Till och med könsfördelningen bland skjutna djur, två tredje­delar hannar, var densamma som under de goda åren på 90-talet. Enda skillnaden är att det nu är nya jägare som skördar av överflödet.
Den här lite kyliga och mulna kvällen i maj följde JJ Oskar Herlin-Fredriksson, 15 år, och hans far Peter på bisamjakt i Persöfjärden strax norr om Luleå.
Bästa förutsättningarna är vind­stilla och varmt väder, precis när isen släppt från land och innan flöd­vattnet kommit på allvar.
Bisamen har då ett begränsat vattenområde att vistas i, samtidigt som de efter en lång vinter under isen verkar uppskatta ljuset och det nya livsrummet. Dessutom närmar sig parningstiden vilket höjer aktivitetsnivån.

.22:an med am­munition av ”normalhastighet”, inte hålspets eller high speed, är det idealiska bisamvapnet.

Bisam på Lakagrundet
Kanoterna sjösattes vid badplatsen i Smedsbyn.
– Jag tror vi är de första som jagar här i år, sa Oskar och satte sig till rätta på kanotens botten.
Färden gick österut längs iskan­ten. På tuvorna i starrgräset fanns färska matplatser. Bisamens matplats är en miniatyrvariant av bä­verns, med den skillnaden att lämningarna består av gräsrötter i stället för avskalade kvistar.
Vårfloden hade förstört de flesta vinterhyddorna och som flyktingar i sitt eget rike sökte de hemlösa gnagarna skydd i den översvämmade sälgridån närmast land.
Gång på gång förde Oskar kolven till kinden för att i kikarsiktet spana efter en vattenstrimma eller en rundad siluett.
Vid Lakagrundet satt den första. I en liten öppning i en vassrugge ägnade sig en intet ont anande bisam åt kroppsvård. Rören i den täta vassen skymde djuret.
– Höger, sa Oskar. Mer höger!
Peter gjorde en liten sväng och stannade kanoten.
Oskar lutade sig i sidled och fann fri väg till målet. En ostörd bisam, som dör i skottet, säckar ihop på ett sätt som väl illustrerar begreppet ”dra sin sista suck”. Nollan var spräckt.

Första träffen tar lågt, vilket språnget antyder...

Fantastisk inramning
Från Lakagrundet stävade kanoterna ut mot fjärden och iskanten. Förbi området där Oskar och Peter brukar passa sjöfågel den 25 augusti. Persöfjärden erbjuder en förträfflig andjakt, och nu på våren är fågelrikedomen enorm. Tusentals änder söker sig till fjärden, mest gräsänder och krickor.
– Särskilt gräsänderna har ökat på senare år, berättar Peter. För att inte tala om grågässen som verkar ha passerat kanadagässen i antal.
Förutom änder finns här en mängd andra fågelarter. Det drillar, plaskar och viner av vingar – bisam­jakten har en fantastisk inramning.
Bisamen är tämligen orädd, men tål båtar sämre än bävern. Vissa in­divider är mycket skygga och vi missade ett par stycken som fick vind av oss. Ute vid iskantens blank­vatten upptäckte Peter en liten plog­våg av en simmande bisam och längre bort vaggade en annan omkring på en grästuva och markerade sitt revir.

men bisamen var ändå vid god vigör när Oskar greppade svansen.

Greppade svansen
Den senare kröp in och gömde sig bland några torra sävstrån. I skottet hoppade bisamen rätt upp och landade till synes livlös. Innan Oskar hunnit fram fick den nytt liv och började simma undan.
Oskar sköt på den i vattnet innan den kröp upp och la sig på en tuva. Så fort han greppade svansen fick den åter liv och försökte komma åt näven med de sylvassa tänderna.
Oskar tvingades ändra grepp ett par gånger och paddeln fick ny an­vändning. Ett par tillrättavisningar av Peter lugnade ner djuret så att det, efter ett par smällar mot kanotsidan, kunde läggas till hand­lingarna.
Tumultet noterades av en annan bisam, som stelnade till och för­sik­tigt kröp ner i vattnet. En sådan bisam är hårt skrämd och håller sig gömd så länge att det inte är lönt att vänta. Det spelade ingen roll. Längre fram satt två till, varav Oskar raskt sköt den ena. Nu var han inne i matchen!
Att skjuta från kanot på ett litet vilt är långt ifrån enkelt, även om av­ståndet sällan överstiger 50 meter. Bästa sättet är att sätta bra fart på kanoten och styra rakt mot bytet och med paddeln eliminera rörelserna i sidled.

I bästa området
Nu var vi i bästa området. Oskar sköt ett par bisam till, och vi såg ytterligare några.
– Vi kanske ska sträcka på benen och ta en kopp kaffe, sa Peter och styrde in mot kråkjaktstället.
Området, där det några dagar ti­digare gick att åka skidor och sätta ut kråkbulvaner, var nu en vatten­spegel och i gömslet hade det be­hövts vadarstövlar. På ett par veckor är här åter fastmark, och i juli skjuts åter kråkor och senare vitfågel. Oskar och Peter lägger mycket tid på efterhållningen av bevingade predatorer.
– Långt där ute sitter det en, konstaterade Oskar genom kikaren och muggarna tömdes.
På vägen ut mötte vi ett par simmade bisam. De omväxlande åt och simmade omkring i den flytande bråten, men hela tiden skymdes de av stammar eller av varandra. Även en tredje bisam blandade sig i leken men jagades bort.
– Vänta! sa Peter som ville undvi­ka skott mot djur som inte satt rent.
Trots tre djur inom håll utvecklades aldrig situationen till en skottchans.
Bisam jagas mot klockan, och när det är gott om bisam finns det inget som sänker jaktresultatet mer än tidsödande eftersök. Därför ska man bara skjuta i bra lägen.
Peter hade heller inte paddlat långt innan Oskar fick en ny chans på en bisam i vattnet som han förvaltade väl. 

Med tanke på jaktresultatet är det tur att bisam är det pälsvilt som går snabbast att flå.

Fin dubblé
Längre ut, på en driva av torkad vass, satt den bisam Oskar sett från land, nu tillsammans med en partner. Peter körde upp kanoten på en grundbank, Oskar tog stöd och sköt snabbt en fin dubblé. Det blev slutet. Här ute låg isen ända in mot land. Bakom udden fortsatte landvaken med långa sträckor av ojagad bisambiotop. Men kvällen började bli sen och att bära över kanoterna hade tagit för lång tid. Med drygt tiotalet skjutna bisam tyckte Peter det var lämpligt att bryta.
– Det gör inget om det blir kvar några till ett senare tillfälle, sa han.
Av alla skott som lossades var det möjligen ett där resultatet var lite tveksamt. Ett mycket gott betyg åt både jägare och navigatör.
Under färden tillbaka ritade små huvuden här och var silvervita ränder i det svarta vattnet.
Bisamen är äntligen tillbaka. Den saken är Oskar!

Bisam i Sverige

Faunan förändras över tiden. De senaste tillskotten, bisam och mårdhund, kommer från nordost. Den första bisamjakten i Sverige ägde rum redan 1946. Då sköts två bisam i Salmis, en by i Tornedalen. Djuren hade troligen sitt ursprung i en olaglig utsätt­ning av djur från Finland som gjorts i trakten tidigare. Till Finland importerades bisam på 1920-talet från dåvarande Tjeckoslovakien. I Öster­botten släpp­tes några par 1922.   
Ett par år senare släpptes ytterligare 58 djur. Dessa utsättningar bildade snabbt jaktbara bestånd. Bisamen spred sig och blev ett popu­­lärt pälsvilt som betalades bra, om­räknat i svenska pengar upp till 15 kronor per skinn.
Utvecklingen i Finland födde även en önskan att få importera bisam till Sverige. På den tiden hade pälsviltfångsten hög status, och bisamförespråkarna argumenterade med fantastiska prognoser om artens potential som pälsvilt. De mest optimistiska beräkningarna talade om en årlig avkastning på flera hundra djur per hektar i optimala biotoper.
Dessa orealistiska spådomar hade förmod­ligen mot­satt effekt på de svenska beslutsfattarna. Alla fram­ställningar om bisamutsättning avslogs.
Men under 1950-talets början nådde den finska bisamstammen Torneälven, som i det här fallet inte var en gräns utan en förbindelse. I mängder simmade de brunglänsande gnagarna över till svenska sidan.
I dag ligger utbredningsområdets sydgräns strax söder om Örnsköldsvik. Men bisamtätheten i de nya områdena har ännu aldrig varit i närheten av de nivåer som när arten först etablerade sig.                                            Bisamfakta
Parningen sker under våren och första kullen föds i regel i månadsskiftet maj–juni. Antalet ungar är omkring fem. Vanligtvis föds en kull per år, men två och tre kan förekomma. Tidigt födda ungar kan reproducera sig första levnadsåret.Födan består av vattenväxter, främst säv, fräken och starr, men även musslor är begärlig föda.
Övervintring sker i hyddor på grunt vatten eller i utgrävningar i stränderna. Runt boplatsen finns ofta ett antal mindre hyddor, kring vilka djuren hämtar föda och äter under den istäckta perioden.
Bisam är lovlig att jaga hela året och tillhör den grupp av arter som inte får flyttas eller utplanteras.