Hararnas himmelrike

aprilharea.jpgDe branta backarna kring Mårdsundsbodarna i Jämtland torde vara hararnas himmelrike. Oavsett vilken riktning man tittade så stod färska harspår i nysnön och inte ett rävspår så långt ögat kunde se. För hararna måste miljön vara perfekt bortsett från en detalj. Ett gäng på fem jaktsugna harjägare med två fungerande finnstövare.

Fem minuter efter första släpp kom
tjutet från gamle Zisu, haren var på benen och skallet sopade undan de sista resterna av morgonens gråkalla kyla ur koppen och tröttheten ur ögonen. Sinnena på helspänn. Det är alltid ovisst hur man ska agera på en ny jaktmark. Var finns passen? Hur ska jag gå och vart ska jag ställa mig. Uppbrottet från kompisarna blev omedelbart när upptaget kom och kvar fanns bara en solfjäderformation i snön som visade vart förväntningarna styrt deras steg.
Drevet buktade fint i skogskanten strax under fjället. Haren verkade inte göra sig någon brådska eller ens fundera på någon långtur. Ljuset hade knappt infunnit sig och i det mulna vädret såg allting märkvärdigt grått och likartat ut. Ett gäng blåsvarta orrar blev brutalt purrade ur snön när drevet passerade för nära och tupparna flög yrvaket upp och slog i ett par magra och flaggstångsliknande granar. Eftersom jag tagit med drillingen och dessutom placerat kikarsiktet i ett hölster, fastsatt i skärpet, så gled tankarna snabbt över på toppjakt.
– Det går bra att skjuta fågel under drevet, hade Ola tidigare meddelat. Det bryr sig inte gammelhunden om.
Splittrad av det plötsliga erbjudandet från orrarna kunde jag inte hålla koncentrationen på drevet utan började smyga på orrflocken. Resultatet blev som oftast. Orrarna lättade utom skotthåll och drevet hade plötsligt ändrat karaktär under min ansmygning och skallet hördes nu allt närmare. Haren verkade vara på väg upp på kalfjället. Listig taktik tänkte jag, eftersom vår jaktmark inte sträckte sig längre upp i fjällkanten än skogen.
Ett skott i orrarnas flygriktning fick mig först att tro att haren var skjuten, men det visade sig senare att Kalle hade stått rätt på sitt harpass och fått en orre inom hagelhåll. Vackert blåsvart hängde den nu i en fågelslinga på säcken.
Haren segade sig envist uppåt och passerade strax gränsen för vårt revir. För Ola återstod bara att försöka få tillbaka sin hund. Ingen lätt uppgift att få stopp på en jaktsugen stövare mindre än en timme efter upptag när den förmodligen såg haren på det kala fjället. Olas rop och skrän förmådde knappt överrösta Zisus skall. Hare, hund och jägare försvann sakta men säkert som små prickar mot fjälltoppen. Avslutningen blev dramatisk.
Två rovfågelsiluetter blandade sig i jakten. En av fåglarna började plötsligt sänka sig mot drevharen och framför ögonen på Ola fullbordade rovfågeln sitt näringsök. Drevet tystnade av naturliga skäl och Ola fick tillbaka sin stövare.
Jaktiver
aprilhareb.jpgÅtersamling i Eriks stuga med kaffe och smörgås. Erik har sin fjällstuga mitt i jaktmarken och har vid flera tillfällen skjutit hare när han stått på pass på stugtomten. Stugan är perfekt placerad med en privat jaktmark i skogslandet och möjligheter att lösa statligt jaktkort för att jaga ripa på fjället.
– Nu släpper vi båda hundarna i backen och försöker se till att de får upp var sin hare. Ola ville vara effektiv under de korta period av dagsljus som fanns att tillgå i slutet av december.
En stunds livlig diskussion om vikten av att vara effektiv blev resultatet av förslaget. Jakt är för de allra flesta en aktivitet som av naturliga skäl måste passas in under helgtid. För vår del innebar det avresa till jaktmarken efter arbetet på fredagskvällen. Efter 55 mils bilresa anlände vi till jaktstugan vid 23-tiden. Ögonen slöts ögonblickligen kroppen hamnade i horisontalläge. Vid halv sex på morgonen började cirkusen. Irriterad över mina jaktkamraters väldiga jaktiver röstade jag på sovmorgon med åtminstone en timme.
– Det är ingen ide att stiga upp tre timmar före solens uppgång.
Ingenting gick att stoppa Ola och Jens som började med frukost. När jag släpade mig fram till frukostbordet var jag inte att leka med. Vilken galenskap, det skulle inte bli ljust förrän vid halv niotiden. Efter ett par koppar kaffe och lite jaktsnack lättade stämningen och vi började göra oss klara för att gå ut. En blick i fönstret gjorde mig förbryllad, det var fortfarande kolsvart ute. Något som inte stämde, men jag tröstade mig med att jag nu jagade på en annan breddgrad och att det kanske lurade mig. Icke, det var grabbarna som i sin iver att komma ut i skogen hade ställt om väggklockan i jaktstugan. Första timmen i skogen blev höljd i dunkel.
Fjället
Sällskapet delades upp i två gäng med var sin stövare. Branten under stugan skulle genomsökas från två olika angreppsriktningar. Det tog bara ett par minuter innan Zisu hade en hare på benen och efter ytterligare en stund drev även Atle. På pass tätt intill skogskanten hördes de som om stövarna drev samma hare, men efter en stund blev det klart att det var två skogsharar på benen. En nedlagd slalombacke med flera olika nedfarter bjöd på fina pass. Med jämna mellanrum passerade någon av de båda hararna skidbacken, det gällde bara att befinna sig på rätt nivå. Allteftersom dreven och timmarna gick började orken att tryta. Till att börja med passade vi troget bara för att finna att hararna beslutat sig för att springa lågt i backen. När vi hasat oss ned i backen började hararna passera pisten över våra huvuden. Det verkade som om det hade gått troll i verksamheten.
Kalle hade stärkt av morgonens orrmöte beslutat sig för att passa högt upp under fjällkanten för att kunna möta både hare och orrar. När han efter ett par timmar gav upp och kom ned i backen skedde det samtidigt som haren beslutat sig för en repa i skogskanten. Haren stöttes och färden gick nu spikrakt upp i fjället och utom räckhåll för våra planer. Kvällen närmade sig och mörkret satt snabbt stopp för alla drev och skottillfällen.
Stugharen
aprilharec.jpgAndra dagens upptag kom långt innan ljuset börjat verka. Drevet verkade återigen gå spikrakt upp mot fjället och räddningen. Efter en kvart började Zisus skall höras tydligare och tydligare. Haren hade vänt och var på väg nedför, rakt mot mig. Som en vålnad såg jag haren avteckna sig mot den svarta granskogen för att sekunden senare försvinna mot den vita snön. Haren höll maximal fart och på den inslagna kursen skulle den komma att passera inom hagelhåll.
Som ett vitt streck dök haren upp i passen. I siluett mot ett enrisbuskage var det lätt att fånga in bytet i svingen. När skottet gick fanns ingen hare på spången. Bara mängder med vit snö. I den öppna terrängen försökte jag upptäcka haren men det var omöjligt. Stövaren passerade och nu kunde jag se hur effektivt kamouflage den vita pälsen kan vara under vissa väder- och ljusförhållanden.
Drevet fortsatte med oförminskad fart och volym nere i granskogen. Med jaktvärden Eriks berättelser i minnet verkade passet vid stugan vara perfekt. Under den kommande timmen passerade haren i närheten två gånger utan att jag såg den. Övertygad om tredje gången gilt blev jag kvar vid stugknuten. Ett skott snett bakom mig fick mig att först fundera på att en stänkhare mött någon av jägarna. Min förvåning blev dock stor när Atle, unghunden passerade först öster om stugan sedan rundade han stugbron med ett par meter, väjde för min parkerade bil för att sedan försvinna efter stugvägen.
Det var Erik som skjutit ”min” hare. Lugnt och stilla kom den skuttande i skogskanten. Eftersom det var unghunden som drivit haren så borde den gamle fortfarande ha sin på benen. Innan haren var urtagen och drevet diskuterat så återvände Zisu som antingen tappat eller kanske mer troligt drivit samma hare.
Vägharen
Vid foten av skidbacken släppte Ola återigen Zisu. Under natten hade det fallit lite snö och redan på vägen såg vi att det fanns harspår.
– Vi låter Zisu börja med vägharen, viskade Ola.
Det tog tre minuter innan den var på benen. Med ett avgrundsvrål i hasorna blev harens första bukt snabb och liten i omkrets. Haren passerade redan efter tio minuter på upptaget och jag blev kvar på trots varningar om att hararna på trakten i stort sett aldrig sprang efter vägen. När drevet tonade bort i öster fann jag för gott att följa vägen för att få kontakt igen. Efter ett tag anslöt Ola och det dröjde inte länge förrän vi började höra Zisu svagt. Han var på retur. Nu gällde det att placera sig kvickt. Jag sprang in efter en gammal skogsbilväg och Ola stannade på landsvägen. Hare och hund passerade strax bortom synhåll med riktning tillbaka mot upptaget. Väl nere på vägen meddelade Ola att jag stött ut en hare som bytte trakt i största hast.
Ryktena om hartillgången var allt annat än överdrivna. Vart man än tittade fanns det harspår och det verkade finnas en hare i varje skogsdunge.
Zisu hade fått tappt när jag sakta promenerade vägen ned mot upptagsplatsen. Ett par gånger stannade jag och lyssnade utan resultat. Vid ett tillfälle tyckte jag mig se en hare, men slog undan synintrycket som synvilla. I samma sekund frigjorde sig haren som tryckte intill en tallstam. Jag såg rätt men tänkte fel.
Det dröjde inte länge innan Zisu började skalla igen och drevet var i full gång. Nu följde närmare tre timmar av intensivt trixande från haren och en fenomenal uppvisning av Zisu. Haren fintade och buktade och snurrade så att vi till sist var nära på att ge upp. Stod vi blixt stilla på pass så undvek han oss. Flyttade vi oss 100 meter i sidled så kunde man ge sig tusan på att haren inom kort skulle passera i det övergivna passet. Vid ett tillfälle såg jag de svart öronspetsarna passera inom hagelhåll utan att kunna skjuta. Några kortare tappt förgylldes av ett dånande drev från Atle som drev en hare på andra sidan vägen i skidbacken. Zisus drev runtom oss i vad som verkade evigheter innan drevet sakta men säkert började tona bort i fjärran. Ett skott ute på vägen fick mig att lämna passet och söka upp Ola.
Förmodligen en stänkhare, meddelade han, hunden driver fortfarande, men han är långt bort. Haren hade inte blivit kvar på vägen så vi tog an spåret och hittade efter ett tag haren som tryckte intill en liten tall. Det dröjde nästan en timme innan Zisu behagade att återvända och då kom han i harens spår. Om det var en stänkhare eller inte får vi aldrig veta. Kanske det bara slumpade sig så att hunden återvände och kom precis på spåret efter haren som Ola sköt. Nu var Zisus krafter på upphällning efter att ha drivit från tidiga morgon till eftermiddag. Han fick hedersplats bak i bilen när vi gav oss upp i skidbacken för att antingen koppla hunden eller skjuta haren.
Bolagsharen
Atles dagslånga drev på haren i backen hade tröttat ut en del av jägarna, men kvar på pass stod Jens som skjutit ett skott utan resultat. Under dagen hade vi bildat oss en skaplig uppfattning om hur drevet gick och vi började snabbt den mödosamma klättringen för att komma i centrum av jakten. I en skogsridå mellan två pister stod Jens på pass och berättade viskande att haren nyss passerat på väg uppför. Marken var täckt att hund- och harspår som gav en ögonblicklig känsla av detta var passet som skulle kunna ge utdelning. Efter ytterligare några minuter dök Ola upp och nu var de flesta överfarterna i skidbacken stängda för haren. Atles drev gick stundtals lite knackigt eftersom haren sprang uppe på snön och hunden ibland fick brottas med lössnö som inte bar. Det dröjde fram mot skymningen innan man tydligt hörde att drevet vänt och var på väg mot passkedjan. Det är märkligt hur överraskad man kan bli av en hare trots att det är det absolut enda man står och väntar på. Hundskallet tilltog i styrka och erfarenheten talade för att det handlade om sekunder innan haren skulle dyka upp. Trots det hann haren över halva skidbacken innan drillingen nådde kinden. Första skottet blev en praktbom eftersom haren såg anläggningen och hann kasta tillbaka i sina egna spår. Andra skottet kändes bättre och ett tredje skott från Jens såg även det ut att sitta där det skulle. Snö och kvistar sprutade kring öronen på haren som dock aldrig markerade skottet utan försvann uppslukad av den vita snön i den täta granskogen.
När Atle kom fram till skottplatsen tystnade han tvärt och började ringa. Med handfast anvisning sattes han på utspåret, men inte ett ljud kom mer ur hundstrupen. Vi började misströsta, hade vi skjutit så illa båda två att den klarat sig. Inte en blodfläck stod att finna i snön. En hel dags drevlöpor gjorde det omöjligt att följa ett spår någon längre sträcka. När jag gick och letade efter blodspår fick jag se stövaren passera inne i skogen. Det var något mystiskt över hans beteende som väckte mitt intresse. Atle hade hittat haren och försökte dölja sitt byte för oss. När jag närmar mig tog han resolut haren och börjar sakta lämna platsen.
En fot på harens bakben och saken var avgjord. Haren var vår och Atle fick allt det beröm han förtjänade. Vem som sköt haren är oklart, men det var inte det viktigaste. Bolagsharen var skjuten för en unghund som gjort ett fantastiskt drevjobb under en hel dag. Om han drivit samma hare hela tiden gick inte att säga. Men med Atles grova skall är det alla fall helt klart att han drivit hela tiden. Belåtna hasade vi oss ned till bilen.
Hemresan
Efter snabbmiddag, städning och urpackning av stugan återstod bara 55 mil av ödsliga inlandsvägar. Jägarlivet är märkligt. Man spänner bågen hårt för att hinna uppleva jakten och naturen. Ibland är de största prövningarna inte jakten utan resandet till och från. Redan efter ett par mil kändes ögonen tunga. Värmen började stiga i ansiktet och utsikterna att kunna komma hem i rimlig tid syntes avlägsna.
Ett behövligt friskluftsintag kom redan efter ett par mil när vi stannade och tankade bilen. En hylla med sportdryck väckte mitt intresse, Red Bull, ”då får du vingar” mindes jag svagt från TV-reklamen. Det får bli mitt bästa jägartips från drömharjakten i Jämtland. Jag fick vingar, fullständigt klarvaken avverkades de resterande 49 milen på effekten av en burk sportdryck. Något att ha i bakfickan efter hårda och långa jaktdagar när bilresan hem tenderar att bli en mardröm.
Text och foto: ROGER C ÅSTRÖM
Jaktjournalen April 2001

AKTUELLT

Överviktiga jakthundar

Övervikten har ökat markant bland svenskarna de senaste åren. Och det verkar som om den trenden även gäller våra jakthundar.

Jägarna tvingas ta smällen

De senaste veckorna har det debatterats flitigt runt vildsvinsstammen och de skadeproblem som uppstått inom vissa områden. Man pratar om skador för mångmiljonbelopp som drabbar lantbruk, villaägare och trafik i första hand.

Kolgrillad älgfilé

Numera tar grillsäsongen aldrig slut. Låt inte den fina älgfilén bli liggande i frysen och i värsta fall bortglömd. Med en god marinad och ett dygn i kylen är en mör älgfilé något av det godaste man kan låta vända på kolgrillen. Låt inga andra smaker konkurrera med den suveränt goda älgfilén, servera med en

Crut – en ståndhund av rang

När jämthunden Älgtjärnets Crut släpps lös i skogen är chansen till ståndskall rejält hög. Han har aldrig misslyckats på ett jaktprov och med tio förstapris på tio starter har han en meritlista som många bara drömmer om.

Redolfi EOS Steel

Gyttorp lanserar flera modeller från Redolfi Armi. Hagelbockar för jakt, sporting och lerduveskytte. Bockarna finns i Light, Steel och Sporting. Light och Steel finns i kaliber 12 och 20. Sporting i kaliber 12. Jaktjournalen har testat modellen Redolfi EOS Steel, som har tydliga influenser från traditionell italiensk tillverkning av hagelbockar.

Skyddsjakten i Rackstad: ”Vi hoppas få bort hanen”

Värmland (JJ) Länsstyrelsen har beslutat om skyddsjakt på en andra varg i Rackstadreviret. Sex jakthundar har dödats eller skadats av vargarna och så sent som på lördagen inträffade en ny attack. – Vi hoppas få bort hanen i flocken, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna i området.

Nyupptäckt invandrad varg i Norrbotten

Arvidsjaur (JJ) Tack vare spårsnö har länsstyrelsens personal kunnat spåra en varg öster om Arvidsjaur. Enligt DNA-analys härstammar vargen från den finsk-ryska populationen.

Annonser