Inge Johansson, Molkom:–Vargforskningen måste ifrågasättas!

Inge Johansson, MolkomEfter att i flera år ha kunnat följa rovdjurs- forskningen på nära håll vid Viltskade- center, Grimsö, finns det stor anledning att ifrågasätta resultaten.

Den 20 juni 2000 kom en förfrågan via Jägare-
förbundet i Värmland om hund-
användning i varg-
områden. Vårt älgjaktsområde som är på cirka 20 000 hektar, där mina jaktmarker på 3 500 ha ingick, fick ta ut nio hundägare för att besvara frågor. Frågorna skulle ställas av Viltskadecenter och ansvarig var doktorand Jens Karlsson.
Telefonfrågorna, som var skrivna med hjälp av Jägareförbundet, genomfördes av skolelever. Av de nio som skulle ringas upp blev inte alla uppringda, men i slutredogörelsen redovisas ändå nio uppringda.

Mycket märkligt
Inom Värmlands Stövarklubbs största medlemsområde har enligt rapporten 79 hundägare tillfrågats, men ingen stövarägare har blivit uppringd. Mycket märkligt!
Jag var inte med i den första frågerundan, men min son och en person som är med i jakthundskommittén blev uppringda och fick svara på frågor utan att informeras om vad saken gällde. Både svarade att ingen släppte sin hund inom det aktuella området, utan jagade på andra marker. Detta framgår inte av rapporten, utan där står det att hundsläppen skett inom vargområdet.
En stövarjägare inom området meddelade att han släppt tre gånger inom aktuella området och cirka 70 gånger på andra områden. I rapporten står att alla släpp skett i det aktuella området!
Första delrapporten fanns att se på Jägareförbundets kontor i Molkom och blev en mindre chock för de inblandade. De protesterade genast, vilket fick till följd att ingen längre fick ta del av resultatet.

Jens svarade
Jakthundskommittén tog då kontakt med Jens Karlsson och frågade hur det kunde vara så missvisande. Han svarade då, jag citerar:
”Det blev inte som det står i rapporten, men resultatet blir ändå det samma.” Karlsson beklagade att rapporten blev känd då det är en doktorsavhandling som han gör och att inga delrapporter skulle offentliggöras vid den tidpunkten.
Jag tog då kontakt med Jägareförbundets lokalkontor i Molkom, Värmland, och ville se rapporten, eftersom jag är medlem i förbundet och har varit med och finansierat utredningen.
Rapporten var då hemligstämplad och fick inte visas, vid kontakt med jurister i Stockholm fick jag beskedet att jag personligen inte hade tillgång till uppgifterna, men att de lokala revisorerna måste få tillgång till uppgifterna.
Jag kontaktade revisorerna och de åkte till kontoret, men även de vägrades att få ta del av rapporten. Detta var helt fel, konstaterade Owe Wiktorin, ordförande i Svenska Jägareförbundet, vid en efterföljande träff.

Påhittade resultatAvhandlingen bygger inte uteslutande på verklighet
Det har sedan varit en ny frågeomgång om hundanvändning och då fick jag förtroendet att bli uppringd. En person i Uppsala ringde och ville ställa några frågor om jakt, ingen annan information uppgavs. Frågorna var lite allmänna först och när sedan frågan kom om hur ofta jag släppte min jakthund, så svarade jag att i det område som dina frågor gäller, så släpper jag inte någon hund. Han svarade att då finns inget mer att fråga om.
Jag förstod vad det hela rörde sig om, så jag ville ha hans namn, men han vägrade att svara och avslutade samtalet. Jag kontaktade därpå Jens Karlsson och frågade varför man inte ställer frågorna så som det står i utredningen. Han svarade att personen som ringt gjort fel, men att det var inget att göra något åt i efterhand.

Pejla varg
Våra kontakter med Jens Karlsson medförde att han bjöd oss i jakthundskommittén att följa med och pejla varg. En fin sommarkväll samlades vi vid norska gränsen för att leta varg. Vi hittade alfahanen den på norska sidan, för att sedan kunna lyssna på hela flocken när den återsamlades efter att ha varit åtskilda i en vecka. Det var intressant att lyssna på den konsert som flocken bjöd på vid återsamlingen.
Mycket diskuterades under kvällen, bland annat ställdes frågan om det skulle gå att locka vargen till sig genom inspelade hundskall. Jens svarade då att det var omöjligt då vargens sinnen gjorde att den uppfattade metalliska ljud från bandspelaren och att den skulle komma att avvika från platsen. Han förklarade att liknande försök gjorts med inspelade vargyl och resultatet blivit att de drar sig undan.

Doktorsavhandling
Till min förvåning fick jag via lokalradions nyheter i mitten av mars 2002 höra att man på Grimsö funnit att vargarna avvek ifrån hundskall. Forskningen var alltså ett led i Jens Karlssons doktorsavhandling. Jag tog då kontakt med Maria Levin på Viltskadecenter i Grimsö, som utfört testerna, för att få reda på hur man kommit fram till detta resultat.
Maria svarade att man satt ut en bandspelare och spelat upp hundskall cirka 300 meter från en inpejlad varg, samtidigt som två personer stod en bit därifrån och pejlade vargens rörelser. Ingen människolukt eller störning från bandspelaren skulle kunna påverka vargen vid detta tillfälle. Hur nu dessa faktorer kunde isoleras är i sig självt värt en fråga?

 Forskare bröt mot lagen
Vid ett senare prov sattes en hund i bur för att skälla och dra till sig vargen. Metoden är enligt svensk lag förbjuden, vilket även Maria kom på då jag påpekade det. Inte heller nu närmade sig vargen. Detta var tillräckligt för att konstatera/verifiera att vargen inte sökte upp hundarna, utan det troligaste var att hundarna sökte upp vargen, enligt forskarna.
Jag tyckte det hela var så intressant att jag bjöd in Maria Levin till Värmlands Stövarklubbs årsmöte för att tala om vargen. Hon svarade då att hon inte hade tillräcklig kunskap om djuret för att kunna svara på eventuella frågor, utan hänvisade till Jens Karlsson, som senare meddelade att han ställde upp.

Drabbade hundägare
Jens Karlsson kom till vårt årsmöte och fick under en timmes tid redogöra för hur man inom forskningen kommit fram till dessa resultat. Med på detta möte var också ett tiotal hundägare vars hundar blivit utsatta för vargattacker, en del med dödlig utgång. Vid alla dessa angrepp hade hundarna drivit hare, alternativt vid några tillfällen blivit anfallna av varg direkt efter att hundarna släppts, inom synhåll för ägarna.
Jens Karlsson svarade:
”Jag utför mina försök och skriver hur vargen reagerar för det provet, verkligheten är säkert en annan, men i min doktorsavhandling ingår att utföra prov, samt att redovisa det.”
Det finns nu över 100 hundar som har dödats av varg och i minst 90 procent av fallen vet man att vargen sökt hunden.
”Detta är ointressant för mig”, säger Jens.
Men som medierna refererar det hela får man uppfattningen att det som rapporten visar stämmer med verkligheten. Då är min fråga om inte tillförlitligheten är ett viktigt element inom denna forskning?

Hund i koppel
Senare blev jag uppringd av Jens Karlsson som undrade om vi inom Värmlands Stövarklubb kunde ställa upp vid nästa försök. Försöken denna gång skulle utföras enligt följande:
En varg skulle pejlas in i Tyngsjö, därefter skulle Jens ta ägarens hund i koppel och korsa spåret. Visade hunden då intresse av det och följde det en bit, så innebar det att hunden sökte upp vargen och inte tvärtom.
Alla som någon gång innehaft hund förstod att detta är vansinnigt, då en hund i koppel och en lös hund reagerar helt olika. Då det var svårt att få hundägarna att ställa upp, fick man ta hjälp av spårhundar som är tränade att följa spår. Resultatet kunde ju bara bli ett! Hur lyckas man här med att isolera de oberoende faktorerna?

Absurda testerUtlandsturisterna kommer till Värmland för att se älg, inte varg.
Senare har Jens Karlsson sökt tillstånd för att få använda elhalsband för att lära hunden att inte jaga vargen. Metoden är alltså förbjuden och totalt meningslös.
Jag menar att personalen vid Grimsö utför meningslös forskning och lämnar rapporter med bristande verklighetsanknytning. De ägnar sig åt rent absurda undersökningar och tester.
Forskning som är något så när relevant finns redan genomförd i både Kanada och i forna Sovjetunionen. När forskare från dessa länder var samlade i Stockholm uteblev personalen från Grimsö trots inbjudan. Man kom inte dit då man ansåg att de redan innehade kunskap om detta. Behövs det i sådana fall pengar till den här typen av forskning?

Falska påståenden
Vi som följt forskningen vet också att personal från Grimsö kommer med falska påståenden som inte någon får chans att bemöta. Till exempel har forskaren Olof Liberg vid märkning avlivat två vargar. Vid båda dessa tillfällen gick han ut i medierna och informerade om att vargarnas kondition var nersatt och att de bar spår av gift, troligen utlagt av jägare.
På SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) i Uppsala har detta dementerats båda gångerna, men inte meddelats via medierna. Vid senaste rovdjursmötet i Vålådalen meddelade samme Liberg att man skickat personer från Grimsö till Kanada för att utbildas till att jaga varg, då jägarna i Sverige inte hade kunskap nog för att klara av detta.
Senare meddelade han, bland annat via Jaktjournalen, att han aldrig sagt detta. Men då jag kontaktade Värmlandsradion, som hade sparat inslaget, gick de faktiskt ut i en nyhetssändning och meddelade att han de facto hade uttryckt sig på detta sätt.

Jägareförbundet stöttar
Svenska Jägareförbundet ställer sig beklagligt nog bakom dessa tester, vilket gör att medlemsantalet i Värmland rasar mycket kraftigt, särskilt i områden med vargförekomst. Jens Karlsson sa också vid en intervju att vargstammens expansion kommer att ske i de områden där den redan finns. Han trodde inte att en utvandring var realistisk, då de som föds gärna stannar i sitt närområde så länge det finns mat att tillgå.
När folk på landsbygden mister sjukvård, skolor, kommunikationer spenderas mångmiljonbelopp på vargforskning som inte ger befolkningen i dessa trakter annat än uppgivenhet.

Ingen frågar efter varg
De som trodde att detta skulle inbringa miljoner i turistintäkter kan bara titta på utvecklingen och se på resultatet av bland annat Rovdjurscenter i Ekshärad, som är och förblir en av de dyraste satsningarna på turism i Värmland. Turistansvariga i länet bekräftar att ingen utlandsturist efterfrågat varg, utan det man vill se är älg och bäver.
Tyvärr sammanfaller det med samma djur som står överst på vargens matlista.
Dessvärre är det vargen som får lida för det myndigheterna ställer till med. Avslutningsvis, låt oss lyssna till de kanadensiska rådgivarna som upplyste Sören Ekström, ansvarig för den statliga rovdjursutredningen, och Anders Bjärvall från Naturvårdsverket, sakkunnig i utredningen:
”Om ni ska återinföra varg i Skandinavien så måste ni se till att inte komma i konflikt med lokalbefolkningen!”
Men tyvärr är det precis det som har hänt!

Jaktjournalen mars 2005

AKTUELLT

Skyddsjakten i Rackstad: ”Vi hoppas få bort hanen”

Värmland (JJ) Länsstyrelsen har beslutat om skyddsjakt på en andra varg i Rackstadreviret. Sex jakthundar har dödats eller skadats av vargarna och så sent som på lördagen inträffade en ny attack. – Vi hoppas få bort hanen i flocken, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna i området.

Nyupptäckt invandrad varg i Norrbotten

Arvidsjaur (JJ) Tack vare spårsnö har länsstyrelsens personal kunnat spåra en varg öster om Arvidsjaur. Enligt DNA-analys härstammar vargen från den finsk-ryska populationen.

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Annonser