Iskall tjäderjakt

- 25 grader!När kvicksilvret kröp under -25 grader uppe på berget undvek jag myrar och sänkor där mötet med kylan kändes som att åka in i en vägg. Toppjakten är en strävsam jaktform som endast sporadiskt belönar jägaren med byte. När tuppen till sist satt inom håll spred sig en värme i kroppen som satt kvar i flera dagar.

Toppjakt efter tjäder kan vara en enkel match om man vet var tupparna brukar sitta och har nära till jaktmarken. Nu är verkligheten ofta en annan och man tvingas oftast resa till obekanta marker i fjällkanten för att i klassiska tjädermarker få uppleva en natur som ännu inte hunnit skövlas av skördare, skotare och där tupparna har sina betesträd i fred för det moderna penninghungrande samhället.
Till dessa expeditioner krävs en hel del förberedelse där ofta skoter och jaktkoja hör till grundförutsättningarna. Jaktmarker av den rätta kalibern ligger sällan nästgårds och under de få timmar som vinterdagarna erbjuder vintertid finns inte tillräckligt med vare sig tid eller ljus för att förflytta sig på skidor till och från marken.
Det bästa är att ligga i en koja mitt i marken och från den göra dagsutflykter till områden där man vet eller tror att det ska finnas fågel i topp.
Tjäderlöpor
Morgonbestyren avklarades inne i kojan när mörkret ännu vilade tungt över tjäderbergets fot. En termos med kaffe och ett par smörgåsar hamnade i säcken tillsammans med extra kläder och kikare. Det extremt kalla vädret innebar att jag jagade ensam och i mörkret följde jag ett skoterspår som skulle leda mig till toppen av tjäderberget. Skoterspåret var flitigt nyttjat av harar, mård och en älg under natten. Första spåret efter fågel fick mig att spana i träden, men strax lättade en ripa som fick mig på andra tankar. Strax efter ripans uppflog fick jag se tallkvistar och tallbarr på snön.
Tuppen lättade till ackompanjemang av mina knarrande skidor och trots av den var inom hagelhåll hördes inget vingbuller i det vintriga berget. Länge åkte jag efter tuppen i dess flyktriktning i hopp om att den skulle ha slagit. När skogen till sist blev för tät tvingades jag att vända med oförättat ärende.
Dubbelkoll
Jag började misstänka att tupparna avstod från maten i talltoppshöjd på grund av kylan och började därför spana lika mycket på marken som i trädtopparna. Det visades sig vara lättare sagt än gjort och till sist tvingades jag till en kompromiss. Huvuddelen av spaningen skedde i talltoppshöjd och när jag såg färska spår efter fågel på marken slogs markradarn på.
Andra tuppen var kylig i sitt uppträdande mot den vitklädde skidåkaren. På mindre än tio meters avstånd lättade den från sitt perfekta gömställe bakom en stor sten. Länge åkte jag efter utan att kunna hitta en enda svart klump i något träd. När klockan närmade sig tiotiden och de första solstrålarna färgade de högsta talltopparna vackert rosa stötte jag den tredje tuppen.
marstjaderd.jpgOptimist
Som den obotliga optimist en toppjägare måste vara inbillade jag mig att solens strålar skulle förmå någon tupp att sätta sig i topp. Skidturen fortsatte i allt vidare svängar på berget där var och varannan tall visade tydliga tecken på att vara svårt tjäderbetade. Om det hade varit älg som försett sig på detta sätt ur tallarna hade skogsbolagen garanterat krävt ökad avskjutning. Efter ytterligare en timmes skidåkning hade känseln i fötterna försvunnit. Att göra upp eld var inget alternativ. En snabb kopp kaffe ur termosen var tillräckligt för att ge kylan övertaget. Nu gick det inte längre att hålla värmen med oavbruten skidåkning.
Nödlösning
Skidskorna var för tunna i botten och kylan letade sig för snabbt in. Efter en stunds fundering inne i jaktkojan blev Jaktjournalens sittunderlag föremål för mina blickar. Snabbt tillverkades nya innersulor till skorna och jakten kunde fortsätta. Under ett par timmars skidåkning hade innetemperaturen i kojan sjunkit till ett par plusgrader. Det var för kallt för att låta vorstehtiken följa med och trots ljudliga protester fick hon stanna kvar i kojan. Lösningen med skorna fungerade och nu var jakten åter det vikigaste.
Tjädervisten
På väg upp till berget genade jag genom en ungskog där harar och tjädrar vistats en längre tid. Harstigar och betestraj avlöstes av snögropar efter tjädrar som eggade fantasin i allt vidare utflykter.
Rågången slutade vid foten av berget och där öppnade sig en utsikt över vinterlandskapet på flera mil. Hyggen, berg och myrar avlöste varandra och nere i dalen kunde man se hur kylan kröp fram mellan åsar och myrar.
På returen uppför berget hittade jag åter en tjädergrop. Här kunde man tydligt se hur tuppen spatserat fram mellan tallarna och betat ur de lägst hängande kvistarna för att sedan gräva sig ned i snön. Tjädertupparna verkade till skillnad från orren nöja sig med att krypa ned i snön. Orrarna flyger oftast ned i snön och får på så sätt tak över huvudet.
Spåren efter tuppen visade till sist tydliga vingmärken i snön och därmed visste jag att fågeln flugit sin kos.
Toppen
På toppen av berget satt till sist en tupp i topp. Kanske hade den blivit stött från sitt näringssök på marken och i den sena timmen beslutat sig för att äta sig mätt inför natten i en av de många tjäderbetade tallar som fanns. Mitt i den helvita vintertavlan satt tuppen som en svart bläckplump.
Varför man släpar med en handkikare runt skogen är svårt att förstå när man till sist får syn på en tjädertupp i topp. Den var i det närmaste omöjlig att undvika.
Nu verkade även tuppen ha ögonen på skaft och innan jag hunnit kränga av studsaren gick tuppen upp i enskild ställning och såg mer varsk ut än vad som var nyttigt för ett lyckligt slut på historien.
När jag fumlade med det stelfrusna kikarskyddet tog tuppen till vingarna. För att lugna ned mig något fiskade jag upp snusdosan ur byxfickan.
Tablå! Snuset har frusit och inte ens med kniven förmådde jag karva loss en bit. Dosan åkte in i innerfickan för senare missbruk.
Repris
Efter ett par hundra meters skidplumsning i den djupa lössnön satt plötsligt ännu en tupp i topp. Förmodligen samma som förra gången och nu åkte skidorna blixtsnabbt av fötterna och jag la mig ned i skydd av några snötyngda smågranar innan jag ålade fram i skottläge. Tuppen satt vänd snett bort och med vänster handske som skydd mot den iskalla framstocken gick skottet så snart fågeln hamnat i hårkorset.
Jag höll lite högt för att kompensera kylan och skottet tog högt. Tuppen dråsade ur tallen och kvar hängde ett moln med fjädrar och dun.
Känslan i fingrarna var bort när jag plockar upp tuppen, men en annan värme spred sig i kroppen. Skidturen till stugan gick lätt och i det sista ljuset såg jag att termometern visade – 27,6 grader. Inne i stugan lyssnar jag på nyheterna där man diskuterar global uppvärmning och växthuseffekten.
– Dom skulle bara veta vad som värmt mig idag!
Polarkyla
På kvällen fick jag sällskap i kojan av jaktvärden. Lasse eldade och lagade fantastiskt gott älgkött över öppen eld. På morgonen konstaterade vi att vedförrådet minskat drastiskt och att kylan fortfarande höll i sig. Med ett par lånade patroner beslöt sig Lasse för att även han åka en skidtur och spana efter tjäder. Med gamla skidspår i markerna var det lättare att förflytta sig, men gårdagens tuppar lyste med sin frånvaro. Ingen av oss fick någon ytterligare chans och någon fler jaktdag fanns inte inplanerad. Vi packade och tog oss med skoterns hjälp ut ur markerna ned till vägen.
Bilen såg oroväckande stelfrusen ut och gav trots två fräscha batterier inte ens ifrån sig ett klickande ljud. Siffrorna på displayen i mobiltelefonen såg ut att röra sig som i sirap när jag ringde efter starthjälp som kom efter en dryg halvtimme. Vi tvingades dra igång bilen och när vi lastat skoter och kälke började värmen sprida sig i bilen.
– Vi hann en kilometer innan vi fick punktering.
Man tvingas stå ut med en hel del när man ska jaga tjäder vintertid och det gäller att vara väl förberedd. Nästa gång ska jag se till att ha med mig en frigolitisolerad låda för bilbatteriet som ska grävas ned i en isolerande snödriva.
Med uppvärmd bil och nytt däck anlände vi till civilisationen och där visade termometern -39,5 grader.
– Det var trots allt bättre uppe på tjäderberget.
 

Topprecision för tuppjakt

För att lyckas med toppjakten måste studsaren fungera perfekt. Något som bara kan inträffa om man regelbundet besöker skjutbanan och testar sitt vapen. För att lyckas på en toppjakt måste man vara kompis med sitt vapen. Då menar jag riktigt kompis. Inte så att man umgås sporadiskt. Nej, hemligheten ligger i ett regelbundet och intensivt umgänge med studsaren. På så sätt lär man sig att förstå en del av vad som kan försämra relationen och precisionen.
För många jägare är inskjutningen av en studsare ett besök på skjutbanan och ett par skott på 80 meter mot en svart prick på en i all hast uppställd kartong eller liknande provisorium. När skotten efter ett antal vridningar på kikarsiktets ställskruvar sitter där man önska så anses inskjutningen vara avklarad.
Den jägaren och skytten har säkerligen inte funderat speciellt mycket över vad han sysslar med och han kommer garanterat att bli besviken när han ska skjuta sitt första skott mot en tjädertupp eller orre i topp. Med en het bösspipa på banan sitter sista skottet mitt i prick och övningen anses avslutad. När skytten kommer till skogen har studsaren svalnat och första skottet blir ofta en bom.
Första skottet
Målsättningen måste vara att få en studsare som sätter första skottet mitt i prick. För att lyckas med detta måste man göra flera besök på banan eller vänta tillräckligt lång tid för att studsaren ska svalna. Det är även viktigt att studsaren skjuter första skottet mitt i prick efter att den dragits rent med solvent.
När man skjutit in sig på tavlan och ser att träffläget är acceptabelt rengör man studsarpipan och låter den svalna. Sedan skjuter man ett skott och markerar. Man väntar sedan till att pipan kallnat innan man skjuter nästa skott. Man kan lämpligtvis göra detta tre gånger. Med dessa tre träffar får man en bra bild av vad vapnet presterar och nu kan det vara dags att justera kikarsiktet för att justera träffläget. Efter justering av kikarsiktet är det dags att upprepa proceduren och först när tre skott från en kall pipa sitter på avsedd plats kan man säga att studsaren är inskjuten för toppjakt. Nu kan man utgå från att vapnet sätter kulan på avsedd plats med första skottet, vilket är en förutsättning om man jagar toppfågel. Personligen brukar jag rendra pipan efter cirka 10-15 skott och då nöjer jag mig oftast med att skjuta ett skott innan jag ger mig ut på jakt. Rester från solvent kan påverka precisionen om de finns kvar i pipan. Naturligtvis ska man kontrollera inskjutningen ett par gånger under säsongen för att vara säker på att precisionen finns kvar.
150 meter
Eftersom de flesta skjutbanor ligger i anslutning till älgbanor är avståndet 80-100 meter ganska givet. Men för att skjuta toppfågel måste man skjuta in sitt vapen så att de klarar avstånd till minst 150 meter. Därför är det viktigt att studera ballistiken på den kaliber och ammunition man valt för att hitta ett lämpligt överslag på 80 meter för att klara de längre avstånden. På min egen studsare, en Sako 75 i kaliber 6,5×55 nyttjar jag en av Lapuas hålspetskulor som väger sju gram. Med ett överslag på fyra centimeter känner jag mig trygg på alla avstånd som jag praktiskt kan skjuta på. När tjädern sitter bortom 200 meter bort då kan den egna skjutskickligheten fälla större avgörande än studsarens precision. Därför är det inte bara viktigt att hålla vapnet i toppskick. Det gäller att göra täta besök på banan och förfina de egna sinnena så att man känner sig säker på att träffa en topptjäder liggande med stöd. Det låter enkelt, men verkligheten är en annan efter en dags skidåkning i sträng kyla och med besvärande snö när man lägger sig ned. Ett bra tips är att öva även detta före jaktsäsongen så att man vet hur det fungerar att skjuta med ryggsäcken som stöd eller vad man nu finner lämpligt.

Fakta


Om man mäter höjden på tjädernäbben kan man få en bild av hur gammal tuppen är.Tjädern finns i Skandinavien, Finland, Baltikum och ända bort till Sibirien. I södra Europa har dock tjädern minskat kraftigt och finns endast i svaga stammar på få lokaler. Ursprungstjädern anses vara den spräckliga variant som finns i Sibirien. Färgen är ganska lik som den hos en svensk ungtjäder på förhösten. I Mongoliet och på Kamtschatka finns en annan art, den svartnäbbade tjädern. I Sverige finns tjädern över hela landet utom i södra Skåne och på Gotland.
I Sverige finns två raser av tjäder, den nordliga Tetrao urogallus urogallus, och den mellaneuropeiska Tetrao urogallus major som finns upp till södra delarna av Skandinavien. Den nordliga varianten har invandrat österifrån efter istiden. De båda raserna möttes i mellersta Skandinavien där det finns tjädrar som har båda gruppernas kännetecken. Den nordliga tjädertuppen har en mer kall brun färg på vingarna och rikligare fjäderbeklädnad. Den sydligare tuppen har en varm brun vingfärg och mindre fjäderbeklädnad. Visste du att:
att man bestämma åldern på en tjädertupp genom att mäta
höjden på näbben. Måttet på ungtuppen är 20-22 mm, en ettåring
har 23-25 mm och en gammeltupp 25-30 mm.
att tjäderns föda vintertid är tallbarr.
att tjädern börjar beta tallbarr redan i oktober, men att den då blandar upp tallbarren med föda från marken.att tjäderspillningen vintertid cylinderformad, ljusbrun och innehåller tallbarr.
att vissa tallbarr är mer näringsrika och lättare att smälta. Det kan vara förklaringen till att en del tallar är mycket hårt betade av tjäder.
att tjädertupparna vintertid gärna flockar sig i grupper upp till tjugo fåglar om det finns gott om fågel. Flockarna kan bildas redan i december och de följs åt fram till slutet av februari när de splittras och tupparna söker sig till sina spelrevir.
att tjädrarna tillbringar vintern i ensamhet om det är ont om fågel.
att dödligheten bland vuxna tjädrar uppgår till cirka 30 procent varje år.
att tjädertuppens värsta fiende är räven.
att kungsörnen viktigaste byte är tjäder och att 40 procent av örnens bytesdjur består av tjäder.
att forskning från Rånön och Bergön i Norrbotten visat att man kan dubblera skogsfågelstammarna om man håller efter räv och mård.
att tjädertuppar kan vara helvita! Och att de kan ha samma färg som en höna, även om det är mycket ovanligt.
att en korsning mellan en tjäderhöna och en orrtupp kallas för rackelhane. Riptjäder förekommer, men det är mycket ovanligt att en dalritupp och en tjäderhöna parar sig.
att 30 procent av alla tjädrar som undersökts på SVA har haft någon form av hjärnhinne- eller hjärninflammation.
att tjädern trots allt är ett vilt som inte så lätt drabbas av sjukdomar.
Text och foto:ROGER C ÅSTRÖM
JaktjournalenMars 2003

AKTUELLT

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Annonser