Älgjakt med hund vinner terräng

Ingemar har jagat med löshund på markerna i så gott som tjugo år och vet om riskerna med alla vägar, men säger; - Peppar, peppar, än har jag inte mist någon hund i trafiken och vill jag jaga med löshund så finns det inget alternativ.Älgjakt i norra Sverige är starkt förknippat med löshundsjakt. Nu börjar den jaktformen att få fäste på allvar även i södra delen av landet. JJ följde med på löshundsjakt strax söder om Växjö och vi kan bara konstatera att väglös vildmark och stora vidder är inget krav för att löshundsjakten ska fungera.

Höstmörkret hade knappt släppt sitt grepp när jaktlaget samlades. En efter en rullade bilarna fram mot jaktkojan. På sedvanligt vis blev det en del snack om vad som hänt under veckan. Jaktledarna Ingemar Oscarsson och Jerry Lavesson ägnade sig samtidigt åt att tillsammans gå igenom vilka pass som skulle besättas i första såten.
Jaktlaget förfogar över drygt 2 500 ha stora marker av typisk karaktär för området. Platta marker med mestadels granskog och ganska mycket åker och betesmarker. Hela området är tydligt märkt av ett aktivt jord- och skogsbruk. Likså är vägarna många och genom markerna går en större riksväg.
För den som är van att jaga i mer väglöst område känns hotet från trafiken som väl stort, men det är något som sällan oroar hundförarna Ingemar och Gösta.
– Jag har jagat på dessa marker med löshund i 20 år och visst har man varit orolig ibland, men ännu har jag inte mist någon hund på vägarna, förklarade Ingemar.

Upptag
Passen fördelades med hjälp av kortleken och med några korta kommentarer var passkyttarna på väg till sina pass. Såten var fördelad i två områden och med en hund från var ände skulle den jagas av.
– Vi jagar i stort sett enbart med löshund sedan drygt 20 år och det har fungerat bra. Målsättningen är att ingen såt ska ta längre tid än två timmar, såvida inget händer förstås. Det fungerar bra och passkyttarna är nöjda med det upplägget, säger Ingemar, som fungerar både som hundförare och som en av två jaktledare.
Ingemars gråhund, Pimpas Eddie, fick komma ur kopplet där vi parkerade bilen och drog direkt i väg på en sökrunda. Efter några minuter var han åter hos oss för att sedan försvinna i en ny riktning. Allt medan Eddie sökte ut förflyttade vi oss sakta fram genom marken.
Efter en dryg halvtimma var hunden borta och förhoppningarna om älgkontakt steg. Minuterna tickade iväg utan att något hände. Till slut kom de efterlängtade skallen, först lite trevande, sedan mer taktfast. Skallfrekvensen var dock inte speciellt hög, men som om Ingemar kunde läsa mina tankar viskade han.
– Eddie är inte så tät i skallet utan håller sig på 50 till 60 skall i minuten.

Fick stryk

Upptaget kom snett tillbaka mot bilen och för att inte riskera någon vindstötning gjordes en förflyttning tillbaka till utgångsläget. Framme vid bilen bestämde sig Ingemar för att ta med ungtiken, Blomskogens Deffie, som väntat i bilen.
– Hon har börjat skälla älg och jag ska släppa henne också så hon får vara med och jobba en stund.
Ett beslut som skulle komma att få en något tråkig avslutning. Väl framme i närheten av ståndplatsen släppte Ingemar Deffie och hon satte genast fart mot Eddie som stod och ”dunkade” på älgarna. Några skall från tiken och sedan ett skrik. Väl het i sitt arbetssätt hade Deffie troligen kommit i vägen för en spark, och avbröt sitt arbete direkt. Med pejlens hjälp lokaliserades Deffie till bilen där hon väntade på husse.
Deffie visade inget intresse av att vilja gå tillbaka till älgarna och tyvärr kan en sådan smäll förstöra en älghund för all framtid. Glädjande nog löste det sig på bästa sätt. Några veckor efter att JJ var på besök skällde hon älg igen och sparken verkade vara glömd.

Tät plantering

Älgarna som Eddie skällde på stod besvärligt till. En tät plantering med underröjd ungskog gav inga stora chanser till en lyckad ansmygning. Väl medveten om problemet gav sig Ingemar smygande iväg mot ståndplatsen.
Om älgarna märkte vår närvaro, eller om det var en tillfällighet vet ingen, men av någon anledning flyttade sig älgarna och hunden allt längre in i den täta planteringen. Vinden låg fortfarande rätt och efter en stunds smygande skiljde det inte mer än ett 50-tal meter mellan oss och älgarna.
Eddie kom och hälsade på med jämna mellanrum och vid varje tillfälle när han gick tillbaka till älgarna följde vi efter några meter. Plötsligt kunde vi ana den grå färgen av en älg och samtidigt konstatera att det var flera älgar. Att i det läget avgöra vad det var för djur och samtidigt komma i skottläge blev för svårt. En vindil eller något annat fick älgarna att gå loss. Braket från en flock älgar som springer genom en tät plantering blev allt mer avlägset.

Förnyat stånd

Turligt nog valde älgarna att springa rakt mot passkedjan. Över radion meddelades att ko och kalv passerat en ledningsgata och hunden skällde på nytt cirka en kilometer från oss.
Efter en kortare marsch hördes åter Eddies stämma ”dunka” på.
I och med förflyttningen hamnade vi i det område som Gösta tidigare gått igenom med sin hund. Då Gösta var i ett bättre läge för att smyga på ståndet blev det hans tur att försöka. Älgarna var nu stötta en gång och stod väldigt oroligt. Innan Gösta hunnit speciellt långt i sin ansmygning tystnade Eddie.
Sekunderna tickade iväg men inga nya skall kom. Plötsligt small ett skott ganska långt bort. Vem var det som sköt? Var det i laget, eller var det på grannmarken? Informationen kom via jaktradion. Sven Eriksson hade fällt en ensam kalv för Eddie.

Den kom ensamMed förenade krafter tar sig jägarn an den skjutna älgen. I förgrunden från vänster Marcus Wichardt, med gråhunden Deffie, Ingemar Oscarsson, Emil Gustavsson och skytten Sven Eriksson, samt Pimpas Eddie. I bakgrunden närmar sig den blivande jägaren Claes Lavesson och Jerry Lavesson.

Framme vid skottplatsen möttes vi av en glad skytt i full färd med urtagning. Gång efter gång fick Sven berätta händelseförloppet. Med facit i hand visade det sig att ko och kalv delade på sig vid sista stötningen och kalven hamnade slutligen hos Sven som fällde den med ett välriktat skott.
– Detta var min första älg som jag skjutit här i södra Sverige, sa den leende skytten som ursprungligen kommer från Dalarna.
Kalven, som låg gynnsamt till, var ganska snart utdragen till en bilväg och laget samlades vid vägkanten för att fika. Höstsolen värmde skönt. Kaffe och macka smakade precis så gott som det kan göra när man är ute.
– Vi tar väl en såt till, klockan är ju bara ett, hördes från gänget och Jerry plockade snabbt ut vilka pass som skulle besättas i dagens andra såt.
Valet av såt föll på Ströbyremsan. Och redan när några av passkyttarna var på väg ut observerades ko med två kalvar som gick in i såten.

Vildsvin

Gösta hade inte hunnit speciellt långt förrän det hände saker. Mitt framför näsan på honom och de bägge gråhundarna sprang det upp tre vildsvin. Några skall från en av hundarna och sedan var de borta. Området sägs hålla en ganska tät vildsvinsstam, vilket bekräftades av alla bökningar som syntes lite här och där. Ingen av Göstas hundar har något rejält intresse för gris, det är älg som gäller i första hand.
Med tanke på de observerade älgarna avancerade i stället Gösta framåt för att få kontakt med kon och kalvarna. Allt eftersom hundföraren närmade sig platsen steg spänningen. Kon som varit med förr lyckades återigen ta sig ut mellan två passkyttar och över gränsen in på grannmarken. Hundarna som hängde på var tillbaka efter någon halvtimma. Alla hundar var därmed tillbaka. En kalv skjuten och jakten led mot sitt slut. På schemat för dagen återstod bara arbetet i slaktboden. Jakten hade fungerat bra och det fanns inga tveksamheter om att löshundsjakt fungerar bra på de flesta platser i vårt avlånga land.

Text och foto: TED KARLSSON
Jaktjournalen 2004

AKTUELLT

Skyddsjakten i Rackstad: ”Vi hoppas få bort hanen”

Värmland (JJ) Länsstyrelsen har beslutat om skyddsjakt på en andra varg i Rackstadreviret. Sex jakthundar har dödats eller skadats av vargarna och så sent som på lördagen inträffade en ny attack. – Vi hoppas få bort hanen i flocken, säger Bertil Forsberg, jaktledare och talesperson för jägarna i området.

Nyupptäckt invandrad varg i Norrbotten

Arvidsjaur (JJ) Tack vare spårsnö har länsstyrelsens personal kunnat spåra en varg öster om Arvidsjaur. Enligt DNA-analys härstammar vargen från den finsk-ryska populationen.

Rackstadvarg fälld

Arvika (JJ) Flera hundar har attackerats av varg i Rackstadreviret, Värmland. I går sköts därför en varg i området eftersom länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på grund av incidenterna.

Annonser