För mycket rekyl?

rekyl.gifSparkar din studsare bakut? - Får du stryk på kindbenet? - Skjuter du kraftigare kaliber och laddning än du behöver? - Kanske du har felaktig stockning eller skjutstil? - För det är väl inte så att du rycker av skotten...?


 Varje gång vi lossar ett skott och en projektil lämnar pipmynningen verkar samtidigt en likvärdig rörelsemängd åt andra hållet.
Som skyttar är vi oftast bara intresserade av att subjektivt beskriva i vilken grad denna rekyl påverkar våra sinnen. Låt oss kalla detta för upplevd rekyl.
Den vetenskapligt orienterade ballistikern talar i stället objektivt om det rekylerande vapnets rörelsemängd eller dess kinetiska energi. Rörelsemängd är hastighet multiplicerad med vikt. Låt oss kalla detta för dynamisk rekyl.
Om olika skyttar skjuter en given laddning i ett speciellt vapen, får de sannolikt olika upplevelser av laddningens och vapnets dynamiska rekyl.

Deras omdömen skiljer sig beroende på:
• hur vapnet passar skytten
• om skjutstilen är lämplig
• hur mynningsknallen upplevs
• om skytten är lång, kort, grov eller spinkig

Skytten kanske inte känner något alls i situationens upphetsning eller så upplevs rekylen som en förtroendeingivande knuff eller så sparkar vapnet som en åsna, blåslår ansiktet eller överarmen eller ger en häftig huvudvärk.

12 000 skott
Steve Holmqvist på Norma i Åmotfors har daglig erfarenhet av rekyl sedan 1950-talet. Som värst sköt han 12 000 (tolv tusen) kulskott på en dag. (Funktionskontroll av .30 US Carbine.)
– Fyra damer laddade magasin åt mig och de fyra vapnen blev så heta att vi stack dem i vattenhinkar. Det var hemsk skjutning, berättar Steve när JAKTJOURNALEN ringer och pumpar honom på yrkesmannens syn på rekyl.
– Jag hade ont överallt – i huvudet, i fingrarna, i hela kroppen!
Den kaliber Steve har svårast för att hantera är .378 Weatherby Magnum. Fabriksladdningen med en 400 grains kula ger en oerhört snabb kick jämfört med exempelvis .460 Weatherby Magnum med en 500 grains kula.
– För mig blir det lite svart ett tag. Och .378:an gör mycket ondare än någon annan.
De flesta som frestas att prova, skjuter bara tre till fyra skott. Sedan har de fått nog.
– En gång sköt jag 18 smällar med den, men då gjorde det ont, erkänner Steve.
Ingen slipper undan. Alla drabbas av rekyl. Det är därför viktigt att man finner sin personliga smärtgräns och gärna lägger sig en bra bit under den.

Rycker du?
Men vi skall inte känna oss trygga för att vi skjuter ett välstockat vapen som ger en acceptabel, upplevd rekyl med en god skjutstil. Risken för att vi rycker av ett skott ligger alltid på lur.
Nämn den jägare som aldrig har drabbats av älgfrossa eller bockfeber. En del goda skyttar rycker av sina skott, men de gör det i ringa omfattning, lika från gång till gång och alltid.
För att åtgärda detta ”dolda” problem måste man erkänna för sig själv att man rycker. Alla skyttar bör lära sig att ”läsa” sina skott; se och känna i avfyringsögonblicket var de hamnar i målet. Om riktmedlet låg rätt, men kulan träffade någon annanstans, råder inget tvivel: skytten ryckte!
Denna förödande ovana lagras i vårt undermedvetna, när vi skjuter vapen och laddningar med rekyl som vi upplever som våldsam.
Vårt nervsystem registrerar dessa obehagliga tillfällen och står sedan i ständig direktkontakt med avtryckarhandens nervtrådar för att plötsligt orsaka ett förödande ryck och avtryckarfel, när vi minst anar det. Ovanan kan bli svår att arbeta bort.

Ladda tomt
Knallen har också betydelse. Både nybörjare och veteraner har nytta av att avskärma sig från smällen. Det är klokt att använda både öronproppar och hörselskydd (stora, bulliga kåpor är bäst) på skjutbanan.
Den som ”aldrig rycker av ett skott” kan låta kompisen ladda studsaren under träningspass. Denne låter bli att ladda ibland varpå skyttens fallenhet för ryck obarmhärtigt avslöjas.
Ringa rekyl är ett viktigt skäl till att 6,5×55 fortfarande är omtyckt. Gruppen med kalibrar som ger blygsam dynamisk såväl som upplevd rekyl rymmer säkert ett halvdussin till i klass 1:s nedre liga. Med dem kan de flesta placera kulan där den dödar utan att uppleva biverkningar.
Det är sant att medelflyktsträckan noterats till 43 meter för 6,5×55 och 19 meter för .358 Norma Magnum i Stora Skogs undersökning av 3699 fällda älgar åren 1990-1994, men 25 meter extra flyktsträcka bedöms av många jägare väga lätt gentemot grovkaliberns åsnesparkar och övriga karaktärsdrag.

Tämj rekylen
Hur skall man göra om man ändå vill skjuta grovt?
Steve berättar hur han håller en hårdkickande bössa på skjutbänken:
– Jag bara stöder den mot axeln. Jag klämmer inte hårt. Det får man inte göra. Då får man mera stryk. Och så tar jag emot en hel del rekyl i den främre näven.
Det är en fördel att sitta högt med kroppen och vrida den så att man tar smällen med axlarna i trubbig vinkel mot vapnet.
Vidare är det praktiskt att tänka på följande innan man trycker av: Rekyl kan tämjas genom att man använder ett tyngre vapen. Rekylen bestäms bland annat av kulans vikt, dess utgångshastighet ur studsarpipan och vapnets vikt.
Eller i mera konkreta termer: En studsare som avfyrar en 9,7 g kula med 910 m/s ger mindre rekyl än en 11,7 g kula med samma hastighet. En studsare som avfyrar en 19,5 g kula med 760 m/s sparkar mera än en som avfyrar en 13,0 g kula med samma hastighet.
En studsare som väger 9 kilo ger mindre rekyl än en som väger 7 kg, om man använder en identisk kula med samma vikt och hastighet.

Rekylbroms eller skjutkurs?
Eftersom jaktvapen bärs längre tid än de skjuts, finns det praktiska gränser för vad jaktstudsare rimligtvis bör väga. En .30-06:a är normalt dräglig att skjuta, om den väger minst 3,4 kg; en 7 mm Remington Magnum bör väga 3,8 kg; en .300 Weatherby 4,1 kg, en .338 Winchester och .375 Magnum cirka 4,3 kg. För de grova kanonerna .416 Rigby och .458 Magnum är minst 4,8 kg att föredra.
Den som vill utrusta sitt vapen med rekylbroms kan välja mellan flera konstruktioner. De som monteras på pipan kan orsaka hörselvådlig knall för både skytt och närstående. De ändrar vapnets balans och proportioner till det sämre.
Det finns även möjlighet att montera rekyluppsugande mekanik i kolven. Urgröpning av stockmaterialet är ofrånkomlig, ändring av balansen är sannolik.
Det är rimligt att ställa sig frågan, om det inte är smartare att gå ner i kaliber – bevara hörsel och balans (den egna såväl som vapnets!) – och framöver glädjas åt att man faktiskt har förmåga att skjuta väl med ett lågrekylerande och linjeskönt vapen. Varför inte satsa dessa prylpengar på skjutlektioner i stället?

Fegispåse med blyhagel
Att lossa flera skott från skjutbänk behöver inte bli en pina (med smärtupplevelser som bäddar för framtida ryck).

Här är några tips:
• Se till att vapnet har en bred bakkappa av bästa stötupptagande material.
• Stoppa en frottéhandduk innanför skjortan eller använd stötabsorberande material (neoprengummi eller en bit liggunderlag mellan bakkappa och axel.
• En liten fegispåse i läder, den amerikanare kallar sissy-bag, 7x10x15 cm, med sand eller blyhagel (Töm dina and- och gåspatroner här…) är effektiv, om den placeras mellan axelleden-bröstmuskeln och studsarens bakkappa. Då måste den den dynamiska rekylen först flytta påsen (ca 1 kg) innan du upplever rekylen.
Det var vanligare förr att Norma testade dynamisk rekyl med hjälp av ett vapen på en slide, en glidbana. Efter skott kunde man mäta hur många millimeter vapnet rört sig bakåt och göra intressanta jämförelser vid prov av olika laddningar.
– Om man ökar hastigheten 20-30 meter per sekund, då händer i stort sett inget med (den dynamiska) rekylen. Vapnet flyttade sig bara 0,5 till 1 mm, minns Steve.

Knallen ger obehag
Många handladdare reser kanske nackhår inför detta påstående, för de är sannoklikt övertygade om att de upplevt en häftigare rekyl, när de ”speedat” kulorna. Så sant! Mynningsknallen har blivit avsevärt högre och otäckare och är en av de faktorer, som gör att vi subjektivt upplever mera rekyl.
Steve säger:
– Det är först då man byter kula som det händer något. Går jag från 180 grains till 220 grains, då förväntar jag mig mycket mera rekyl, ungefär 5 mm på sliden (glidbanan). Så är det!
Steve var en av pionjärerna som, från slutet av 1950-talet, praktiskt utvecklade Weatherbys höghastighetsammunition som laddades av Norma.
– Vi provade en väldig massa kulor och sköt på 100, 200 och 300 meter för att få flygtider. Då kunde man skjuta 300 “smäll” på en dag. Liggande! Man fick lära sig att hålla i stocken.
Det är intressant att spekulera var modern stockdesign skulle ha varit idag, om inte Weatherby eller “California”-trenden fått så stor genomslagskraft då. Den flashiga Monte Carlo-stocken orsakade att utvecklingen av gevärsstockar kom in på ett sidospår.

”Klassisk stock bättre”
Först många år senare växlade vapenindustrin över sin massproduktion på mera raka stockar som var lämpligare att sikta med, gav en effektivare skjutkontroll och förde den dynamiska rekylen mera rakt bakåt utan att göra extrema uppkast som slog skytten på truten.
Steve vet av lång erfarenhet:
– Det beror fruktansvärt mycket på vilken stockning man har. Dessa raka stockar, som man börjat med nu, är bäst! BRNO och många tyska studsare är hemska att skjuta med. De slår upp på kindbenet eller käkbenet, eftersom systemet ligger mycket högre än kolven. Det är skillnaden.
– Jag skjuter hellre en studsare med så kallad klassisk stock, med kolvryggen vågrät med pipan, än jag skjuter en med Monte Carlo.
Antingen man ägnar sig åt golf, tennis eller skytte lönar det sig att ta instruktörshjälp för att lära sig utgångsställningar, korrekta vinklar och nyttiga grepp. Man behöver inte gå längre än till älgbanan för att se att många inte ens vet hur de skall göra en korrekt anläggning för att få minimalt med stryk av rekylen.

”Mynningen i axeln”
För att bakkappan ska komma i rätt läge – mellan axelleden och bröstmuskeln – krävs att vapnets vinkel i förhållande till kroppen är korrekt.
Är vinkel rätt bildas en nära nog rätvinklig triangel mellan vapnets mynning och vänster axel (för högerskytten), säger P O Östergren i Jaktskytteboken, LTs Förlag.
– Förs mynningen över för mycket åt vänster, då kommer bakkappan att hamna på axelleden eller överarmsmuskeln.
Det vanligaste felet är att man skjuter med armarna, kroppen följer inte med i rörelsen. Vänsterarmen är alltför dominant och för därigenom vapnet för mycket åt vänster. Det kan ge blåslagen överarm, dålig rekylupptagning och kindkontakt. Detta medför i sin tur att ögat kommer fel i fyrpunktslinjen; man bommar eller ännu värre – skadskjuter.
– Armskytte, det vill säga förskjuten triangel, är ofta orsaken till att man får kikarsiktets okular i pannan vid kulskytte.
Det är P O Östergrens bestämda uppfattning att man skall lära sig att göra en korrekt anläggning, som man utför lika varje gång.
– Annars är det meningslöst att passa till kolven.
Författaren har en utmärkt bra illustration kallad “Mynningen i axeln”. Man skall tänka sig att kulan kommer från vecket mellan axelled och bröstmuskel.
– Vänder du denna mynning mot målet blir triangeln automatiskt riktig och därmed kommer bakkappan att hamna rätt på axeln med ett lyckat anlägg som följd.

rekyl5.jpgMonte Carlo-stock, Husqvarna.
Skyttens eget älgvapen sedan 27 år. Den främre lampan på pipmynningen visar maxhöjden på uppkastet.

rekyl4.jpg

Stock: Monte Carlo
Fabrikat: Husqvarna
Kaliber:
.358 Norma Magnum
Vapnets vikt: 3 600 gram
Patron:
Norma Blyspets 16,2 g

rekyl2.jpgKlassisk stock, Varberger.
Notera lägre uppkast vid pipmynningen och över lådan. Skyttens kommentar efter åtta plus åtta .358 Norma Magnum-patroner i rask följd: ”Jag upplevde en märkbart stor
skillnad. Vapnet med klassisk stock sparkade inte alls på samma sätt.”

[bild3]Stock: Klassisk
Fabrikat: Varberger
Kaliber:
.358 Norma Magnum
Vapnets vikt: 3 675 gram
Patron: Norma Blyspets 16,2 g

rekyl3.jpgSkjutprovet, där batterilampor (”dynamiskt”) ritar en bild av stockningens betydelse för uppkastet, kan du göra själv. Vi använde Lamphållare 22-67, Glödlampa C för sockel E10, Kabelskor, Kabel SKX oval – allt från från Clas Ohlsson. Tråd och lampor seriekopplades och fixerades med eltejp på vapnen. Batteriet förvarades i fickan. Norma Blyspets 16,2 g har V0=853 och E100=4422 Joule.

Text och foto:HANS NORGREN

AKTUELLT

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Ny fästingart funnen i Sverige

Kungsbacka (JJ) Varmare klimat för med sig nya arter norrut. Den brokiga hundfästingen har hittats både i Danmark och Sverige. Arten återfinns vanligen längre söderut i Europa.

Annonser