Måsebo Nizon var bara sex månader gammal när han drev sin första dovhjort. Buster, som strävhårstaxen kallas till vardags, hade tills nu inte drivit något vilt när vi en decemberdag bestämde oss för att göra ett försök. Egentligen hade vi kommit för att smygjaga dovvilt, men en liten hörselupplevelse med hundskall borde inte vara helt fel. Anders och Tom Rune gav sig iväg och sökte sig pass på en ås med gammal tallskog. När de hade kommit i pass släppte jag Buster på ett hygge, fem- sexhundra meter därifrån.

Det började smälla Buster började genast ge skall och arbetade sig in mot kanten av ett bestånd med ung tallskog. Här övergick skallandet till något mer drevliknande och det började bukta inne i ungskogen. Jag förflyttade mig då och då upp bakom den drivande hunden, som emellanåt behövde lite psykologiskt stöd, och spekulerade i om det verkligen fanns något drevdjur framför honom. Maken till trångt buktande hade jag aldrig tidigare noterat. Tallungskogen omfattade åtskilliga hektar, och den var så högt uppkommen att det var omöjligt att se någonting. Efter tjugo minuter började drevet närma sig tallåsen, där passskyttarna stod. Jag var fortfarande tveksam på vad hunden drev, när det började smälla i ett av passen. Drevet gick däråt, men passerade och drog iväg utför åsen. Jag följde efter och hörde att det nu gick rätt ut. Efter ytterligare fem minuter fick jag kopplat taxen, som arbetade med att ta sig över ett dike. Måste bäras Vi gick upp till Anders pass och där låg det en dovkalv, en hind, ett smaldjur och en spets. Han kunde berätta att sammanlagt hade det kommit tio dovvilt i hans pass. De hade kommit lugnt och stilla, men den sista hade vikt av strax innan passet, och det var den som hunden fortsatt att driva. Trots att djuren låg flera hundra meter från närmaste väg och måste bäras ut, tog det inte bort glädjen över en fin drevdebut för en ung tax. Året därpå prövade vi flera släpp med Buster enligt samma modell. Passskyttar i förhåll en bit bort och så hundföraren in i såten och släpp. Så länge dovviltet inte märker att det finns folk i markerna kan de bukta otroligt trångt. Att hunden är tätskallig och inte alltför hetsig, bidrar säkert också. Dovviltet blev stötta i vind I ett område, där vi släppte Buster, tog det en stund innan upptaget kom, men så småningom blev det fullt drev. Det drog iväg, högt upp på ett berg. För att kunna höra drevet följde jag efter. En bra bit längre norrut, tonade drevet ut och försvann. En råget kom hoppande, men avsaknaden av kulfång räddade henne undan en smäll. Drevet vände inte, så vi blåste av jakten. Det visade sig att hind och kalv hade passerat mellan två passkyttar. Ingen av dem kom till skott, och djuren blev vindstötta. Taxen försvann också utanför pejlens räckvidd i det småkuperade området, men en kvart senare återkom han på bakspåret. När det är som bäst I ett annat område gick det bättre. Passkyttarna sattes ut längs en skogsbilväg och jag gick in och släppte mellan två skogsklädda åsar. De första skallen kom direkt efter släpp, men det tog lite tid innan taxen fick ordentligt tryck på drevet. Då, emellertid, gick det som när man häller ut ärtor ur en säck. Först flera bukter runt mig inne bland kullar och klyftor, men drevdjuren hördes bara. Så gjorde drevet en bukt norrut innan det vände och passerade fem passkyttar, som antingen skymtade djuren eller hörde dem. Hunden öste på för fullt och spänningen var verkligen utdragen. Dovviltjakt med drivande hund när den är som bäst. Slutligen gick de fyra drevdjuren, två hindar och två kalvar, rakt på Anders som stod rätt som vanligt, och två av dem blev kvar på platsen. De andra två kunde tacka en slapp utkastarfjäder för att de fick passera. Spänningen utanpå Vi samlades i Anders pass och sammanfattade, som vanligt, efter avslutat drev. Drevet hade pågått i ungefär trekvart. Samtliga passkyttar hade hört hela eller nästan hela drevet. Flera stycken hade haft det så nära att spänningen nästan hade krupit ut på kläderna och några hade skymtat drevdjuren. Trots vissa vapentekniska problem var sammanfattningen klar: Dovviltjakt med tax är max! Text och foto: DAGH BAKKA Jaktjournalen November 2003