Drev på drev med drever

novemberradjur.jpgPå Mark Lindholms jaktmarker i Valdemarsvik, sju mil söder om Nyköping, är det jakt med drivande hund som gäller. Här klingar drevskallen dagarna långa och för den ljuva musiken står givetvis drevrar. Tillsammans med sina söner Per och Tommy har familjen åtta stycken drevrar, det finns med andra ord alltid en utvilad jycke att släppa.

Mark Lindholms 1 000 hektar stora jaktmarker är belägen ute på en halvö, ett par mil sydöst om Valdemarsvik, vid byn Åsvik. Området är som klippt och skuret för hundjakt och måste uppfattas som rena drömmarker för den orolige hundägaren. Här finns inga hårt trafikerade vägar och om drevet går på långskjuts tar det stopp ute vid havsklipporna.
Och, som sagt, ute i Åsvik är det hundjakt som gäller för hela slanten. Här förekommer i princip igen purschjakt och det är sällan man skjuter ett stänkdjur på drevet. Även om det är Mark, Pär och Tommy som är mest extrema i sitt hundintresse, delas även deras filosofi av de övriga jägarna i de åtta man starka jaktlaget.
– Jakten är som roligast när man får skjuta drevdjuret efter ett bra hundjobb, säger Anders Trysén. Han är en av jägarna som samlats denna tidiga morgon för planeringen av den kommande jaktdagen, givetvis sitter det även en förväntansfull drever i skuffen på hans bil.
När alla är samlade tar Mark till orda.
– Det är många hundar som ska få chansen att komma ut och jaga idag därför är bäst att vi kör igång med det samma. Anders, du och jag tar var sin sida av Gölen, Nicklas kan släppa nere vid Stensvedjan.
Moskogens Raja I, ägare Nicklas Karlsson.Tre hundar
Innan kopplen stryks passar jägarna ut i två grupper, en runt Gölen och en runt Stensvedjan. Mark kommer att släppa sin unghund Amanda, mitt emellan Nicklas Karlsson och Anders Trysén. Amanda är en avkomma efter hans SDCH Brånhults Jonna och om det går som planerat kommer hennes drev att dra sig antingen väster- eller österut. Det innebär att en av passargrupperna kommer att få njuta av två härliga drev samtidigt.
En stund senare är Mark och Amanda vid bikuporna i Bredvik. Tiken hinner knappt försvinna in i skogen innan hon stämmer upp till dagens första drev.
– Som du ser är det gott om rådjur här, säger Mark med en munter stämma. Det pratas ju mycket om att stammen är på väg neråt, men vi har faktiskt inte märkt av någon större minskning de senaste åren. Vi har i och för sig en ganska försiktig avskjutning här, men det blir i alla fall runt 15-20 stycken per år avslutar Mark.
Med ett tätt och intensivt skall får Amanda rådjuret att bukta snävt i området. Spänningen stiger när rapporterna om smaldjurets framfart duggar tätt över radion. Det känns som det bara är en tidsfråga innan det ska smälla. Frågan är bara hos vem?
Trots att både Mark och Pär får se drevdjuret ett flertal gånger lyckas det varje gång lite retligt smita förbi strax bortanför hagelhåll. Men jakten går vidare och när spänningen är som mest intensiv lessnar rådjuret tvärt och sticker på långskjuts. Lite snopna står vi där med långa hakor och hör hur hundens skall sakta tonar ut, för att till sist helt försvinna.
Sextaggare på benen
Normalt brukar dessa händelser ge en stark känsla av antiklimax, men just nu gör det faktiskt inte så mycket, för Nicklas drevertik, JCH Moskogens Raja I har just dragit igång ett härligt drev i närheten. Precis som för Amanda buktar det bra även denna gång och nästan omgående får Nicklas drevet upp i famnen. Men, men, återigen är avståndet lite drygt till det smaldjur som hunden fått på benen.
Bukt på bukt öser Raja på och rådjuret är synligt ett flertal gånger när det växlar mellan de två mindre bergen där drevet går. Trots att rådjuret buktar riktigt bra verkar det inte vara så lätt att få det i pass. Det är inte direkt några lättjagade marker vi befinner oss på och rådjuret gör det extra svårt när det undviker de gamla kända generalpassen.
Insatsen och spänningen ökar ytterligare efter Pärs meddelande över jaktradion
– Hunden har bytt drevdjur. En fin sextaggare passerade just här uppe på höjden i riktning ner mot dig Nicklas. Du får vara beredd ifall den försöker bryta ut, säger Pär
Nicklas som har flyttat sig en bit ifrån buktområdet står nu vid en väl använd viltstig som löper ner från det berg där drevet snurrar.
– Om bocken tänker växla område är det här ett riktigt kanonpass, viskar Nicklas och pekar upp mot branten.
Ovanför oss hör vi hur Raja öser på och det verkar faktiskt som drevskallet sakta ökar i styrka. Ja helt klart är det på väg mot oss. Plötsligt och likt en bergsget kommer bocken farande i full fart utför bergssidan.
Ovisst utfall
En förrädisk kastvind når rådjuret i samma ögonblick som Nicklas höjer bössan och precis när skottet går kastar bocken och försvinner in i vegetationen. Lite oroligt tittar Nicklas bort åt det håll där djuret försvann.
– Den borde ligga där, allt kändes bra när skottet gick, säger han.
För säkerhets skull gör Nicklas sig beredd för att stoppa hunden när den ivrigt kommer längs löpan. Uttrycket i Rajas ögon skvallrar om att hon har varit med förr och tiken verkar se framemot att få lugga lite i den fällda ”busen”. Villigt låter hon sig kopplas men besvikelsen är påtalig när Raja verkar inse att hon gått miste om avslutet.
Med hunden i koppel går Nicklas efter bocken och det visar sig vara på det sätt som skytten misstänkte. Bara ett kort stycke från skottplatsen ligger sextaggaren och lättnaden och glädjen är påtaglig både för husse och hund.
I och med det lyckade avslutet avbryter Mark jakten och kallar till samling nere vid Stensvedjan. När Tommy dyker upp visar det sig att han plockat upp Amanda på vägen.
– Jag hittade henne ner vid bikuporna säger han till Mark med ett lite retsamt tonfall.
– Ja, det är ju där hon borde vara. För det var ju där jag släppte henne, svarar Mark lite finurligt.
Den korta dialogen mellan far och son avslöjar att det råder en varm och skämtsam stämning inom familjen angående jakthundar och deras dressyr.
Pausen utnyttjas till att fylla på energireserverna och summera förmiddagens jaktliga händelser. Det visar sig att även jägarna uppe vis Gölen har fått uppleva en bra och spännande jakt. Anders Tryséns drever, Chappe, har tydligen presterat ett riktigt bra drev, där rådjuret varit synligt ett flertal gånger.
Marks söner Per och Tommy är minst lika inbitna dreverfantaster som sin far. Tillsammans äger de åtta stycken drevrar.Osannolik tur
Även om den största delen av Marks jaktområde består av kompakt skog och är ganska svårpassat så finns det några lättjagade delar, Kråkvikskullen är ett av dessa. Kråkvikskullen påminner om en klassik ”kött-såt” och är en bergskam som inramas av en sjö, en by och åkermark.
Jag får en känsla av att Mark och hans söner normalt inte jagar i såten, men efter önskemål om bra fotomöjligheter från JJ:s utsände faller lotten på Kråkvikskullen.
– Det finns alltid gott om rådjur på kullen tack vare den goda tillgången på foder i närheten, förklarar Per.
I den här såten blir det bara Pers drever Hagenskallets Erk, som kommer att släppas. Till skillnad från förmiddagens jakt sitter nu passarna mer koncentrerat och samtliga kommer att kunna följa jakten med ”egna öron”.
Upptaget kommer nästan omgående och hundens framfart rör verkligen om i grytan. Ett flertal rådjur ”stänker” ut längs den åkerkorridor som skiljer Kråkvikskullen från mer sammanhängande skog. På ett mirakulöst sätt undkommer rådjuren passarna och när slutligen drevdjuret dyker upp lyckas även det smita igenom passarkedjan.
Jakten går vidare och strax börjar drevet bukta i Rosendalen, ett på alla sätt mycket oländigt skogsområde. Eftersom det är svårt att hitta bra pass inne i såten postar jägarna i stället om längs den skogsväg som skär genom Rosendalen.
Trots att hunden håller i och gör en riktigt bra prestation blir det aldrig någon riktig nerv i jakten. Drevet befinner sig alldeles för långt bort och den där härliga känslan av när drevskallet ökar i styrka och spänningen stiger infinner sig inte.
När Erk senare avbryter jakten samlas gänget för att dra upp planerna för nästa dags jakt. Ämnet i samtalen blir snart jakthundar och det är intressant att följa diskussionen. Som vanligt finns det nästan lika många åsikter om hur en lämplig rådjurshund ska vara som det finns jägare.
– En lämplig rådjurshund ska hålla i två till tre timmar med ett tätt skall och lugnt drevtempo, men det brukar ju ta några år innan de lugnar ner sig, säger Mark, och jaktdagen avslutas med engagerat hundprat.
Text och foto: THOMAS EKROTH
Jaktjournalen November 2004

AKTUELLT

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Ny fästingart funnen i Sverige

Kungsbacka (JJ) Varmare klimat för med sig nya arter norrut. Den brokiga hundfästingen har hittats både i Danmark och Sverige. Arten återfinns vanligen längre söderut i Europa.

Annonser