Storm har känt vittringen av något och försvinner in i skogen. Det dröjer inte länge förrän ett första ståndskall hörs, ett skall som följs av flera, till dess grisen går loss och ett gällare drevskall tar vid innan det på nytt blir stopp. Vid det här laget råder inga tvivel. Hunden har fått tag på vildsvin.
Jim Lundqvist som äger Storm har verkligen tagit vildsvinsjakt och slovensky kopov till sitt hjärta. Han är ordförande i Svenska Kopovklubben sedan ett år tillbaka.

Som hundförare kan man hamna i farliga situationer. Varje år rapporteras om jägare som skadats av vildsvin. im Lundqvist har införskaffat kevlarkläder för att skydda sig mot angrepp.

Första mötet
Hans första möte med rasen inträf­fade under Elmia Game Fair 2003. Det dröjde dock tre år till innan han bestämde sig för att slovensky kopov var rasen för honom. Sedan har det gått fort, först styrelseupp­drag i Kopovklubben, senare ord­fö­rande­post och nu även engagemang i specialklubben för drivande vild­svinshundar.
– Jag köpte Sibbofjärdens Fredda, eller Storm som vi kallar honom, 2006. Jag kände att jag ville ligga steget före vildsvinen, så när de väl etablerade sig hemma i Lerum, norr om Göteborg, skulle det finnas bra hundar på plats.
I dag är Storm en riktigt duk­tig vildsvinshund. Jaktåret 2009/ 2010 har det fällts 25 vildsvin för honom.

När väl vildsvinet drar i väg följer Storm efter med drevskall.

Erbjuds jakter
Jim Lundqvist har genom Kopovklubben, men också genom möten med andra jägare som intresserat sig för rasen, blivit erbjuden hund­förarrollen på många större marker med täta vildsvinspopulationer.
– Det verkar som om vi går mer och mer åt professionella hundförarekipage. När det gäller eftersök är vi ju redan där. En enskild mark erbjuder för få jakttillfällen på gris per år, för att kunna ta fram en bra hund.
Det som enligt Jim Lundqvist talar för slovensky kopov är att den i hemlandet är en ren vildsvinshund. Även om de som unghundar har en stor jaktlust går det att kanalisera den på vildsvin om de bara får många kontakttillfällen.

Hunden har lyckats med sitt uppdrag. Grisen sätter av och ståndskall byts mot drev.

Retsamt uppträdande
– Slovensky kopov har ett arbetssätt som liknar ställande hundar, men den är betydligt mer retsam i sitt agerande. Storm vill inte att vildsvinet ska stå kvar. Han jobbar aktivt med att reta upp vildsvinet så det går loss. Av de 25 vildsvin som skjutits för honom i år på stånd har inga varit friska. När passkyttar däremot skadeskjutit vildsvin har jag kunnat ta mig in på dem och kunnat avsluta.
Att se hur Storm agerar är spännande. Han har ett bra sök och är lugn och metodisk. Får han väl tag på en vildsvinslöpa följer han den tills han hittar grisen. Väl där blir det som regel fart.
– Storm väcker vildsvinen ur daglegan på ett vettigt sätt. Han får i gång dem, men han är aldrig framme och biter i grisen.

Undviker konfrontation
När man ser hur Storm jobbar med ett vildsvin på stånd märker man att han undviker nära kontakt med djuret framifrån. Hunden arbetar sig runt grisen hela tiden med ett kontinuerligt ståndskall. När vildsvinet attackerar har hunden tillräckligt mycket yta mellan sig och grisen så att den kan hålla sig undan.
Trots att Storm är fyra år har han inga jaktprovsmeriteringar. Jakt­prov för drivande vildsvinshundar i Sverige är enligt Jim Lundqvist också ett problem. För att kunna döma en slovensky kopov krävs två domare. Provavgiften landar på närmare 1 500 kronor och då tillkommer ju även transportkostnader.

Storm har fått uppsöka veterinär två gånger i samband med vildsvinsjakter. Jim har senaste året använt skyddsväst till hunden för att minska skaderisken.

Snabb utveckling
– Vi har svårt att få tag på provmarker, vildsvinen skräms ju. Men det går naturligtvis att döma hun­den under jakt. Jaktprovet för dri­vande vildsvinshundar är ju relativt nytt. Allt har gått så fort. Hundar som importeras kan ju ha tyska jaktprovsmeriter men de säger enligt mig rätt så lite om hundens egenskaper. Jag anser att hunden ska bedömas på svenska villkor för att en jaktprovsmeritering ska vara gällande, menar Jim.
I höst etableras en specialklubb för drivande vildsvinshundar, SSDV. I den klubben kommer flera nysvenska raser att samlas. Raser som är avsedda för jakt på vildsvin. Då blir det enligt Jim Lundqvist också lättare att få till en bra jaktprovsstruktur.
– Man måste organisera sig, och ta fram hållbara regler och prov.

50 jaktdagar
Storm har cirka 50 jaktdagar per år med vildsvin. Det är enligt Jim Lundqvist en av de viktigaste orsakerna till att han fungerar så pass bra.
– Men det är också viktigt att det finns vildsvin där man jagar. Jag har fått honom helt rådjursren i dag, men från början hade han en generell stor jaktlust, och jagade allt. Vi jagade in honom på älg den första tiden.
– Jag tror detta har gjort att han ogärna jagar i grupp. Han söker inte upp andra hundar när vi är flera hundförarekipage som släpper hun­dar samtidigt i såtarna.
Nu är älg inte längre favoriten. Finns det vildsvin i såten bryr sig Storm inte om älgen, och har han fått upp älg innan han hittat vildsvin och efter hand korsar en vildsvinslöpa växlar han drevdjur.
– Det är lite lustigt, men jag tror att jag har en förklaring. Storm söker utmaningen. Ett vildsvin bju­­der på betydligt mer motstånd än en älg.
För fem år sedan jagade Jim Lund­qvist det mesta men i dag ägnas all jakttid åt Storm och den jämnåriga tiken Gaddaröds Nelly.
– Det finns inte tid till något annat. Det skulle vara älgjakts­veckan i Norrland då, men då använder jag ju mina egna hundar också, säger han och skrattar.  

Efter en hård omgång i vildsvinsskogen vilar Storm ut i solskenet på en berghäll.

Sibbofjärdens Fredda S38027/2006   
Efter: Timely Jock S53727/2003
Undan: Timely Anja S39605/2002
Ägare: Jim Lundqvist, Lerum
Uppfödare: Mats Johansson, Tystberga

Utställning
2008     SKK     Ove Germundsson     1 ÖKL, 1 ÖKK, CK, 1 BHKL, BIR 

Text och foto: Per Jonson