Jaktens vardag: Härliga drev med duktiga drevrar

Huddunge (JJ) Plötsligt rasslar det av klövar mot det mossbeklädda stenskravlet och två rådjur skyndar förbi bakom slyridån. Strax efter kommer en drever med härligt klingande skall. Det är helg men det är jaktens vardag och svensk småviltsjakt när den är som bäst.

Brinnsjöns Jullan ser lite blyg ut inför den närgångna uppvaktningen med kameran. Foto: Mikael Moilanen

Det är långt ifrån alla reportagedagar på en jakttidning som slutar med fällda byten. Det räcker med att passkyttarna står bara lite fel, att vinden vänder för ett ögonblick, att en kvist knäcks under en jaktkänga eller en gummistövel, för att drevdjuren ska ana mänsklig närvaro och byta riktning.

Lars Elg i Huddunge utanför Heby driver Brinnsjöns kennel sedan 1995 och föder upp drevrar. Han är aktiv i Dreverklubben och brinner för jakt med löshund.

Det tar bara några minuter innan Brinnsjöns Jullan, en två och ett halvtårig drevertik, öser på för fullt på markerna som Lenna jaktklubb förfogar över i nordvästra Uppland. Det är sju-åtta grader varmt, lätt duggregn och den fuktiga luften dryper av senhöstens alla feta dofter av döda växter och vegitiation på väg in i vintervila.

Dustin Swepston, Micke Sonfors och Jens Andersson på väg ut på pass.

”Tjosan vad det går”

Jullan låter härligt. Jag räknar till uppemot tre skall i sekunden i varierade tonlägen och ibland klingar det till lite högre upp i tonregistret, nästan som ”tjosan, vad det går”. Det hörs att hon älskar sitt uppdrag.

Det är otroligt spännande och vi som står utpostade längs kanten på ”Potatisåkern” är säkra på att drevet snart ska komma ut framför oss, antingen i den lilla holmen rakt fram eller kanske över plöjningen till höger.

I passet till vänster vakar Jens Andersson från Huddunge och ute i tornet till höger, lokalt kallat Roines låda, sitter amerikanen Dustin Swepston. Båda jagar för dagen med kula.

Det snurrar på som värsta haredrevet men efter en halvtimme börjar Jullan få problem. Det blir några kortare tappt och hon börjar låta uppgiven.

– Nu går det över vägen vid Domarbo. Så där brukar de väl aldrig gå, säger Lars Elg i jaktradion.

Hans förvåning delas av de andra jägarna.

– Undrar om det inte vara hjortar hon hittade, säger Jens Andersson.

För tiotalet år sedan dök det upp både kronhjort och dovhjort i området. Vid något tillfälle nyligen sågs över 100 dovhjortar på samma åker i byn.

Lars Elg och Jullan.

Amerikanska jaktbrott

Vi bryter och tar en fika. Det murriga lågtrycket och vinden tvingar en del av röken runt i gapskjulet och inte upp genom skorstenen, som det är tänkt. Det sticker i ögonen och lungorna.

– Det finns två riktigt allvarliga jaktbrott i USA. Det ena är att jaga högvilt med hund, det andra är att använda jaktradio, berättar Dustin Swepston, amerikan som träffade kärleken i Sverige och nu bor i Uppsala och har svensk jägarexamen.

– Vi jagade med hund, men det vara bara fågeljakt med ställande hundar, säger Dustin.

Jag tror att han skojar om ”jaktbrotten”, men det är sant.

Jaktkompisarna hånar Dustins bleka korvar, men faktum är att de ser otroligt aptitliga ut när de väl är grillade och färdiga att äta.

”Får jag höra tills jag dör”

Vi drar sanna historier och riktiga rövarhistorier. Dustin berättar om sin vurpa i ett djupt dike.

– Det var så otroligt hög vass att jag inte ens såg tornet jag skulle sitta i. När jag förstod var det var blev jag så ivrig att jag glömde titta var jag satte fötterna och trillade ned i ett dike. Det var inte brett men det var djupt. Jag hade vatten upp hit, berättar han och måttar med handen över bröstet.

– Den historien får jag höra tills jag dör, säger Dustin och ler snett.

Nästa pass delar jag med hagelskytten Roine Larsson från Huddunge by. Vi står vid ”Mogroparna”, två hål bredvid vägen där man tagit pinnmo, en blandning av sand och sten, till bland annat vägbyggen.

Jakttorn i Huddunge.

Det tar bara några minuter igen, så har Jullan fullt upptag och hennes härliga drevskall klingar på nytt över skogen.

Efter tio minuter hettar det till på allvar. Två välkonditionerade rådjur i vinterpäls skuttar vigt genom den snåriga skogen på andra sidan vägen.

Men det är för långt avstånd, Roine kan inte avfyra sin Beretta.

Jullan ligger någon minut efter och öser på allt vad det går.

För långt håll igen

Drevet snurrar ner mot åkrarna, går över vägen längre bort och närmar sig nu från andra hållet.

Roine gör sig beredd bakom en stor gran och jag tar skydd i slyn på andra sidan vägen. Plötsligt hoppar ett ensamt rådjur över vägen.

För långt håll igen, kanske 50 meter.

Men så spännande. Vi tittar på varandra, Roine och jag, och flinar.

Jullan har bekymmer.

– Hon har svårt att ta sig över bäcken, rapporterar Lars Elg på radion.

Drevet går lite knackigt men Jullan skallar stundtals ivrigt strax nedanför mig och Roine.

För långt håll igen. Ett rådjur passerar Roine Larsson och hans hagelbässa på 50 meters avstånd.

Rådjur står stilla i slyn

Plötsligt höjer Roine handen, en uppmaning att stå stilla, något är på gång.

– Det står ett rådjur nere i slyn, viskar han.

Ja visst, när jag koncentrerar blicken ned i slänten ser jag plötsligt ett rådjur som står alldeles stilla och bara lyssnar på Jullans kamp med drevlöpan.

Men lika plötsligt är rådjuret försvunnet igen och Jullan kommer i ren frustration i spåret efter geten som passerade för en halvtimme sedan.

Vi tjoar vilt och kallar på henne. Hon vänder lydigt och kan kopplas.

Jens Anderssons har tagit med sin plastsvärfar, Micke Sonfors från Uppsala. Han har inga planer på att bli jägare, han vill bara umgås med Jens, men han visar sig ha otroligt pannben när det gäller att stå tyst och stilla på pass.

Jens jagar med kula och vi är tillbaka vid Mogroparna. Nu är det sjuåriga drevern Brinnsjöns Ina som river i några hundra meter bort. Återigen fantastiskt drev och det är ännu en gång på väg rakt emot oss.

Jag och Micke Sonfors tar skydd bakom vegitation på andra sidan vägen. Jens kan bara skjuta västerut, annars blir det farligt för mig och Micke.

Bra att ha-väska för hundförare.

Första älgen

Drevet passerar i fullt fart, bara några hundra meter framför oss. Det viker av mot upptagsplatsen och går sedan över vägen och rundar berget.

Det går ur hörhåll men snart kommer det åter mot oss.

Jens viftar kallande med handen, vi förflyttar oss ett par hundra meter, mot hällarna vid Flintbergsmyran.

Det är gles pelarskog, perfekt för kulskott.

– Här sköt jag min första älg, berättar Jens viskande.

Men rådjuren har ett annat vägval denna dag och det börjar skymma. Vi bryter och konstaterar att vi fått höra fantastiska drev. Vi har fått uppleva svensk småviltsjakt när den är som allra bäst.

Dustin Swepston och Lars Elg har tänt elden och förbereder grillning.

Mikael Moilanen
mikael.moilanen@jaktjournalen.se
070 – 744 18 21
AKTUELLT

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Ny fästingart funnen i Sverige

Kungsbacka (JJ) Varmare klimat för med sig nya arter norrut. Den brokiga hundfästingen har hittats både i Danmark och Sverige. Arten återfinns vanligen längre söderut i Europa.

Annonser