Vargjakt 2-4 Januari
Var på besök hos Jocke Lindberg utanför Leksand i Dalarna för att delta under årets vargjakt. Engagemanget inför jakten har varit helt otroligt stort, och många mil och timmar har spenderats på traktens skogsbilvägar för att hålla koll på vargarna inför jakten.
Dagarna innan premiären såg allt oerhört lovande ut med vargar inringande på små områden och förhoppningarna var minst sagt höga. Sämre blev det inte av att under en spårvända under natten till Lördag fann vi helt färska vargspår utmed en väg!

Inga små tassar inte!
Efter några få timmars sömn ringde klockan strax innan fem på lördagsmorgonen, och efter att ha skakat liv i Jocke och vi hade gjort i ordning lite matsäck samt fått på oss varma kläder gav vi oss iväg till samlingen.
Väl där möttes vi av över 150 förväntansfulla jägare. Alla spår folk hittat under nattens spårningar rapporterades in för att besluta om vart och hur vi skulle jaga. Tyvärr visade sig att de vargarna som dagarna innan varit ringade hade gått ur marken under natten. Efter lite väntan från rapporter av grannlagen om de behövde hjälp med jakten eller ej kom det äntligen en färsk rapport om att två vargar gått in i vårt område, och planeringen om hur vi skulle posta ut kunde ta vid.
Väl på pass började man ju som den veka sörlänning man är utan större erfarenhet av riktig kyla börja frysa allt mer och mer. Så när man ca 2 timmar senare kunde konstatera att vargarna gått ur ringen var man ganska genomfrusen och det var skönt att få upp värmen igen när man gick till bilen. Grannlaget hade under denna tiden haft en lyckad jakt och kunde rapportera in två skjutna vargar till Länsstyrelsen. Dock hade "våra" vargar gått in på en annan del av marken, och efter en snabb avspårning av vägarna så vi kunde konstatera att vargarna var kvar i såten började utställningen av skyttar på nytt.

Jakten avlyst
När en timme hade gått på pass small det ett skott drygt 1 km från mitt pass. Där hade de två vargarna varit på fötterna och den ena hade kommit förbi en passkytt på 40 meter och han hade fått ett skottläge rakt framifrån. Tyvärr rapporterades det att vargen ej blev på plats, samt att hår funnits på skottplatsen. Detta resulterade även i att jakten i Dalarna var avlyst, vargjaktens första dag kl 13,35.Eftersöket på den påskjutna vargen startade och snart fanns även bloddroppar i spåren rapporterades det om över jaktradion. Men vargen hade sina sinnen på helspänn trots sin skada och buktade som en hare inne i buskagen framför spårarna, och tog flera gånger sina bakspår och försvårade spårningen så gott den kunde för spårarna. Kylan för oss passkyttar började göra sig allt mer påmind ju längre tiden gick, och jag funderade stundvis på om man skulle skriva ner sitt testamente i snön eller ej. Eftersöket avbröts vid mörkrets inbrott, och beslut togs om att ses dagen efter kl 7 och återuppta spårningen.Vid samlingen dagen efter var vi en tapper skara på 30-40 jägare som möttes, samt en besiktningsman från Länsstyrelsen. Han rapporterade att vi först skulle spåra vargen för att avgöra om den var allvarligt skadad eller ej innan vargen fick skjutas. Sagt och gjort, jag och Jocke tillsammans med två till tog följe med besiktningsmannen. Tyvärr hade det kommit någon centimeter snö under natten, men vi tog an spåren där spårningen hade avslutats dagen innan. Efter några hundra meter i spåren fann vi de första små bloddropparna i snön, dock försvårades sökandet efter blod i spåret av snön som kommit under natten. En kilometer fågelvägen från där vi startade dagens spårning fann vi en lega, med några små bloddroppar i.

Bloddropparna i snön bekräftade att vi var efter rätt varg och att den var skadad...
Länsstyrelsens utsända var dock av åsikten att vargen skulle friskförklaras efter detta fynd, då hans uppfattning var att skadan inte var allvarlig. Han bad om att bli visad ut till närmsta väg, sagt och gjort så stod vi tio minuter senare vid en väg där vi blev upphämtade och träffade de andra jägarna som samlades under morgonen. Här höjdes rösterna över Länsstyrelsens beslut om att friskförklara en varg som bevisligen blöder, och efter flera telefonsamtal från upprörda jägare till Polisen mfl. kom ett nytt beslut från högre instans att vargen skulle skjutas!

Inne i ringen
Nu hade vargen lämnat såten vi hade den i tidigare, men vi kunde snart ringa den i ett nytt område och strax efter var passkyttarna på väg ut till sina pass. Vi var samma killar som tidigare som tog an spåret, med den enda skillnaden att besiktningsmannen nu ej var med. Vargen hade gått igenom den mest oländiga terräng man kunnat ana, tätt som vägg så att man stundvis fick krypa fram igenom granplanteringarna. Och inte nog med det, vargen hade sen flyttat sig till toppen av ett berg och när man stod där under en lodrät bergsvägg undrade man stundvis om det var VM i bergsklättrning vi ägnade oss åt eller ej.
Men efter lite klättrande kunde vi ta oss upp och fortsätta spårningen. Strax därefter fann vi även en ny lega, och denna gången med ännu mer blod i och beslutet att vargen skulle avlivas kändes mer rätt än någonsin.

Det var ingen tvekan om att vargen var skadad. Blodet i legan talade sitt tydliga språk.

Varglegan
Pulsen ökade hela tiden då klättringen i den oländiga terrängen tog på krafterna, samt när man stundvis kanade och rullade ner för slänterna. Efter 1,5 - 2 timmes spårning förstod vi att vargen ej var långt framför oss och att den gjorde allt för att luras den bara kunde. Vargen vände riktning titt som tätt och gick upp i våra spår för att se vad för typ av förförljare den hade efter sig. Då testade vi taktiken att jag tog ett pass hundra meter vid sidan av spåret samtidigt som de andra fortsatte spåra, med förhoppningen att vargen skulle vända och gå mot mitt håll.
Vargen hade dock en annan plan och drog rakt iväg bort från mitt pass. Så efter 1 timme där när både jag och mina kläder var genomfrysta och Jocke & co var ett par kilometer bort drog jag mig mot bilen istället för att få upp värmen och vara redo att byta pass om de visade sig vara behövligt.

Skymmning
Kampen mot klockan blev dock allt allvarligare då mörkret närmade sig allt för fort. Rapporterna kom fortlöpande om att vargen gick precis framför spårarna och de flertalet gånger hörde den gå framför dom och även flämta! Men vargen hade stenkoll på passkyttarna verkade det som, och strax innan jakten avbröts fick gavs order om att spårarna skulle skjuta två skott i marken bara för att få fart på vargen så den om möjligt hann ut på en passkytt innan det blev kolsvart.
Taktiken visade sig fungera bra, då det 5 minuter senare small två skott från en passkytt. Tyvärr konstaterades senare att båda skotten hade bommats. Därefter avbröts jakten och beslut togs om att återuppta den tidigt dagen efter återigen!

På morgonen den 4 Januari möttes vi kl 9, och totalt var vi ca 60-70 jägare som skulle delta under dagens eftersök. Grannlaget i Näs höll på att spåra redan när vi dök upp, och efter 2,5 timmes väntan var vargen ringad tack vare ett suveränt arbete av några flitiga rovdjursjägare från trakten. 20 personer med bra kondition efterfrågades när passen delades ut som skulle passa av utmed en kraftledningsgata på Tafsberget. Eftersom jag tillhörde den yngre generationen av de deltagande anmälde jag mig som frivillig, och så började vandringen uppför berget.
När det bara var 5 man kvar att ställa ut sade vägvisaren att vi skulle ställa av en gubbe i ett trångt pass nära de eländigaste branterna på Tafsberget. Med minne från gårdagen hur vargen hade rört sig i den tätaste terräng som fanns sade jag att jag kunde ta detta passet. Strax efter var alla skyttar på sina tilldelade pass, och Olle Sandström samt Calle Alm började spåra! Spårningen gick i rask takt tack vare rutinerade killar med kroppar byggda som långdistanslöpare. Tack vare Astrohalsbandet de hade med sig kunde man med lätthet följa jakten på GPS:en, och sen kom det täta rapporter över jaktradion som berättade vart vargen var på väg. 300 meter från mitt pass rapporterades det att de hade funnit en lega med blod i, och att vargen var på benen!

Vargen blev liggande
Det tog ej lång tid så small ett skott 150 meter från mig, och jag vred mig åt det hållet för att vara beredd om vargen gått vidare. Av en slump vred jag huvudet för att titta bakom mig strax efter, och där kom vargen springades i full fart genom ungskogen! Reflexmässigt var bössan vid axeln och sekunden senare small skottet. Vargen slog omkull men låg och ruskade på huvudet så sekunden senare sköt jag skott nummer två och vargen blev liggandes helt stilla. Jag rapporterade omedelbart att vargen var död över radion, för att sedan med lätta steg gå fram och få se min första vilda varg som jag sett frilevande ligga framför mig.

Ord är överflödiga!

Gratulationer från länsstyrelsen
Väl framme såg jag att första skottet tagit långt bak, därav att vargen ej dog direkt i första skottet. Det tog ej lång tid innan passgrannarna kom på besök, samt spårarna.
Efter en stund dök även några trevliga besiktningsmän från Länsstyrelsen upp och gratulerade mig till vargen. Efter en massa bilder var tagna på allt och lite till fraktades vargen till slakeriet där vägning och mätning tog vid. Vikten var bara 26 kg pga. att den var väldigt smal. Åldern uppskattades till 2, möjligen 3 år. Efter massvis gratulationer från deltagande jägare, polare, intervjuer och fotografering från media flåddes vargen och en händelserik dag började gå mitt sitt slut.

30 observationer
Sammanfattningsvis nu efter 3 dagars vargjakt bakom sig så kan man inte vara annat än toppennöjd. Förvånansvärt mycket varg på dessa marker, i Leksands kommun rapporterades det in ca 30 olika vargar som jaklagen runt omkring hade igång bara den under jaktens första dag. Kylan var ej att leka med efter ett par timmar på pass, bergsbestigningen tog på krafterna i benen och man undrade stundvis om man var klok när man spårade vargen igår. Men i detta skede är allt sådant glömt, allt jag kommer ihåg är sekvensen i mitt huvud när vargen kom springande igenom ungskogen, och detta är nog en av de jaktupplevelser jag lär glömma sist i livet!