft med sig hundar, men några senare uppgifter i den riktningen torde inte finnas.
Kriget förändrade allt på de sydostliga utöarna Tytärskär, Seitskär, Lövskär och Hogland. Civilbefolkningen evakuerades från den sistnämnda ön på hösten 1939 när militären tog över. De aktiva fiskarna slog sig under det första skedet huvudsakligen ner i fastlandsskärgården; i Borgå, Pernå, Lovisa, Strömfors, Pyttis samt i Kotka- och Fredrikshamnstrakten, där de fortsatte sin verksamhet.
Bara ett fåtal hundar följde med.
För ett tiotal år sedan berättade tidningen Metsästys ja Kalastus om några sälhundar som fick tillbringa sina sista år vid sydkusten; det var Simmi från Tytärskär som hamnade i Lovisa. På fyrholmen Söderskär i Borgå vistades sälhundsättlingen Vikke tillsammans med fyrmästaren Benjamin Sipilä. Vikke dog i slutet av 1950-talet. I Helsingforsförstaden Haga levde ännu i början av 1950-talet hanen Pörri som hämtats som valp från Hogland ett tiotal år tidigare.
Välkänd och omskriven var sälhunden Jocke, svartvit med sloköron, som föddes på Tytärskär år 1925. Han övertogs av sommargästfamiljen Silfverberg och hämtades som valp till Riihimäki norr om Helsingfors. Namnet? Det fick han efter lika slokörade svenske serietidningshunden Jocke som ungarna i familjen älskade.
Text: GÖRAN EK
Foto: SAKARI PÄLSI/ MUSEIEVERKET/FINLAND
JJ OKTOBER 2000

AKTUELLT

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Annonser