Plötsligt kommer det efter­längtade upptaget som också blir startskottet till ett par timmars fantastisk underhållning. Harjakt med en bra hund är alltid roligt. Bjuds det dessutom på härlig musik av en stövare så blir det extra roligt.
Många hundar har bra skall med god hörbarhet och fin klang. Men det är endast ett fåtal som har ett skall som verkligen kan förmedla glädje. En av dessa hundar är hamiltonstövaren Nämndemansbo Ronja. Efter att ha lyssnat till hennes drev en stund kan jag konstatera att man faktiskt blir glad av att bara lyssna till henne.

Den vackert vita haren var ovetande om oss och visade sig flera gånger inom skotthåll men hela tiden på fel sidan gränsen av jaktmarken.

Ung och duktig
Ronja ägs av Marie och Per-Olov Grundström från Säter i Dalarna. Hon är fjärde generationen av egen uppfödning och har redan vid tidig ålder presterat mer än vad många mäktar med under ett helt stövarliv.
Före tre års ålder hade hon erövrat sitt jaktchampionat och några månader senare var även utställningschampionatet klart. Hösten efter följde hon upp detta med att kvalificera sig till SM. Väl på SM visade hon sedan prov på mycket goda egenskaper. Första dagen gick väl sådär men dag två visade Ronja att hon var väl värd SM-biljetten. Till slut blev det en meriterande femte­plats och med lite mer rutin kunde det räckt ännu längre.
– Hon gjorde en mycket bra prestation och vi kan inte annat än vara mycket nöjda med det hon gjorde, säger Per-Olov om hennes insats vid stövar-SM i Lycksele 2008.

Marie och Per-Olov Grundström delar intresset för jakt och hundar och det blir många timmar i skogen, såväl var för sig som tillsammans.

Bra sök
Det är i slutet av november när JJ besöker Marie och Per-Olov för att vara med en dag i skogen tillsammans med deras tik, Nämn­demansbo Ronja. Även Maries far, Jan Tunander, är med för att lyssna. Jan har en stor del i Ronjas utveckling till en duktig stövare.
– Det var ofta Jan som var ute med Ronja när hon var ung. Vi höll då på att jaga för fullt med Ronjas mor, Raja, och därför blev det så, förklarar Per-Olov samtidigt som Marie gör en sista koll på pejlen och sedan släpper loss Ronja. Det tar inte många sekunder innan tiken är ur synhåll och vi går sakta i den riktning hon försvann.
Ronja har ett mycket bra sök med fin fart och härlig energi. Med jämna mellanrum ser vi en skymt av henne då hon passerar förbi. Ihärdigt jobbar hon för att finna en hare.

En bra exteriör kombinerat med hög jaktlust ger en hund som håller att jaga med flera dagar i rad.

Vargproblematik
Att vara hundägare och jaga med drivande hund i Dalarna är i dag ingen lätt sak. Den allt snabbare växande vargstammen gör att man aldrig kan vara riktigt säker på att släppa i ett vargfritt område. Detta har drabbat även Marie och Per-Olov.
– Helt klart så har det tagit en del av glädjen. Tidigare kunde man släppa hunden och sedan lugnt sätta sig att vänta på upptaget. Numera njuter jag inte på samma vis. För att känna mig någorlunda tillfreds så blir det hela tiden till att följa efter hundarna med hjälp av pejlen. Man hoppas ju i alla fall att närheten till en människa ska minska ris­ken för ett angrepp, förklarar Marie under tiden som hon pejlar av i vilken riktning som Ronja befinner sig.

Haren höll hela tiden ett lagom avstånd till sin förföljare.

Kritvit hare
Timmarna går och vi byter om­råde ett par gånger. Ronja jobbar enträget vidare för att finna en hare. Dock verkar den hårdfrusna barmarken vara svår att hitta några bra slag på.
Vi har just slagit oss ner för att ta en kopp kaffe när Marie konstaterar att Ronja varit borta en bra stund och enligt pejlen rör hon sig på ett ganska begränsat område.
– Nu får vi hoppas att hon hittat slag för det är väldigt sällsynt att hon inte reser då vi är ute med henne, säger Marie.
Det tar inte många minuter innan Maries förhoppningar slår in. Ett härligt upptag några hundra meter bort och efter   endast några minuter kommer den kritvita haren utefter vägen.

Jublande påstick
Det som sedan följer under ett par timmar är inget annat än ren propaganda för harjakt med stövare. Den helvita haren visar upp sig gång efter gång. Flera gånger blir vi vittnen till hur haren lugnt och stilla kommer utmed vägen, gör en dubbellöpa, ett avhopp och sedan skuttar vida­re. Någon minut senare kom­­mer Ronja och galant löser de klurigheter som haren hittat på.
Varje gång hon får en kortare tappt blir det ett jublande påstick då hon rett ut svårigheterna och drevet går på nytt. Dock blir det ingen hare skjuten denna dag. Även om markerna, som Per-Olov och Marie jagar på, är stora så finns det alltid en gräns och på andra sidan den höll sig denna hare.

Delat intresse
Harjakten och stövarna är ett delat intresse hos familjen Grund­ström. Ibland är både Per-Olov och Marie ute samtidigt men lika ofta jagar de var och en för sig.
– Det passar oss perfekt eftersom vi har lite olika arbetstider. Jag jobbar ofta nätter och helger medan Per-Olov van­ligtvis jobbar dagtid. Därmed är vi lediga på lite olika tider vilket gör att vi kan jaga mycket med våra hundar, förklarar Marie som varit med sin far      i skogen sedan barnsben.
– Det var faktiskt så att Marie fick mig intresserad av harjakt, menar Per-Olov och förklarar vidare:
– När vi träffades var hon nästan alltid i skogen med Jan och jagade hare så för mig fanns egentligen bara ett alternativ. Ville jag träffa henne så fick jag helt enkelt börja jaga och följa med till skogen, säger Per-Olov med ett skratt.

Stjärnan i skogen, Nämnde­mans­bo Ronja med sina följeslagare Marie och Per-Olov Grundström samt Jan Tunander.

Egen uppfödning
Ronja är fjärde generationen av samma linjer men det kunde blivit stopp redan i andra led.
– Första tiken, som hette Steja, tog vi en kull på och där behöll vi en valp vid namn Raja, be­rättar Per-Olov
Raja blev en bra jakthund men hos familjen Grundström var man då inte så intresserade av jaktprov. Till slut kom dock Raja ut på prov vilket resultera­de i två raka förstapris. Det blev sedan dags för parning och i samband med valpningen blev det riktigt dramatiskt.
– Vi anade att inte allt stod rätt till och for till veterinären. Det visade sig då att Raja hade drabbats av cancer och hon dog på operationsbordet. Där stod vi med fyra nyfödda valpar men ingen tik. Då var det nära att man gav upp, säger Per-Olov.
Tack vare en hjälpsam hund­ägare med en labradortik som kunde hjälpa till med digivning så överlevde tre av de fyra. Valpar som sedan stannade kvar hos Per-Olov och Marie fick även den heta Raja.
Raja som föddes under så dramatiska förhållande blev till en mycket bra och välmeriterad stövare. Nordisk jaktchampion och Svensk utställningschampion och som grädde på moset vann Raja Stövare-SM 2004. Året efter kom första kullen efter Raja och i den föddes Ronja.

Inga avkommor
Även solen har sin fläckar och det gäller också Ronja. Även om hon är en mycket duktig hamil­tonstövare som dessutom är exteriört mycket bra så blir det inga avkommor efter henne. Anledningen är en allergi som Ronja drabbats av. Hon är aller­gisk mot dammkvalster vilket medför att hon får problem med sina tassar under vissa perioder. Med allergimedicin fungerar hon dock att jaga med utan några problem. Om det är ärftligt eller inte vet man ej, men Per-Olov och Marie har ändå, på ett mycket seriöst sätt, beslutat sig för att avstå avel på denna tik.
– Visst hade det varit roligt men eftersom hon har den allergi hon har så har vi bestämt att det inte blir några valpar efter henne. Det finns så många duk­tiga stövare som kan användas i avel i stället, konstaterar Per-Olov.

Nämndemansbo
Flera stövarägare reagerar säkert då de läser kennelnamnet Nämn­demansbo. Många av dagens stövare har långt bak i stamtavlorna hundar från Nämndemansbo kennel. En av de mest kända är Tua av Nämndemansbo som var född 1941. Hon finns också bakåt i stamtavlan för Ronja.
Steja som är stamtik hos Marie och Per-Olov inköptes av Gustav Eriksson i Gustafs. Gustav hade i sin tur tidigare köpt just Tua av Nämndemansbo av C-A Andersson som drev kenneln av Nämndemansbo. Innan Gustav gick bort så lovade Per-Olov och Marie att de skulle försöka att föra Nämndemansbo-blodet vidare inom hamilton­aveln. De tog kontakt med C-A Anderssons sonson, Karl-Erik Svedbäck, som överlät kennel­namnet till familjen Grundström.
Tack vare det så lever namnet Nämndemansbo vidare inom hamiltonrasen och även om det inte blir några valpar efter just Ronja så kommer vi med stor säkerhet att höra talas om hundar med kennelnamnet Nämndemansbo även i framtiden.   

Fakta
SJCH SUCH RR Nämndemansbo Ronja S22445/2005
Efter: NJCH NUCH SUCH Caro N13792/98
Undan: NORDJCH SUCH RR Raja S22643/2000
Ägare och uppfödare: Marie och Per-Olov Grundström, Säter

Utställning
2006
Dalarnas Stk    Lars Widén    2 Ukl2007
Dalarnas Stk    Aina Lundmark    1 Ökl, 1 Ökk
2008
Uppland-Västmanl. Stk    Lars Widén    1 Jkl, 2 Jkk
Dalarnas Stk    Göran Fastén    1 Jkl, 4 Jkk, 4 Btkl, CK, Cert
Örebro läns Stk    Curt-Christer Gustavsson    1 Jkl, 2 Jkk, 3 Btkl, CK, Cert
Södermanlands Stk    Sarah Häggkvist    1 Jkl, 4 Jkk, CK, Cert
2009
Dalarnas Stk      Olle B Häggkvist      1 Chkl, CK, 1 Btkl, BIR, BIS

Jaktprov
2007–2008
Dalarnas Stk    Per-Olov Johansson    1 ÖklDalarnas Stk    Arne Hedin    1 Ökl
Dalarnas Stk    Christer Ringholm    2 Ökl
Dalarnas Stk    Dan Westerling    1 Ekl Anders Larsson
  
2008–2009
Dalarnas Stk    Gunnar Andersson    3 Ekl    Anders Isaksson   
Örebro läns Stk    Sune Falk    3 Ekl    Lars Cederborg   
Västerbottens läns stk    Jan Lindgren    2 Ekl, 5:e plats  SM  Gunnar Wallström.Text och foto: Ted Karlsson.