Jakt i björnriket

00novbjorna.jpg”Björnen drog sig upp mot en klippa ett sjuttiotal meter bort, poserade som i en Disneyfilm, lade sig några sekunder och fortsatte sedan lugnt bort och försvann i skogen.”

Långt upp i nordvästra Jämtland ligger byn Svaningen. Det lilla samhället som blivit
alltmer betraktat som ”björnbyn” för här finns antagligen Sveriges för närvarande
tätaste björnstam. Hit var jag kommen för att ta del av årets björnjakt.Måndag morgon, den 21 augusti, första björnjaktsdagen, var redan i gryningen sensommarvarm. Lars-Eric Sörkvist, Svaningen, och jag hade lämnat bilen och börjat en uppförsvandring som fick svetten att tränga fram. När vi nådde den bergsrygg där Lars-Eric beslutat att vi skulle slå oss ner hade också svärmar av mygg och knott vaknat till liv och förpestade tillvaron. Lars-Eric visade på spår och spillning efter björn. Här skulle de fram och med en hänförande utsikt över Ströms Vattudal borde vi även ha en chans att upptäcka björn på avstånd och kanske kunna inleda en regelrätt smygjakt. Härifrån kunde vi också se björnarnas framfart på de många hyggena. Överallt lyste det vitt av veden från sönderslitna stubbar där björnar sökt de stora, feta larver som finns i gamla stubbar.

Individuell jakt
En gång ansågs björngallan vara oöverträffad medicin mot det mesta. I dag används den som smaksättare av brännvin. Denna morgon var även andra bybor ute i samma ärende som vi. Man föredrar att jaga enskilt och markernas storlek är sådan att ser man en parkerad bil så räknar man lätt ut var det redan jagas och väljer ett annat område. Som genom någon mental komradiotrafik känner man på sig när det är dags att bryta och då händer det att man träffas spontant i något vägkors eller vid jaktlagets stora jaktkoja, den kanske vackrast placerade i Jämtland, belägen intill ett sund mellan två sjöar där bergen speglar sig i det klara vattnet.
Morgonen hade övergått i förmiddag. Vi drog oss mot väg undan myggsvärmarna och stannade till under några branta höjder. En stund senare dök” Fred på Herrgården” och ”Stockholmaren” upp. Fred hade sett björn.
– Den var inte så stor och den var mycket mörk i pälsen, berättade han med en obetydlig brytning, som dock avslöjade att han hade sina rötter i samma land som vår svenska drottning. Hållet var kanske 200 meter, fortsatte han, men kanske den anade min närvaro för den satte fart upp över och försvann i skogen högst uppe på höjden.
Så beslöt vi att bryta för dagen och för att fortsätta jakten till kvällen. Men en som valde att bli kvar i marken var 23-årige Rickard Andersson, Djupudden. Det visade sig vara ett särdeles klokt val…

Fyra steg till björnen
Richard Andersson stannade envist kvar i markerna långt fram mot middagstid. Det lönade sig. Först när det började gå mot middagstid beslöt Rickard att lämna sitt postställe. Sakta och tyst förflyttade han sig längs den gräsbevuxna väg i vars bortända han parkerat bilen. Då och då stannade han och lät kikaren söka över terrängens öppna ytor.
På 200 meters håll upptäcker han björnen. Den är på väg mot honom och när den är på cirka 70 meter skjuter Rickard.
– Hur det blev bom är inte lätt att förklara, berättade Rickard efteråt, men jag räknar med att första skottet missade. Björnen börjar nu springa i en halvcirkel runt Rickard. Vid andra skottet är den bara 20 – 30 meter bort och slår runt för skottet men fortsätter allt närmare. Tredje och fjärde skottet går mot björnen och den stupar endast fyra steg framför Rickard.
Var det ett anfall eller var det en slump att den sprang mot Rickard? Själv hade han inga synpunkter på det inträffade. Rickard är inte lagd för att dramatisera i onödan och förresten har han skjutit björn förr. Då var han 18 år. Det här var hans andra björn, en hona som vägde cirka 100 kilo och som mätte 154 cm från nos till svansstump.

Björnklippan
Det hade blivit eftermiddag denna den första björnjaktsdagen och jag bestämde mig för att följa de egna jaktkamraterna Bo och Elvir in på Svaningsedet, ett landområde på ena sidan avgränsat av sjön Svaningen och på andra sidan av Gärdsjön. Från söder tar man sig in från byn Lidsjöberg och markerna är lättillgängliga genom ett nätverk av skogsbilvägar.
Inte mer än kanske 600 meter in på marken hände det.
– Stopp! Där går en björn. Bo hade sett en rörelse på ett mindre hygge och sannerligen. Där lufsade en nalle makligt fram, repande bär och fullkomligt ointresserad av bilen. Försiktigt klev vi ur bilen. Kameran var märkligt nog laddad och försedd med rätt objektiv och började rappla fram bild efter bild. Björnen drog sig upp mot en klippa ett 70-tal meter bort, poserade som i en Disneyfilm, lade sig några sekunder och fortsatte sedan lugnt bort och försvann in i skogen.
I baksätet på bilen låg studsarna. I jackfickan tyngde ett laddat magasin. Det hade varit hur lätt som helst att…men det var först långt senare tanken snuddade vid möjligheten.
– Fast nog finns det de som hade chansat, trodde Bosse.
Några timmar senare belönades laglydnaden. Elvir berättade viskande över komradion att han ute på hygget där han satt under en lång stund kunde se björnhona med unge. En titt in i björnarnas familjeliv få människor får uppleva.
Kort därefter kom en andlös Bosse också in på komradion.
– Ni kommer inte att tro detta är sant, väste han dämpat fram, på gränsen till hörbarhet. Framför mig har jag samtidigt en björnhona med unge och en åttataggad älgtjur. Vilken kväll!
Det var då mobiltelefonen ringde i min innerficka.

Eftersöket
Jag har aldrig helt kunnat förlika mig med fenomenet att bli uppringd långt ute i vildmarken. I dessa marker var det inte så länge sedan man inte ens kunde förlita sig på att signalskott skulle höras över avstånden och ingen jaktledare vågade tänka på att bygga upp älgjakten kring dåtidens knastrande 27 Mhz komradioapparater där etern belamrades av italienska radioamatörer. Nu kurrade det i min innerficka och meddelandet löd: ”Möt upp i Svaningen klockan sex i morgon. En björn blev påskjuten i kväll. Ett eftersök håller på att organiseras.”
Mobiltelefonen är faktiskt en fantastisk uppfinning.
Björnen, som bedömdes vara i 100-kilosklassen, hade klivit ut på en väg. I skottet hade den kastat runt. Frågan var om den kastat för att den blev träffad eller om skottet missat för att den kastade? Allt hade tilldragit sig under bråkdelar av en sekund.
Skottplatsundersökningen gav ingen information om att björnen träffats. Varken hår eller blod stod att finna, bara klösmärken där björnen hade satt fart. Eftersökspatrullen leddes av renskötaren Joakim Andersson och hans laika Caesar, en hund som tidigare visat sin förmåga på björn. Med var ytterligare en laika med förare, skytten och jag. Postare hade redan placerats ut och arbetet kunde börja.
En bit in i såten fick hundarna gå loss. Redan i band hade de visat ett svalt intresse för spåret, sannolikt på grund av avsaknaden av blod. Då och då kunde spårarna konstatera att spåret följdes men där fanns också spår efter andra björnar. Spårningen ledde inte till någon björnkontakt, inte heller till minsta indikation på att björnen blivit träffad. Efter tre timmars spårande, och när även den tränade björnlaikan började visa tecken till fritt sök, drogs postarna in och eftersöket avbröts.
Senare på dagen tog en förare med jämthund över men inte heller det ekipaget kom i kontakt med björnen. Slutligen lade skytten, påföljande dag med sin egen jämthund, åtskilliga kilometrar till den redan avspårade sträckan. Den hunden fick björnkontakt långt från skottplatsen men björnen drog iväg och hunden återvände. Huruvida det var den påskjutna björnen eller en helt annan var omöjligt att avgöra.
Alla indikationer pekade på att skottet var en ren bom.

Freds första björn
Willfried Hofman, allmänt kallad Fred, övertog nyligen driften av Svaningen Herrgård efter legendariske "Björn-Jonte" Häll.Efter årets jakt kan "Fred" med rätta titulera sig "Björn Fred". När man befinner sig på stort avstånd från byn Svaningen syns byn som en liten ö av sammanklungade hus i ett väldigt skogshav. I överkant lyser en fläck gult. Det är den s.k. herrgården, nyligen övertagen av Wilfried Hofmann, efter förre ägaren ”Björn-Jonte” Häll. Liksom föregångaren driver ”Fred” också pensionatsrörelse här, men turistsäsongen är kort och när björnjakten inleddes drog även Fred ut i markerna. Första dagens iakttagelse av björn stimulerade och så kom den dag då Fred också fick skjuta björn. Liksom i Rickards fall befann sig Fred på en väg men uppdykandet av björnen kom plötsligt. Den bara stod där, upprätt på bakbenen, 20 meter bort. Fred höjde sin 6,5:a och sköt. Björnen började dra i väg men efter ytterligare två skott föll den. Den björnen påminde mycket om Rickards björn, ungefär samma vikt och mått och likaså en hona. Björn-Jontes herrgård kan i och med detta sägas ha övertagits av Björn-Fred.

Mot Gäddede
I markerna kring Gäddede, gränssamhället vid norska gränsen, jagar Prästbordets jaktlag. Här hade man planerat en organiserad björnjakt under jaktledaren Björn Anderssons, Östersund, ledning. Särskilt intressant med årets björnjakt var det faktum att en av deltagarna, Bertil Liljegård från Nynäshamn, hade fått låna en karelsk björnhund från Finland, den fyra år gamla Heijo, som hade meriter från björnprov, men som också hade meriter från älgprov. En deltagande hund som aktivt söker björn gjorde dock att förväntningarna steg.
Första dagen genomsöktes markerna i närheten av det riksbekanta Hällingsåfallet. Flera hundpatruller var i rörelse. Spår och massor av spillning efter björn påträffades med dess upphov höll sig undan. Spår vittnade dock om att björnhona med en unge tagit sig genom passkedjan. Flera fina älgstånd kunde höras eka över skogen och genom ett pass försvann en gråhund med fyra älgar ur såten, men när kvällen kom hade ingen sett björn.

Norska drevet
I Norge är det stränga restriktioner vad gäller björnjakt. För några år sedan beslöt lokalbefolkningen på norska sidan att organisera kombinerad fårletnings- och svampplockningsdagar med övernattning ute. Fårskötseln är omfattande på norska sidan och drabbas ofta av björnattacker där björnen dödar långt mer än den äter men också skingrar flockarna. Arrangemanget råkade sammanfalla med björnjakten på svenska sidan där jägarna postade längs riksgränsen. Det sägs att en olycklig vindkantring gjorde att björnarna fick vind av postarna i Sverige och att ingen björn sköts. Däremot välkomnades får- och svampletarna av polis med bussar och fördes till förhör. Ingen kan dock fällas för att han letar får eller plockar svamp.
Nu ryktades det på norska sidan om att det åter var dags på svenska sidan att posta längs riksgränsen, naturligtvis med ryggen mot denna. Ryktet förtalte också att fårletar- och svamplockardagar åter var aktuella. Hur det förhåller sig med dessa rykten är ovisst men en sak är säker – på svenska sidan ändrade man sina planer och beslöt att jaga inom ett mer aktuellt område. Aktuellt eftersom det under fredagen kom rapport om att en björn rivit tre får i Björkmon på den svenska sidan.

En tid att passa
Glad över att ha skjutit sin första björn uppfyller Micke Persson jaktkamraternas begäran att posera vid björnen.Postarna var utställda och hundarna kunde gå loss. Såten var väl tilltagen och chansen att den skulle innehålla björnen som rivit fåren, föreföll ganska stor.
Ganska snart ekade ett ståndskall över skogen. Det lät som om det kunde vara karelaren. Hade björnen gått upp i träd? Efter en stund kom Bertil in på komradion. Tyvärr, Heijo skällde älg, han var ju meriterad på det också.
Två postställen bort, längs en väg, hade Micke Persson, Häggenås, hittat en bra kulle att posta på alldeles intill skylten för mötesplats. Över hans knän vilade .308:an. Plötsligt ser han en rörelse i den glesa skogen på andra sidan vägen. En björn är på väg i hög fart mot vägen. Micke hinner konstatera att det är en ensam björn och således skjutbar. Han gör sig beredd att skjuta när björnen kommer upp på vägen, det enda stället där sikten är helt fri. Skottet går när björnen hunnit halvägs upp på vägen och den går omkull men försöker fortsätta och får ytterligare två skott. Allt är stilla. Alla lyssnar förväntansfullt på besked över komradion men det dröjer för Micke har drygt hundra meter att gå från sin mötesplats och dit där björnen försvann in i vägkanten och han tar det försiktigt. En svag rörelse hos björnen gör att han inte tvekar att ge den ännu ett skott. Så kommer han lugnt in på komradion och berättar vad som hänt. När första skottet small var klockan strax före halv tio och från Gäddede skulle dagens enda buss mot Strömsund avgå 11:40. Den måste jag tvunget med, men jag fick Mickes berättelse, fick mina bilder och fick tacka Prästbordets jaktlag för några härliga dagar i trevligt sällskap, och hann precis lagom med bussen.

PS.
Mickes björn hade tidigare varit försedd med radiosändare i Norge. Den hade den emellertid tappat på Gäddede airstrip men numret i örat, 137, hade den kvar. Därmed har det gått att få fram vissa uppgifter om björnen.
Så här berättar björnforskaren Henrik Brøseth, Tronheim, för JJ:
”Jag kan bekräfta att en ung björnhona (Steinfjellbinna) med märket 137 i högra örat är en av de märkta björnarna i Nord-Trøndelag. Hon är dotter till Nordlibinna, och märktes första gången, samtidigt som brodern (öronmärke 136), den 10 maj 1999. Hon var då cirka 1 år och 5 månader gammal, d.v.s. att var född 1998, och vägde 20 kilo. Den 6 maj 2000 byttes radiosändaren på Steinfjellbinna i samband med ommärkning. Hon var då cirka 2 år och 5 månader gammal, och vägde 48 kilo. I slutet av juni 2000 tappade Steinfjellbinna radiosändaren och vi har inte haft kontakt med henne sedan dess.”
Text och foto: JOHN DUFF
JJ November 2000

AKTUELLT

Lurade jägare överklagar polisbeslut

Skåne (JJ) Christoffer Frank och de andra jägarna, som lurats på jakt de betalat för, överklagar nu polisens beslut att inte inleda förundersökning. – Härvan sväller – nu är vi 14 personer som betalat för jakt, berättar Christoffer Frank.

Nytt besked om Rackstadvargarna idag

Värmland (JJ) Varg nummer två fälldes på torsdagen i skyddsjakten i Rackstadreviret i Västra Ämtervik. – Vårt mål är att få bort alla vargarna i området. Jag väntar besked från länsstyrelsen i dag, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna.

Kritik mot järvinventering

Norrbotten (JJ) Sju samebyar i Norrbotten kritiserar länsstyrelsens inventering av järv. Spårförhållandena har varit dåliga och spårarna har missat järvar, menar företrädare för samebyarna.

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Annonser