Guldskimmer i älgskogen

Till slut fick Jan och Christofer Rudberg, Värmlandsbro nog av skenande älgar under Norrlandsjakterna. Inga djur ville stå för deras jämttik. För kompisen Jörgen Eklunds hälleforsare Åforsens Lona gick det betydligt bättre. Sagt och gjort, Jan och Christofer bestämde sig för att tinga en valp av Lona. Något de inte ångrat en sekund. Den nu fyraårige hannen Sävlidens Jano är nämligen guld värd när det kommer till älgjakt.

Sävlidens Jano far fram i skogen på jakt efter älgspår. I morgonsolen skimrar pälsen som guld.

”Hälleforsare? Nä det ska vara jämthund eller grå­hund. Små raser kan inte konkurrera när det kommer till prestationer.” Så brukar det låta och Jan Rudberg skulle nog hållit med för sju år sedan, men det var innan han fick möjligheten att se hur bra en hälleforsare kan vara.
– Jag har haft gråhundar och jämthundar i alla år, men när vi jagar uppe i Norrland i september får de inte stopp på älgarna. Det blir bara ett upptag, sedan skenar det, säger han.
Men så fick Jan och sonen Christofer stifta bekantskap med den norrländska jakt­kamraten Jörgen Eklunds hälleforsare Åforsens Lona. Hon var med på septemberjakterna och till skillnad från de andra älghundarna sköts det älg på älg för henne på ståndskall.
– Frustrationen växte och jag tänkte till slut att jag bara måste skaffa mig en sådan hund, säger Jan och skrattar.
Sagt och gjort. Efter fyra höstars demonstrationer över hur älgjakt ska gå till kom så läget. Åforsens Lona parades med Valde­mar, som vid den tidpunkten var Sveriges högst meriterade hälleforsare, och Jan tingade en hanvalp.

Far och son Rudberg tillsammans med den nordiska dubbelchampionen Sävlidens Jano ”Groggen”.

Far och son Rudberg tillsammans med den nordiska dubbelchampionen Sävlidens Jano ”Groggen”.

Tidig jakt

Det visade sig rätt snabbt att valpen både var trygg i sig själv och hade jaktlust. Han smet hemifrån när han var tre månader tillsammans med familjens jack russell och kom hem åtta timmar senare, vid gott mod. Första älgen sköts av Christofer på stånd­skall för Jano, eller Groggen som hunden kallas till vardags, redan första hösten.
– Han var sju månader och det var älgjaktspremiär i Åmsele. Groggen fick tag på en kviga som stod i upptaget och efter 40 mi­nuter kunde jag avsluta, säger Christofer.
Därefter har hunden mer eller mindre gått som ett självspelande piano.

Den lilla såten

Här i Värmland förpestar vargarna tillvaron för löshundsjägarna som drar sig för att släppa sina familjemedlemmar på jakt. Några få områden nere på Värmlandsnäs erbjuder dock fortfarande jakt som kan betraktas som relativt trygg.
Det jaktlag Jan och Christofer jagar i har fortfarande en vuxen älg kvar på tilldelningen. I går gick jaktlaget över den ena såten utan framgång vad gäller fällda älgar så i dag ska de prova en liten såt på bara 300 hektar.
– Den är inte stor men den brukar hålla älg, och hittar bara Groggen rätt djur borde det bli jakt, säger Christofer när vi parkerat helt nere vid Vänerstranden och inväntar startsignal från passkyttarna.

Upptag bortom berget

En veckas kyla utan nederbörd har slagit in terrängen i ett frostigt skorptäcke, och det knastrar under fötterna för varje steg vi tar.
– Det här kommer inte att bli lätt, viskar Christofer.
Groggen drar efter den sedvanliga piss- och skitrundan i väg. Till skillnad från jämtar och gråhundar har han ett mer moderat sök och är sällan längre bort än 500 meter.
– Han har ett rätt så begränsat sök, men på dessa marker är det idealiskt, säger Chris­tofer.
Groggen tittar till oss emellanåt och fort­sätter söka av terrängen. Framför oss har vi ett berg med en yngre tallplantering och längre bort sitter skyttarna utposterade. Groggen drar i väg upp på berget och efter ett tag indikerar gps:en att han sannolikt fått upp ett spår.

Fällhorn avslöjar

Vi följer efter så tyst vi kan men stannar till när vi nått toppen av berget. Intill oss ligger en fälld asp vars bark i princip är helt avskalad. Ett nyfällt älghorn ligger på marken intill. Samtidigt som Christofer tar upp hornet hör vi Groggens första skall.
– Kan det vara den här älgen han skäller på, säger Christofer och tittar på hornet.
Som vanligt rör sig älgen inte många meter efter det att hunden funnit den. De närmsta passkyttarna sitter bara ett hundratal meter från ståndskallet och bössorna är nu osäkrade.

Sämsta tänkbara smygföre.

Sämsta tänkbara smygföre.

Överst på tronen

Medan vi avvaktar ansmygningen berättar Christofer att Groggen sedan ett par veckor kan titulera sig nordisk dubbelchampion. I början av december tog han det sjätte och sista förstapriset på ett jaktprov i Finland. Groggen är nu den högst meriterade hälle­forsaren i Sverige. Utställningsmeriterna låter också tala för sig. Groggen har cert på utställningar i Sverige, Norge och Finland.
– Det är riktigt kul att det gått så bra för hunden, säger Christofer som tillsammans med pappa Jan varvat jaktprovsstarterna.
Det har också funnits ett visst mått av tävlingslust eftersom Jans kompis Ove Melitshenko, Säffle, har jobbat fram sin jämthundshanne till nordisk jaktchampion.
– Han var lite snabbare än oss, säger Chris­tofer.

Bakom ridån

Groggen har nu dunkat på i en halvtimme och vi smyger oss sakta in mot ståndet. Det är lättare sagt än gjort att försöka ta sig fram ljudlöst i frostkrispig terräng, dessutom gallringsskog med plockepinnträd överallt på marken.
Vi har en svag vind i ansiktena och sakta men säkert närmar vi oss älgen. Christofer har väl inte den största förhoppningen om att lyckas skjuta älgen på stånd, men pass­skyttarna sitter bra till och stöter vi älgen går den sannolikt i pass.
Skallet duggar tätt. Groggen har en frekvens på uppåt hundra skall i minuten och kör på som en symaskin. Det är bra eftersom vi då försiktigt kan ta oss närmare.
Till slut är vi bara 50 meter från hund och älg och kan skymta dem nedanför en ås och bakom en granridå. Älgen gör gång på gång utfall mot hunden så Christofer börjar tro att det kanske rör sig om ko och kalv.
I en kvart följer han med utvecklingen med bössan redo, men älgen vägrar stiga ut de där sista fem metrarna från granarna och till sist brakar det i väg.

Hundägare, skytt och hund intill dagens älg, Sävlidens Janos 21:a i ordningen.

Hundägare, skytt och hund intill dagens älg, Sävlidens Janos 21:a i ordningen.

Hornlös tjur

Vi ser på gps:en hur hundens släpsträck går som en spikrak etta rätt ut till Daniel Krogdal, Säffle, som står och postar intill ett större hygge.
En knall bryter tystnaden och sekunder­na senare hörs åter Groggens ståndskall cirka 600 meter bort.
Christofer skyndar sig genom skogen och anländer till Daniels pass i samma ögon­blick som Groggen tystnar.
– Det är klart! Groggen skäller aldrig på död älg, säger Christofer och börjar gå mot den plats Groggen befinner sig.
Mycket riktigt, där ligger en älg. Det är en tjur som saknar hornen. Daniels skott sitter där det ska, i lungorna en bit bakom bogbladen. Älgen fortsatte 150 meter från skottplatsen innan krafterna tog slut.
– Du kan ju alltid sticka upp till berget och hämta hornet, säger Christofer när han gratulerar Daniel som tackar med viss blygsamhet men med ögon som avslöjar hur lycklig han är.

Valp framöver

I sedvanlig ordning tänds en brasa ett stenkast från älgen och hela jaktlaget samlas och grillar korv. Det framgår under korvgrillningen att Groggen är ett uppskattat inslag i jaktlaget. Under sina fyra levnadsår har det hittills fällts 21 älgar för honom. Christofer, med hjälp av kompisen Henrik Wenström, ligger bakom de flesta.
– De är ett bra team under älgjakten och brukar sätta stopp för älgarna, säger Jan.
En hälleforsare får bara gå i avel tre gånger under sin levnadstid. Groggen har hittills använts två gånger till parning. Både Jan och Christofer är eniga om att de kommer att behålla en valp framöver. Hälle­fors­rasen har så att säga gett mersmak. Men än har Groggen mycket kvar att ge i älgskogen.

Fakta:

Hälleforshundens historia

Uppkomsten och framväxten av de hundar som i dag ingår i hälleforshundrasen skedde parallellt med den kraftiga tillväxt av älgstammen som inträffade under 1930-talet i vissa områden av Värmland och Västmanland.
En del skogsarbetare som var anställda vid Helle­fors Bruks AB hade under perioden 1935–55 älgjakt som en av sina viktigaste arbetsuppgifter under höst­arna. En uppgift som oftast utfördes som enmansjakt tillsammans med en duglig löshund.
Behovet av duktiga jakthundar tillsammans med en snabbt växande älgstam är därför det fundament som hälleforshundens tillkomst vilar på.
I hälleforsklubbens historik nämns två hundar i sammanhanget som ur­sprunget till den hällefors­hund som finns i dag: bland­rasspetshannen Pajo och ostjaktiken Spanja.
Eftersom hälleforshund­rasen är en liten ras har den en öppen stambok och under de senaste tio åren har en handfull valpar in­mönstrats i rasen.
2014 registrerades om­kring 80 valpar. Totalt finns det cirka 500 hälleforshundar.

Källa:
www.halleforshunden.org

AKTUELLT

Stövarjägare samlar in pengar mot barncancer

Växjö (JJ) Stövarjägare samlar in pengar för kampen mot barncancer. – Det har blivit en stor succé och vi kör den 3 februari i år. Vi siktar på att samla in kanske 100 000 kronor, säger en av initiativtagarna, Bengt Lindell i Jaktjournalens webbradio.

Uppdaterad: Jakt på en varg till i Dalarna

Dalarna (JJ) Skabbvargen som fälldes i Flatenreviret räknas inte in i licensen. Därför blir det jakt på en varg till. Men ambitionen har inte varit att tömma reviret, säger Jonas Bergman på länsstyrelsen i Jaktjournalens webbradio.

Nya rekordsiffror för Jaktjournalen

Kungsbacka (JJ) Utvecklingen går framåt för Jaktjournalen som idag kan presentera rekordsiffror både för tidningen och hemsidan. – Jättekul att landets jägare uppskattar det vi gör, säger chefredaktör Holger Nilsson.

Annonser