Arktisk ripjakt i Norrbotten

03ripad.jpgTelefonsamtalet och inbjudan till ripjakten värmde en undernärd jägarsjäl. Verkligheten på fjället blev däremot en kylslagen historia med arktisk kyla och strapatser utöver det vanliga. Fjällripan fascinerar inte bara som högklassigt jaktvilt, utan även för sin extrema anpassning till den kärva fjällmiljön och inte minst för sin skönhet.

Sven-Åke sysslar i vanliga fall med att jaga in laikor och släpa döda älgar över stock och sten. Uppvuxen i Tornedalens vilda skogar är han som så många andra likar i bygden även road av fågeljakt.
– Häng med norr om träsket så ska vi jaga fjällripa en helg.
Det är klart att jag ville hänga med och träsket i det här sammanhanget var Torneträsk.Kattuvouma
Sven-Åke Rönnebros kompis, Ingemar Stöckel, skulle bistå med bostad och resan ställdes med skoter över Torneträsk. På nordöstra landet ligger Kattuvouma, en av de mest karga och ensliga bosättningar man kan finna i landet. Mellan träsket och gårdarna löper en grusväg. Vi kör skoter, men bilarna som står översnöade tyder att man sommartid åker bil den sista biten från båtlänningen upp till gårdarna.
Vi är först på plats och börjar omgående med att elda i stugan och hämta vatten i en vak.
Senare på kvällen anländer Ingemar och en jägare från Finland som är på besök.
Som vanligt när man befinner sig så långt norrut får man finna sig i att jägarna pratar tornedalsfinska med varandra. Så även dessa herrar.

FjällriporFjällripan, vinterfjällets högvilt,. Sven-Åke som i vanliga fall jagar stora älgtjurar i Tornedalen sätter stort värde på ett par dagars vinterjakt i Kirunafjällen.
Första jaktdagen började med skottlossning inne i byn. Testskjutning av 22:or utfördes snabbt och sedan bar det i väg med skoter. Familjen Stöckel har en fjällägenhet som ger rättigheter att köra skoter även i förbudsområden. Vi övriga liftade glatt med upp mot fjällkanten och de hägrande ripflockarna.
I sällskap med Sven-Åke skidar vi upp mot ett fjäll vars topp pryds av ett gigantiskt rågångsmärke. En tydlig rågång, omöjlig att passera av misstag eftersom det visar sig vara riksgränsen mellan Sverige och Norge.
Sven-Åke var först att hitta fågel. Några ripor betade uppe på en snöfri ås. Vi såg bara ripskallarna först. Sven-Åke spände av sig Tegsnässkidorna och började smyga. Jag stannade i bakgrunden och följde med spänning ansmygningen.
Efter ett tag sjönk den vita vålnaden samman, studsaren och ryggsäcken åkte av och samtidigt som ljudet av första skottet rullade mellan fjällsidorna slog en ripa ihop vingarna.
Resultatet av andra skottet blev helt annorlunda. Ripan började flaxa och studsa upp och ner. Det verkade som om någon höll kvar fågeln i ett gummiband, den fick inte luft under vingarna. Efter några sekunder föll den död på snön.
Problemet var bara att fågelns aktivitet skrämt de övriga i flocken och Sven-Åke fick inte någon mer skottchans.

Utspridda fåglarSkidstaven fungerar ibland utmärkt som skjutstöd när oväntade skottillfällen dyker upp.
Ofta när man jagar fjällripa högt över trädgränsen är konsten att hitta de första fåglarna. När man väl kommit i kontakt med de ”knarrande” snöbollarna brukar man hitta fler och fler fåglar i samma område. Vi åkte i närmare två timmar utan att se annat än spår av ripor som betat på marken.
– Där borta är de, ropade plötsligt Sven-Åke. Han hade sett ett par fåglar springa över en snödriva och försvinna utom synhåll.
Vi smög oss i läge och kikade över kanten som spioner på hemligt uppdrag. Ett tiotal ripor betade framför oss fullständigt omedvetna om oss och effekten av ett salongsgevär.
Efter de första skotten låg ett par fåglar kvar. En av riporna som jag skjutit mot lättade och försvann ur mitt synfält.
– Du fick den, sa Sven-Åke. Han hade följt fågeln med blicken och sett hur den rasade i backen efter drygt 100 meter. Trots att han visste var fågeln landat fick vi ägna en hel del tid åt att leta efter den. Riporna har ett suveränt kamouflage och försvinner ibland som uppslukade av snövidderna.

Korta jaktdagar
Vi jagade i slutet av februari och även om solen var uppe kan man inte påstå att den värmde. Dagarna är korta och värmen får man från skidåkning och klättring i branterna eller vid kortare pauser med en mugg te. Skymningen närmade sig och trots att vi gjorde en rejäl tur kring ett närliggande fjäll hittade vi endast enstaka fåglar. Några följde med hem och några klarade sig. Det är tufft att bedöma avstånd i snötäckt fjällterräng och kaliber .22 ger inget större utrymme för felbedömningar.

Kyla
På vägen hem märkte vi att det blivit kallare. I stugan hade utetermometern parkerat på –27 grader. Bastun eldades upp och det var inte utan förvåning som jag såg ett par av ortens jägare gå cirka 200 meter till bastun iförda endast en handduk.
Samma extrema okänslighet för temperatur demonstrerades i bastun och ganska snart var det dags för mig att lämna bastulaven för lite frisk luft.
På morgonen kändes det i den vedeldade timmerstugan att det blivit rejält kallt ute. På min fråga om kylan till vår finske gäst som behärskade lite svenska kom svaret omgående: Satana kylmää!
Man behöver inte kunna finska för att förstå att det var ruggigt kallt.
Under de två närmaste dygnen parkerade kvicksilvret på – 37 grader.

Tuff skoterturVarje morgon badade skyttarna sina slutstycken i lysfotogen. När kvicksilvret kryper under -30 grader är annars risken stor för klick och vapenstrul.
Att göra en kojdag var det aldrig något snack om. Under natten hade Sven-Åkes bror Lars-Erik anlänt och trängseln i kojan var enorm när vi skulle förbereda matsäck och extra kläder för jakten och skoterresan. Innan vi lämnade stugan fick alla doppa sina slutstycken i en ölburk. Jag tvekade och avstod. Ingemar menade dock att det var viktigt att bada slutstycket i lysfotogen, annars var risken stor för klickar i den stränga kylan.
Nästa problem var skotrarna som definitivt inte mår bra när det är så kallt.
Kirunaborna var dock vana vid det mesta och nu fick jag lära mig att man med handkraft ska vrida runt variatorn till dess att den går någorlunda lätt. Sedan hjälptes vi åt att starta maskinerna. En höll på elstarten och den andre drog i snöret.
Till sist startade alla tre skotrar och vi kunde ge oss i väg.
Vi hade närmare två mil till den mark som Ingemar bestämt att vi skulle jaga på och skoterresan blev en oförglömlig köldtest.

Knarrande ripor
I första branten valde vi att lämna skidorna och klättra upp till fots. Det var lite snö och blockterräng. Hela tiden hörde vi ripor som knarrade långt upp i branten. Sporrade av ljudet fortsatte vi så långt vi vågade, utan att se någon fågel. Tills sist tvingades vi vända. Vi vågade inte ta oss längre upp. Underlaget var isigt och tanken på att rasa ner utför fjällsidan var skrämmande.
Det är alltid lättare att klättra upp än att ta sig ner. Många gånger förstår man inte hur man kommit så långt utan att ana riskerna med nerstigningen.
Allt gick dock bra och efter en kortare skidtur fick vi se ripflocken.
Efter ett par skott lättade den och landade i en brant dit det var fullständigt omöjligt att komma i skotthåll. Sven-Åke lämnade fåglarna och satt kurs upp på fjället.
Min ena fot var enormt frusen och jag tvingades stanna och försöka gnugga värme i tårna. På Sven-Åkes inrådan bytte jag plats med ytter- och innersockan. Det gjorde effekt och efter en timme hade jag full värme igen.

Dalripor
Fjället var fullkomligt nerlusat med ripspår. Det var dock gamla spår och vi kunde inte finna en fågel på ett par timmars skidåkning. Vi tog paus, drack ljummet te och krossade frusna limpsmörgåsar mellan tänderna när vi plötsligt fick se dalripor nere i björkskogen. Riporna satt uppe i björkarna och lyste som vita prickar mot den mörka björkskogen. Första ripan hade inte en aning om min närvaro.
Med skjutstöd på skidstavarna var ripan i det närmaste död när jag kramade av skottet.
”Kliiick”, ett utdraget köldsegt avfyringsljud utan därpå följande knall fick mig att ångra att jag avstått lysfotogenbadet på morgonen. Jag matade in ytterligare en patron som även den klickade.
Först när jag kom på att skjuta samma patron ett par gånger fick jag det till att smälla.
Dalriporna som satt inne i tät björkskog var enkla att få inom skotthåll. Efter en stund var fåglarna skingrade och när de flög ut i mer öppen terräng blev plötsligt dalriporna enormt skygga och det fanns inte en chans att komma inom skotthåll.

Hård vindIngemar Stöckel van fjäll- och vorstehjägare, från Jukkasjärvi, spänner på sig stegjärnen inför en jaktdag i fjällbranterna.
Sista dagen hittade vi riporna nära Torneträsk. Tyvärr började det blåsa och riporna var enormt skygga. Under ett par timmar såg jag flera hundra fjällripor. Ibland var det grupper på 10–20 fåglar, ibland ännu fler. Problemet var bara att de oftast lättade på mer än 100 meters avstånd. När Sven-Åke anlände hade han exakt samma upplevelser att rapportera.
– Det är otroligt gott om fågel, men de är extremt skygga i dag. Motvilligt tvingades vi lämna fjället, riporna och den fantastiska tiden i Kattuvouma. Jakthelgen var slut och grabbarna skulle tillbaka till civilisationen.
Skoterresan över Torneträsk blev synnerligen kylig. En hård sydvästlig vind piskade kyla och snö i ansiktet. Inte ens tanken på värmen i bilen och de 50 milen hem förmådde att tina en frusen jägarsjäl.
En jägares liv sägs vara för kort för dåliga jakthundar. På samma sätt är det med fjälljakten. Jägarlivet är för kort för att slösas bort på för korta fjälljaktsturer. För att lyckas måste man avsätta minst en vecka, gärna två. Dåligt väder i form av hård vind och snöstorm innebär ofta att man tvingas till någon kojdag. Hårt väder i fjällen är inte att leka med och det är oftast en god idé att stanna inne när stormen viner. Lika snabbt som ovädret överraskar kan det perfekta jaktvädret dyka upp. Då ska man finnas på plats och utnyttja chansen, vem vet när den kommer nästa gång. Bästa sättet att tina upp en frusen jägarsjäl är trots allt ett par dagars extra jakt.

Text och foto: ROGER C ÅSTRÖM
Jaktjournalen mars 2005

AKTUELLT

Benelli MR1 i Kammarrätten

Göteborg (JJ) I går genomfördes muntliga förhandlingar i Kammarrättens prövning av Toni Celans överklagan om avslaget på licensansökan för en Benelli MR1. Under förhandlingarna drog Polisen tillbaka flera av sina skäl för avslaget.

Befarade vargskador var bett efter björn

Hälsingland (JJ) Den stövare som blev svårt biten av rovdjur på tisdagsförmiddagen, söder om Alfta och Bollnäs, attackerades av björn, inte varg. – Det var svårt att bedöma, säger besiktningsman Bert Eriksson.

Alla hundar uttagna inför Småhunds-SM

Ydre (JJ) På måndag släpps Sveriges tolv bästa drivande hundar i skogarna utanför Ydre. Då avgörs nämligen 2017 års upplaga av Småhunds-SM. Jaktjournalen liverapporterar såklart.

Fällde guldbock på första jakten

Falköping (JJ) Det blev max utdelning för 15-årige Emil Nilsson när han gick ut på sin första uppsiktsjakt: Han fällde en guldbock. – Vi hade sett den under sommaren men trodde inte att den var så stor, säger pappa Peter som satt bredvid och filmade dramatiken.

Känner sig lurade på godsjakt

Skåne (JJ) Tio jägare köpte jakt på ett gods och betalade tillsammans 130 000 kronor. Det visade sig dock att den som sålde jakten inte ägde marken i området.

Annonser