Vi har lärt oss att vårt kompetensområde bör diskvalificera oss från att ha åsikter om bevarandebiologi. Vissa människor tvekar inte att använda ord som ”pseudovetenskap” och ”konspirationsteorier” för att förhindra objektiv debatt. Vi har i allmänna inlägg och i två olika utfrågningar i parlamentet tagit oss friheten att påpeka några grundläggande fel i den nuvarande förvaltningen av varg – till exempel när det gäller hur viss grad av inavel ska hanteras. Dessutom är det en känslig fråga att dagens vargstam knappast kan sägas vara naturligt hemmahörande i Norge.

Därför är vi intresserade av varg

Innan vi går vidare, låt oss förklara hur man kan vara intresserad av den här frågan, även om man inte är ”vargforskare”. Den undertecknade Torstein Steine ​​är en genetiker med särskilt intresse för bevarande av genetisk variation i populationer med en smal avelsbas. Ur denna synvinkel är det naturligt att påpeka följande grundläggande villkor: För att förhindra inavel, är det lika viktigt att ta bort avkomman av den ursprungliga grundarna av en population, såsom att föra in nytt material. Att maximera antalet djur är det inte nödvändigtvis alltid lämpligt. När det gäller arten varg i Skandinavien är det också så att hög täthet av etablerade revir kan göra spridningen av nytt genetiskt material svårare. Undertecknad Øyvind Øverli är neurobiolog och beteendebiolog med bakgrund från populationsgenetik i laxfiskar, med särskilt intresse för ärftliga skillnader i stress och motståndskraft mot sjukdomar. Vi har upprepade gånger hört att våra respektive discipliner borde diskvalificera oss från att ha åsikter om bevarandebiologi. Vissa människor i förvaltningen tvekar inte att offentligt använda nedsättande ord som ”pseudovetenskap” och ”konspirationsteorier” för att förhindra saklig debatt. Men kan laxbiologin också vara relevant för varg? Grundläggande biologiska begrepp som bestånd är gemensamma för alla arter.

Ska ha lärt sig en lektion från laxhantering

Uttrycket ”urbaniserat bestånd” är särskilt centralt och ger oss en berättelse om att norsk naturvård verkligen borde ha lärt oss en lektion. I samband med utvecklingen av norska laxälvar på 1970-talet var det i själva verket mycket viktigt för de norska myndigheterna att övertyga markägare och fiskare att det inte fanns olika laxbestånd i olika floder. Därför fanns ingenting som hindrade att man förstörde laxens lekplatser för att sedan kompensera med utsättning av uppfödd fisk. Katastrofen var fullständig när vi dessutom inte kunde producera tillräckligt med lax i Norge, men var tvungna att köpa överskottet av svensk produktion. Den importerade laxen tog med sig parasiten Gyrodactylus salaris, som är dödlig för atlantlax. Sålunda utrotades den ursprungliga laxen i de drabbade floderna och kunde bara räddas genom att all fisk dödades med giftet rotenon. De relativt få forskarna på 70-talet som hade satt sig in i internationell forskning och såg farorna var maktlösa i statens administration. När vi vet att 10 procent av den så eftertraktade finska vargen är infekterad av en dvärgbandmask art (Echinococcus granulosus) så det är fantastiskt att man fortfarande inte inser konsekvenserna av att ignorera begreppet ursprungspopulationer.

Tar inte hänsyn till biologiska realiteter

I vargadministrationen tar myndigheterna fortfarande inte hänsyn till de biologiska realiteterna. Det har förespeglats oss att både den ursprungliga skandinaviska stammen och den nuvarande vargstammen är baserade på så kallad ”naturlig invandring från öst”. Detta är en sanning med modifikation. Den ursprungliga etableringen kom inte från öst utan från söder. Vid slutet av den sista istiden drog sig iskanten tillbaka från söder till norr, och folk och vargar följde vildrenen norrut. Tanken att ”djuren var här först” är fel. Vi har en gemensam utvecklingshistoria, och den mänskliga naturen är en lika naturlig del av ekosystemet som alla andra arter. Att människorna utvecklades till extremt effektiva jägare, använde teknik, blev många och lade beslag på stora resurser, är oomtvistligt. Vi utrotade stora delar av djurlivet runt oss och fortsätter oförtrutet med det. Men det är därmed inte sagt att försök att korrigera gårdagens misstag är ett bra sätt att stoppa denna trend. Vi har helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper om sammanhangen i naturen för att förutsäga konsekvenserna av att exempelvis flytta djur – inklusive deras parasiter och sjukdomar – över stora avstånd.

Slå bort tanken om naturlig invandring av varg

Tanken att dagens skandinaviska bestånd av vargar bör etableras genom naturlig invandring kan man tyvärr så småningom slå bort. Publicerade vetenskapliga data och statistiska bevis är inte ”konspirationsteori”. Två separata finska studier (Kojola et al., 2006, 2009) visar till exempel att dödligheten för vargar som försöker vandra genom renskötselområdet i norra Finland är 100 procent. Detta gäller efter uppfinnandet av snöskotrar och repeterstudsare. Studierna konstaterar emellertid att endast omkring 10 procent av de märkta vargarna förirrar sig in i de nordliga områdena med fri skjutning, men studierna i sin helhet omfattar mer än 80 individer. Genomsnittligt vandringsavstånd innan djuren hittar ett nytt revir är 10 mil och maximalt 40 mil. Inget djur från den skandinaviska sidan har någonsin gått åt andra håll och nått de finska eller ryska populationerna. För de exempel som har observerats är det inte möjligt att informera dem om att de skjuts utan undantag innan de kommer söder om Enare träsk. De ”genetiskt viktiga” individerna av icke-skandinaviskt ursprung, som norska forskare hävdar, som bevis för naturlig invandring under senare tid (efter 1970) kan också vara bevis på motsatsen, nämligen existensen av olika utsättningsprogram.

Bevarandebiologisk galenskap

Därför måste man kunna våga fråga vad det egentligen betyder när det i Stortingets sista rapport om varg står att ”i fall där valpar från svenska djurparker registreras i Norge, bör svenska myndigheter informeras omedelbart”. Här borde det ringa några varningsklockor, bara tanken på sådana metoder är bevarandebiologisk galenskap. Men med svenskarnas nya program för ”genetisk förstärkning” är vi nu uppe i (minst) tre kända program för aktiv återinförande av varg under perioden från början av 70-talet till idag. Att sådana planer upprepas av såväl statliga som privata aktörer, men aldrig genomförs, blir allt mindre trovärdigt. Miljödirektoratet meddelade nyligen att ett omfattande forskningsprojekt kommer att undersöka genetiska och geografiska ursprung för dagens vargpopulation. Skulle de nya undersökningarna bekräfta antagandet att dagens vargstam inte är besläktad med ursprungspopulationen, så faller dagens varg in under Naturmångfaldslagens definitionen av en främmande organism; ”art eller bestånd som inte hör hemma naturligt hemma på plats”. Det enda rimliga är då att ta konsekvenserna av ordalydelsen för Naturmångfaldslagen, och inte minst villkoret i Bernkonventionen om befolkningens acceptans när en art återinförs (artikel 11). Dagens situation ignorerar helt den sanna bevarandepolitiken och tar bort uppmärksamheten från verkliga och hotande globala miljöproblem.