”Bäver Janne” ger sig inte

bavera.jpgGryning i mitten av maj. Bäverjaktens sista dag i mitt-Sverige! Ett tranpar vilar vid en sjö, en råbock sticker iväg upp i skogen med långa språng. Skrämd av bäverjägaren Jan-Bertil, ”Bäver-Janne” Pettersson. – Vi har problem med bävern. Vi måste få bort några varje år. Jag betecknar det egentligen som skyddsjakt, säger han.

Bilen parkeras vid Jannes torp, en vacker plats där hans morföräldrar bott.
Torpet ligger i Södergård, med utsikt över Sörgårdtjärnen. Det hör till Gussjöbygden, och ligger några mil väster om Härnösands stad, men fortfarande inom kommungränsen. Den kommun som så kapitalt missat i sitt kommunvapen, genom att avbilda en bäver, (så långt är det rätt) med en fisk i munnen!
Ingen bäver har någonsin ätit fisk till middag!
Janne gör iordning sin utrustning. En Tikkabock M-70, och fiskhuggkroken av teleskopmodell.
– Bäverjakt är vakjakt! Jag ska reka lite först innan jag sätter mig på pass, förklarar han och smyger iväg längs skogsvägen. Det är fortfarande rätt mörkt inne i skogen, och gräset frasar under fötterna efter nattens frostgrader.
När Janne har intagit sin plats vid Övastjärn, följer flera timmars mänsklig tystnad. Den lilla vind som finns ligger på från hyddan mot Janne.
Medan solen stiger, lättar dimman över tjärnen. Naturen vaknar sakta till liv. Fågelsången blir mer och mer ljudlig. Men bävern… var är bävern?
Hyddan på andra sidan tjärnen ligger tyst och stilla. Runt tjärnen har en eller flera bävrar fällt otaliga träd och därmed markerat sin närvaro. Det har kliat i tänderna. Det märks!
– De kan ha hört oss, eller känt vår närvaro. Den här tiden innan de får ungar brukar de kunna vara lite lugnare. När ungarna är födda blir de mer aktiva igen, säger Janne som börjat frysa och vill röra på sig.

baver.jpgBäver-marker
Janne tar en promenad i den tidiga morgonsolen. Han visar på det stora skogsområde som bävern modelerat om och lagt under sig som sitt ”träsk”. Har står träden döda efter att bäckar dämts upp och ställt mark under vatten.
Vid en mindre bro stannar han upp.
– Det ser ut som en död bäver därborta, säger han och pekar längs bäckkanten. För ett ovant öga ser det mest ut som en sten i vattnet, men efter inspektion konstateras en död bäver. Den luktar rejält illa, och har inte några påvisbara yttre skador.
– Den har nog legat ett tag, men jag undrar vad som hänt. Den har förmodligen blivit skadeskjuten, dykt och drunknat, säger Janne.
Längre upp längs skogsvägen, hittar Janne något ännu märkvärdigare.
– Färska björnspår!… och det är ingen liten nalle, säger han och tittar upp mot hygget. Trots att han vistats mycket i de här skogarna har han aldrig stött på en levande björn.

Bäverjägare
Janne arbetar som maskinist på Härnösands Vattenverk. Inom den kommunala idrottsföreningen är han ordförande och sammankallande för sektionen som rör jakt.
– Det finns olika sektioner för fotboll, innebandy, tennis, orientering och inte minst jakt. Vår sektion är livaktig och har haft mycket roligt tillsammans, skrattar Janne och berättar några censurerade anekdoter.
Man kan lugnt säga att Janne, 52 år, är en van jägare.
– Jag jagar egentligen allt, men är nog intensivast på bäver och älg. Jag har skjutit drygt tjugo bävrar genom åren på det här skogområdet.
De bävrar som Janne skjutit har han gett bort, grävt ner eller använt själv.
– Det är besvärligt att flå bäver. Men har man tålamod blir det fina skinn och det är gott att röka bakdelen. Köttet smakar ungefär som hare. De har ju samma kosthållning och björken sätter smak!
Oftast är det lättast att få två-åringarna som stötts ut från hemmet.
– De är oroliga, inte så vaksamma och vet inte riktigt var de ska vara innan de hittar ett nytt hem. Ofta bor de i sandbankarna kring vattendragen. Ibland kan hela bäckkanten vara perforerad av deras tillfälliga bon.
Det är också tvååringarna som förstör mest skog. Det verkar som om det kliar i tänderna då de fäller träd på löpande band utan att ha någon egentlig nytta av avverkningen.
– Det finns flera bäver-familjer i det här området. Man säger att varje familj får två ungar per år men jag tycker de verkar yngla av sig mer.

aprilc.jpgLasse jagar inte
Lasse Åberg är jordbrukare och den skogsägare som har 300 hektar skogsmark som gränsar till Jannes torp. Han är av samma åsikt.
– Jag är djävligt arg på bävern! säger han och förklarar sin situation.
Lasse blev för femton år sedan anmodad att dika ett område på mellan två och tre hektar för att kunna göra en slutavverkning. Efter dikningen, som kostade en hel del att utföra, växte en hel del lövsly upp. Samtidigt som bävern fick smaklig föda, blev dikena lämpliga flottningsleder för djuren.
– Så nu har jag ett område på cirka tre hektar som är helt uppdämt och förstört av bävern. Lagen säger att en procent av skogsarealen ska vara naturskog. Skogsvårdstyrelsen får säga vad de vill, men nu räknar jag den biten som naturskog. Också för det vara bra med det, säger Lasse.
Själv jagar han inte bäver aktivt.
– Jag jagar inte, jag skjuter den, säger han och skrattar. Pappa lärde mig att inte gå till skogs utan redskap. Så jag går aldrig utan bössa eller röjkniv. Lasse är glad åt Jannes jaktiver. För nu får det räcka med förstörd skogsmark.

Bävern kommer
När Janne åter närmar sig torpet och tjärnen tystnar han. Han börjar på nytt smyga likt en indian. Nu frasar inte gräset längre av nattfrost och han lyckas vara helt tyst.
Han sätter sig ner på huk och väntar.
Plötsligt syns den typiska plogen i vattnet vid bäckmynningen och ett bäverhuvud dyker upp. Janne lägger sig ner och gör sig beredd. Bävern simmar i lugna cirklar på tjärnen innan den vänder mot strandkanten. Janne är beredd.
Plötsligt slår den med svansen och försvinner i bäckmynningen. Besvikelsen är total.
– Jag var säker på att den skulle gå upp! Jag vill inte skjuta i vattnet då träffytan är liten och det är risk för skadeskjutning.
Det sägs att bävern vid skada dyker och biter sig fast i botten, tills den kvävs till döds. Inget värdigt slut för en duktig simmare och ståtlig gnagare.

aprild.jpgJobbet kallar
Morgonen börjar bli lite för sen för lyckad jakt.
– De flesta har jag skjutit mellan 05.00- 06.30 på morgonen. Men jag ska prova åka ut ikväll, eftersom det är sista jaktdagen, säger han innan vi skiljs åt. Janne har lovat ett av femton barnbarn, Totte Sjölund 10 år, att följa med på kvällsjakten.
Tidigt nästa morgon väcks undertecknad av en morgonpigg telefonsignal.
– Jag tog den igår kväll, på samma ställe! Den ligger kvar om du vill se den, säger han.
Varken jag eller barn-barnet som varit med under de tidiga grynings- respektive skymingstimmarna dagen innan, bäverjaktens sista dag, fick vara med när skottet gick. Men död är helt klart en av bävrarna i Södergården. Glad är skogsägare Lasse Åberg och nöjd är även Janne ”Bäver”.
– Det blev ett klassiskt nackskott. Bävern gjöt en ögonblicklig död cirka en timme före midnatt, säger Janne med aningen stolthet i rösten.
Text: MARIA JANSSON-SJÖDIN
Foto: BO FERNSTRÖM
Jaktjournalen april 2002

AKTUELLT

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Ny fästingart funnen i Sverige

Kungsbacka (JJ) Varmare klimat för med sig nya arter norrut. Den brokiga hundfästingen har hittats både i Danmark och Sverige. Arten återfinns vanligen längre söderut i Europa.

Annonser