Framtidens lodjurshundar

lodjurshund12_97a.gifNär ett tidigare jaktbart vilt blir fredat, försvinner också hundarna som användes vid jakten. Nu är det åter aktuellt med lodjursjakt i Sverige och intresset för lodjursjakt ökar i Norge. Det har också medfört att behovet av hundar som jagar lodjur har infunnit sig.


 I de fall spänning under jakt låter sig graderas, ligger nog den som upplevs när man står på ett bra pass och lodjursdrevet närmar sig, i översta skiktet. Likaså när man som hundförare förstår att lodjuret har stannat och hundens ståndskall ekar mellan bergen.Det har alltid funnits hundar i Norden som jagar lodjur, men under många år har dessa och deras ägare varit lika anonyma som djuret de jagat. En ökande lodjursstam och en våldsam mediafokusering, som en följd av fredningen, och all diskussion kring licens- och skyddsjakten på lodjur, har medfört att intresset för lodjursjakt har tilltagit hos många jägare. Lodjursjakt räknas inte som speciellt enkel och jaktresultatet hänger mycket på att hundarna är bra. Men vad innebär detta och hur får man fram sådana hundar?

En sprinter
Grovt räknat kan man skilja mellan två typer av hundar för lodjursjakt. Drivande och ställande. Vad som är mest effektivt är beroende på terrängen. Lodjuren uppsöker som regel den mest oländiga terrängen när de får en hund efter sig, men det som är oländigt i till exempel Värmland i Sverige, är som Danmark i förhållande till oländig terräng i till exempel Nordland i Norge.I de brantaste lodjursmarkerna som vi har i Norden, finns det ingen hund som klarar av att ställa ett lodjur om det inte själv väljer att stanna. I flackare terräng, och med inte alltför djup och lös snö, bör en eller ett par snabba och skarpa hundar inte ha några större problem med att tvinga lodjuret att stanna. Lodjuret är en sprinter och inte en maratonlöpare, så på tungt före är det även möjligt för konditionsstarka skidlöpare att gå ikapp det, där terrängen inte är för brant.

Två hundar
Valet av hund beror också på jägarna. Är man fyra, fem stycken som så småningom lärt känna terrängen och kan konsten att sitta stilla och länge i pass, är en stövare att föredra, men är man ensam eller några få, är en ställande hund ett lika bra val.Vissa framgångsrika lodjursjägare har kombinerat detta och använt två hundar. En stövare och en spets. Fördelarna med detta är flera. Man hör på stövaren var drevet går och om lodjuret stannar och klättrar upp i ett träd ger spetsen ståndskall. Många stövare har svårt att förstå att drevdjuret kan klättra och får därigenom tappt vid trädet. Dessutom är lodjuret inte så benäget att gå till angrepp när det är två hundar och dessa har också lättare att försvara sig när de är två. Nu är det inte alla hundar som vill jaga ihop, så de bör användas så mycket som möjligt tillsammans, men det är inte på så många viltslag, utöver lodjur, som det är aktuellt att använda en stövare och spetshund ihop. En annan nackdel är att två hundar kräver två hundförare när terrängen är oländig och därmed blir det en passkytt mindre. Den som tror att man klarar att gå med två stora hundar i koppel på spåret fram till daglegan i den mest kuperade lodjursterräng som finns, må för all del försöka, men när man står där på en klipphylla, som är en halv meter bred och det är femtio meter rätt ner, kommer de flesta att ha fullt upp med en hund.

Oberäknelig
Oavsett typ av hund, släpper man inte hunden innan lodjuret eller lodjuren har stötts ur daglegan. Innan man kommit så långt måste denna ringas in, så att man vet inom vilket område djuret ligger. Är man bekant med trakten och så erfaren att man kan läsa terrängen, går det att med ganska stor säkerhet gissa var lodjuret ligger, men lodjuret är oberäkneligt så ringningen måste genomföras noggrant. När det är gjort placeras passkyttarna ut och så tar hundföraren an spåret. De flesta hundar som jagar lodjur, jagar även annat vilt, så därför skall lodjuren stötas ur daglegan innan hunden eller hundarna släpps. Dessutom får de då stöd av hundföraren. Ifall hunden inte har jagat så mycket lodjur tidigare, är det viktigt att hundföraren hänger med på drevet efter bästa förmåga och stöder hunden på tappterna och hjälper den i de besvärligaste terrängavsnitten så att den så småningom förstår att den måste ta sig runt även om lodjuret tagit sig fram där. Ett drivet lodjur går, som nämnts, i den mest oländiga terrängen och det är viktigt att hunden blir van att jaga under sådana förhållanden och inte får panik när den fastnar på en hylla långt uppe på en fjällsida. Det är de svåra terrängförhållandena som skiljer hundarna åt. Förmågan och viljan att jaga under sådana förhållanden är få hundar förunnade. Men är jaktlusten stor nog kan man komma långt. Dessutom måste hunden ha ett starkt psyke för emellanåt kan det bli konfrontation och då måste den tåla att få lite stryk. Det händer också att hundar dödas av lodjur, så det krävs också en något annan inställning hos hundägaren än när man jagar till exempel hare. Ha försäkringen i ordning.I det sammanhanget är det viktigt att hundföraren noga informerar nya passkyttar om att de övertygar sig om att lodjuret är helt dött innan hunden släpps fram. I alla andra fall skall hunden kopplas.Frågar man en vildsvinsjägare på kontinenten om vad det är som kännetecknar en bra vildsvinshund, får man som regel till svar att den skall vara billig. Fullt så långt bör man inte sträcka sig vad avser lodjurshundarna, men risken för att hunden kan skadas eller dödas finns absolut närvarande och det måste man vara beredd på.

Låg bytesmedvetenhet
Vilken ras man skall välja bland stövare är nog av mindre betydelse än val av individ. Det är en fördel om de är högbenta och inte för tunga i kroppen och att de har ett hörbart drevskall. Dessutom bör de besitta ett visst mod så att de inte slutar att jaga av sig själva om lodjuret stannar och gör front. Många av dagens stövare har mycket låg bytesmedvetenhet som ett resultat av många års avel på drevförmåga. Som lodjurshundar är det en fördel om de är intresserade av det döda viltet. Under injagningen är det positivt om de får bita och härja något med de första, döda katterna, medan hundföraren och passkytten haussar upp stämningen.I USA används stövare vid pumajakt och dessa hundar ger också skall på kattorna när de har träat och detta är givetvis en fördel. Ofta jagas dessa hundar in på tvättbjörn, som också gärna klättrar i träd.

För tunga i kroppen
Bland spetsarna är inte heller rasen så betydelsefull, men de högbenta hundarna har givetvis en fördel i snön och då handlar det som regel om laikor och jämthundar. Bland öst- och västsibiriska laikor finns det ofta ett medfött rovdjursintresse och en skarphet, men som det ofta är bland små raser som snabbt blivit populära, är det långt mellan stjärnorna. Den som vill satsa på laika som lodjurshund bör lägga ner mycket arbete på att leta avelshundar med de rätta egenskaperna och man skall inte heller vara rädd för att gräva. Många av dagens nordiska laikor har blivit älghundar med tunga kroppar, så skall man ha en lodjurshund bör man leta bland de torra och lätta hundarna som har den snabbhet som är en av laikans fördelar. Bland jämthundarna är den jaktliga bredden större, men det är långt ifrån alla som har den nödvändiga rovdjurs-skärpan.I områden där snödjupet inte utgör något problem är andra spetsar som gråhund och finsk spets också aktuella.

Idealhunden
Ett alternativ är också halvstövare. En blandning mellan stövare och spetshund som i Sverige används främst vid älgjakt. Dessa såväl ställer som driver älgarna med skall (det senare är förbjudet i Norge) och är därför populära hos passkyttarna. Vissa har också använts på lodjur och här kan man nog finna idealhunden som både jagar lodjur med skall och som ger ståndskall när lodjuret stannar. Problemet är bara att övertala ägarna till duktiga spetshundar och stövare att låta para dessa hundar med varandra.

Man tager en katt
När man skall jaga in en blivande lodjurshund, är det nog bäst att börja med ”snällare” arter än lodjur. Hare och räv för stövaren och grävling och mård för spetsen, är lämpliga alternativ. För att träna in hos stövaren att drevdjuret kan klättra, kan man också prova den på katter. En katt, som av en eller annan anledning, dyker upp på ett hygge där det bara finns ett träd, är ganska förutsägbar när den får en hund efter sig. Att klara brant terräng är också en träningssak, om nerverna är i ordning, så det är ingen dum idé att låta unghunden få pröva sin förmåga under gynsamma omständigheter.Att hundarna jagar annat vilt är bara en fördel. Jaktsäsongen på lodjur, kan med dagens tilldelning, bli ganska kort och det är inte särskilt meningsfullt att hålla hund för en jakt på några få dagar. Dessutom måste hundarna vara i form när lodjursjakten börjar och har- och rävjakt med stövare är ett bra komplement, likaså mårdjakt med spetsarna.För att få fram en bra lodjurshund är det också viktigt att hundföraren uppoffrar sig under injagningen och hänger med på drevet för att stödja hunden när lodjuret hoppar upp eller ner i det värsta Norden kan erbjuda av oländig terräng. Detta kräver ett visst mått av kondition och inte minst viljestyrka att plåga sig själv och inte ge upp även om oddsen är dåliga.Under injagningen händer det också att hunden byter till annat vilt när de har fått tappt på lodjuret och det är då fullt upp med att få kopplat hunden och spåra ett stycke på lodjursspåret innan man släpper på nytt.

Koppeldragare
För hundföraren är snöskor ett bättre alternativ än skidor eftersom han har armarna fria när han skall tygla en ivrig hund i kopplet. Stick i stäv med all annan hunddressyr är det en fördel att lära hunden att dra i kopplet när man klättrar uppåt i brant terräng. Då kan man skicka upp hunden först och sedan dra sig själv upp i kopplet.Bland snöskor finns det många modeller, men några av de bättre är de så kallade Sherpasnöskorna från Kanada som är konstruerade för brant terräng och är försedda med kraftiga stålklor under foten.Tror man blint på skidor är det en fördel att limma på halkbelag under dem.Halkbelagen är band som limmas på i hela skidans längd och består av glasfiberhår som glider medhårs och stoppar upp mothårs. Idén är gammal, men förr var det vanligt att använda renhud med håren kvar. Till hundförarens utrustning hör också en smidig ryggsäck som för övrigt tenderar att bli lättare allteftersom säsongen fortskrider, men den bör innehålla en torr ylleundertröja, mössa och vantar, så att man kan byta på sig om man blir genomvåt och måste stå stilla en stund. En oöm studsare i en kaliber man trivs med är också något av det man släpar med sig. Hagelbössan har som bekant begränsad räckvidd och får man lodjuret på hagelhåll, bör man också kunna vara farlig med studsaren.All utrustning till trots, som under all annan jakt sitter det viktigaste mellan halsen och mössan. Viljan att kämpa vidare under svåra förhållanden och förmågan att lära av de erfarenheter man gör, betyder mest. Lodjuret är oberäkneligt och man blir aldrig fullärd som lodjursjägare. De som tror det har nog en blygsam skottlista.
Text och foto: DAGH BAKKA

AKTUELLT

Skyddsjakten i Rackstad: ”Vi hoppas få bort hanen”

Värmland (JJ) Länsstyrelsen har beslutat om skyddsjakt på en andra varg i Rackstadreviret. Sex jakthundar har dödats eller skadats av vargarna och så sent som på lördagen inträffade en ny attack. – Vi hoppas få bort hanen i flocken, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna i området.

Nyupptäckt invandrad varg i Norrbotten

Arvidsjaur (JJ) Tack vare spårsnö har länsstyrelsens personal kunnat spåra en varg öster om Arvidsjaur. Enligt DNA-analys härstammar vargen från den finsk-ryska populationen.

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Annonser